Beppe Starbrink: ”Ingen vet vad som hände med farmor”

I tolv år har Beppe Starbrink önskat god kväll i tv. Att vara programledare för Go'kväll är rena drömjobbet, tycker han.

Så här i coronatider görs intervjun på Skype. Brett leende och pillemarisk blick – det är ett ansikte som vi är vana vid att betrakta i tv-rutan. Beppe Starbrink befinner sig hemma i huset i Umeå. I bakgrunden står en elgitarr lutad mot väggen och en jordglob tronar på bokhyllan. Två symboler för Beppes största intressen – musik och att resa. Vi ska komma till det. 

Det har snart gått 25 år sedan Go’kväll hade premiär i Sveriges Television. Långköraren drog igång 1997 och har oförtrutet fortsatt, vecka ut och vecka in. Tv-programmet fortsätter att locka tittare – det är en ganska stor skara som spenderar förkvällarna tillsammans med SVT. 

Får kritik för skägget

Under våren har Go’kväll haft ett snitt på 647 500 tittare, vilket med SVT-mått mätt betraktas som väldigt bra. Och det är trogna tittare vi pratar om, sådana som inte tvekar att höra av sig till redaktionen. 

– Inte lika ofta med beröm som när saker har blivit fel. Det ligger väl i sakens natur. Allra oftast hakar de upp sig på hur vi klär oss och – i mitt fall – på hur skägget ser ut. Varför har du skägg, du ser ju mycket äldre ut? Häromdagen fick jag skäggtrimningstips från en hipsterkille. Men det är bara att köpa. I Go’kväll strävar vi ju efter att vara den ställföreträdande kompisen. Vi vill vara personliga, och då är det naturligt att människor i princip tycker att de känner oss och kan ha synpunkter på lite vad som helst. 

Beppe Starbrink: ”Ingen vet  vad som hände med farmor”
En av livets höjdpunkter har alltid varit att få resa med Helena, My och Nike, berättar Beppe. Här på luff i Vietnam. Foto: Privat

Tryggare med åldern

Yrkesmänniskan Beppe konstaterar att han blivit tryggare och tryggare. Det har kommit med åren. Numera vågar han stanna i tystnaden. Vara närvarande i stunden trots att tv-tiden är knapp och nästa fråga pockar på i både manus och ibland också i hörsnäckan. 

– I början av min yrkeskarriär var jag som många andra inne på nyhetsjournalistik. Jag jobbade på Plus och gjorde inslag för Uppdrag granskning. Jag tyckte att det var viktigt med ansvarsutkrävande. Med åren har jag förstått att det finns andra tekniker att närma sig människor. 

Go’kväll-formatet passar honom alldeles utmärkt, han kan inte tänka sig ett roligare jobb. 

– Vi kan också problematisera och ställa de svåra frågorna, men det behöver inte ske på ett konfrontativt sätt. Radioprogramledaren Ulf Elfving är en mästare på det där. Han kan ställa de mest kritiska frågor, men på ett så trevligt sätt att den som blir intervjuad inte noterar det. Han är ett geni på intervjuteknik. I Go’kväll vill vi att det ska märkas att vi tycker om våra gäster. Många kommer till oss för att berätta sin livshistoria, och då funkar det ju inte med ett aggressivt bemötande. 

Men du stryker inte bara medhårs, du kör ju också din lite småkaxiga stil. 

– Jag är glad att du säger det. Jo, det måste vara lite salt i grytan. Inte ens gästerna själva gillar när det inte blir något ifrågasättande. Ett bra samtal bygger på reflektion och på att man ser saker från olika håll. 

Men det mysiga tilltalet uppstår inte av sig själv. Redaktionen jobbar hårt med att skapa en trevlig och tillåtande miljö – inte minst före inspelningen. Gästerna får en egen, mysig loge där de kan hänga. Tjejerna i sminket pysslar om och lugnar nerver. Och programledarna har som tradition att äta lunch med dem som ska synas i rutan senare under kvällen. 

Han är född Bengt Erik Starbrink, med Bengt som tilltalsnamn, men eftersom han bar en Beppehatt som liten – samtidigt som Beppe Wolgers var populär – så började hela släkten snart att kalla honom Beppe. Numera är namnbytet reglerat också hos Skatteverket. 

Beppe växte upp i småländska Lekeryd, där det mesta av föreningslivet handlade om kyrkan eller om sport – inget av det passade Beppe, som istället startade ett band. 

