• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Göran Greider: "Jag tror att de flesta är troende"

    Göran Greider är vänsterdebattören som lyckats bli folkkär. Men politik är bara en liten del av hans vitt skilda intressen, från poesi, över trädgårdsskötsel till... Jesus.

    Göran Greider: "Jag tror att de flesta är troende"
    Hunden Stina är en ständig följeslagare till Göran. Foto: Peter Jönsson

    Var ska man börja när man beskriver Göran Greider? I rikspolitiken? I lyriken, musiken, religionen eller trädgårdsskötseln? I Dalarnas lokalpolitik? I de många ämnen han skriver böcker om, håller föredrag om eller kan klämma ur sig en ledare om på direkten? Han har kallats ett enmans-universitet.

    I ett aggressivt debattklimat lyckas ­Göran Greider låta vänligt vidsynt från sin mycket tydliga position – vänstersossens. Det är inte lätt för en partipolitisk debattör att bli folkkär men Göran är nog så nära man kan komma.

    I hans twitterflöde (72 000 följare) varvas raka åsikter om regeringens budget­hantering med poem om ett land i corona­förlamning, bilder på begonior och en hyllning till hans trogna springer spaniel Stina.

    Göran Greider har flera yttre drag gemensamma med en annan mycket folkkär man, Leif GW Persson: den generösa hyddan, den brummande rösten, den en gång för