–Det var en bra uppväxt. Riktigt idylliskt. Ett litet samhälle där man kunde cykla och åka skateboard på sommaren och skida på vintern. Alla kände alla och det var egentligen ingenting som var problematiskt. Men jag växte snabbt ur Lekeryd. När jag fyllt 15 och började åka moped så lämnade jag orten. Först mentalt, sedan också fysiskt. Jag flyttade till Jönköping och ägnade mig åt musik. Jag kommer från en riktig musikfamilj. Pappa spelade i folkparkerna och det var alltid sång och musik hemma. Jag spelade i flera band, mellan 15 och 25 var jag helt inställd på att bli rockstjärna, jag trodde att det var musik jag skulle syssla med. 

Men journalistiken tog över. I slutet av åttiotalet flyttade han till Umeå för att plugga på universitetet. Redan första dagen, i kön till inskrivningen, träffade han sin livskamrat – Helena.

Några år senare dog Beppes pappa. Beppe var 26 och pappan 69. Hur har det påverkat honom att förlora sin pappa vid relativt unga år?

– Vi var gravida med vårt första barn och jag saknar verkligen att pappa aldrig hann träffa våra döttrar. Men jag hade startat mitt eget liv. Jag hade flyttat till Umeå och jag hade träffat Helena. Mitt liv var liksom igång, det tror jag hjälpte mig. Och tyvärr är det ett faktum: ens föräldrar lever inte för evigt. 

Beppe Starbrink: ”Ingen vet  vad som hände med farmor”
“Man lär sig av erfarenheter”. Punka i Tavelsjö tre mil från Umeå. Ingen lagningssats i fickan. Helena fick hämta Beppe med bil. Foto: Privat

Pappan övergavs i Sverige

Men han tänker ofta på pappans släkthistoria. En av Beppes tre önskegäster vid middagsbjudningen är farmor Elsie. Henne har Beppe nämligen aldrig träffat. 

– Hon föddes i New York och kom till Sverige som ung. Här träffade hon svenske Jarl, min farfar, och de gifte sig. Ganska snart fick de min pappa. Men Elsie vantrivdes i Sverige och hon och Jarl bestämde sig för att flytta till USA. De tog dock inte med sig pappa, de tänkte att han skulle få ett bättre liv i Sverige, och de lät honom växa upp med släktingar i Skåne. Pappa var tre år då de lämnade honom. Det var sista gången han såg sin mamma. Strax efter att Elsie och Jarl flyttat till New York så skilde de sig. Ingen vet vad som hände med Elsie. Pappa och farfar träffades dock några gånger senare i liv­et. Också jag har träffat farfar. Men det här är naturligtvis ett familjedrama som jag skulle vilja veta mer om. 

Oj, tänker jag. Frågorna är många: Undrar hur det var för Elsie att lämna den lilla treåringen? Och hur har det påverkat pappan? Är det rentav ett familjetrauma som har gått i arv till Beppe? 

Beppe skrattar åt min iver. Själv vill han inte göra för stor sak av händelsen. Det är som det är, menar han. 

– Men visst är det intressant… Samtidigt hade pappa det bra hos sina släktingar. Och pappa och farfar fick ju kontakt på äldre dagar. Jag ser det inte som något trauma, även om det säkert fanns traumatiska ingredienser i det här. Min pappa var militär i flottan, och när fartyget där han jobbade la till i New York i några dagar så kontaktade han sin pappa. De stämde träff och pappa begav sig dit. Men farfar dök aldrig upp. Det tror jag var jättejobbigt för pappa. Han stod där ensam på kajen och väntade. Jag vet inte om farfar och pappa någonsin berörde det där, men jag antar att det är ett av pappas livssår. 

Beppe Starbrink: ”Ingen vet  vad som hände med farmor”
Runt de 40 hade Beppe Starbrink en kris. “Det kan komma mycket bra ur en livskris, bara man tar hand om den på rätt sätt.” Foto: Janne danielsson/SVT

Uppskattar att bli äldre

Beppe själv befinner sig på en bra plats i livet. Döttrarna har blivit vuxna och lämnat hemmet, kontakten är god, men de beundras framför allt på distans numera. 

– Och det är ju som det ska vara. Jag gläds åt att de hittat sina saker i livet. Att få se sina döttrar utvecklas är en ynnest. En är 27 år och läser en master i arkitektur i Taiwan. Den andra är 23 år och läser till ingenjör här i Umeå. Hon är också musiker och spelar i flera indieband. På sätt och vis skulle jag vilja säga att den goda sidan av livet börjar nu. Småbarnsåren är ju ganska slitsamma. Nu kan man skörda frukterna, jag trivs med att få ha en vuxen, nära relation till döttrarna. Förut var jag alltid stressad, nu badar jag i tid. Jag kan träna, musicera, och jag behöver inte kasta mig hem efter jobbet. Jag och hustrun kan äta långa middagar och titta på filmer. Vi startar snickarprojekt och har tid för varandra och för att resa. Jag tycker att det är skönt. Jag är ganska nöjd med livet, det är väl en bieffekt av att bli äldre. Att man är tacksam. 

Men har du aldrig haft någon livskris?

– Jodå. Runt fyrtio var det jobbigare. Som många människor gör någon gång i livet började också jag att skärskåda mitt liv. Är det så här det ska vara? Det kan komma mycket bra ur en livskris, bara man tar hand om den på rätt sätt. Jag minns att jag cyklade runt och tänkte mycket under de där åren. Ska jag jobba med det här? Borde vi flytta till Stockholm eller Göteborg? Jag försökte fundera över vad jag saknade i mitt liv och kom fram till att jag hade gjort avkall på musiken. Jag beslutade mig för att börja spela mer, och idag spelar jag i två olika band. Jag vill göra saker som jag mår bra av. Nu har jag landat och jag värdesätter allt det jag har. 

 

Beppe Starbrink: ”Ingen vet  vad som hände med farmor”
Beppe ser sig själv som en livsnjutare, här på väg till en skoterträff i Skillingaryd tillsammans med Leif och Anna. Foto: Privat

Njuter av livet – och god whisky

Beppe brygger sitt eget öl, gillar att dricka whisky, lagar gudomlig mat, umgås gärna med kompisar… 

Du är livsnjutare, eller hur?

–Verkligen. Det låter lite ansvarslöst, men jag tycker om att ha kul. Jag kan gå en hel dag och fundera över vad vi ska äta till middag. Jag lägger mycket tid på att stå i köket. 

Matlagningsintresserad alltså, men också mån om att träna och hålla igång. 

– Jag testade 5:2 en period. Det gick väl bra att hålla sig till 800 kalorier per dag i ett par dygn. Men när kortfastan var över – herregud, jag blev helt besatt av mat. Jag började kompensationsäta. Dagen efter fastan åt jag allt jag kom över. Nej, det där övergav jag rätt snabbt. Nu tränar jag istället. Tre gånger i veckan: trettio minuter kondition och trettio minuter styrka. Det är enkel matematik. Du kan inte stoppa i dig massa kalorier utan att röra dig. 

Och så gillar han att resa. Det behöver inte vara så långt. Det räcker med en tur med vespan eller cykeln. Få saker är så härligt som att åka vespa, konstaterar Beppe. Tidigare hade han en Primavera 125, men den gick sönder hela tiden så nu han bytt till en Piaggio PX200. 

–Vespornas svar på Volvo 240, skojar han. 

Slog sönder höften

För några år sedan var Beppe med om en skidolycka när han skulle spela in ett resereportage i Bad Gastein för Go’kvälls räkning. Han var ute i opistad terräng tillsammans med en bergsguide och föll illa på en sten. Han slog i både ryggen och höften och han tvingades till operation. Äventyret slutade med en höftprotes. 

– Det var tufft, jag förstod att livet skulle ta en helt ny riktning. Jag kan inte längre springa, däremot sägs cykling vara bra när man har en höftprotes.
Så jag cyklar jättemycket. Faktum är att allt har gått mycket bättre än jag kunnat ana. Det funkar alldeles utmärkt med höftprotes, jag har egentligen inga problem alls med den. 

Och så trivs han i Umeå, han och hust­run har inte en tanke på att flytta där­ifrån. 

– Det är en universitetsstad och det märks. Här är högt i tak. Umeå är en liten stad, men har ändå storstadens utbud och en egen identitet. Det finns inget storstadskomplex, däremot ett rikt uteliv, krogliv och kulturliv. 

Ett socialt liv som Beppe gärna tar del av. Han går ofta på restauranger och barer med kompisarna. Och då får han räkna med att bli igenkänd. 

– Jag har egentligen inget emot det. Folk är ju jättetrevliga. Enda gången det är jobbigt är när jag är ute på krogen med mina kompisar och fulla människor ska fram och “snacka med tv-killen”. Men fortfarande är det flest människor som kommer fram i Stockholms tunnelbana. Vissa tänker kanske att storstadsmänniskor är lite coola och inte vill närma sig kända ansikten, men det gäller inte på Stockholms tunnelbana kan jag säga. 

Beppe Starbrink

Ålder 54 år. 
Bor Hus i Umeå. 
Familj Hustrun Helena och de vuxna döttrarna My och Nike. 
Yrke Journalist. 
Blir glad av Skidåkning i Västerbottens-fjällen. 
Ledsen över Att inte kunna umgås med folk på grund av corona. 
Hyllar Helena, My och Nike. 
Dissar Hobbyexperter. 
Aktuellt Programledare på Go’kväll. Då och då leder han Kulturveckan och Kulturnyheterna. 

 

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top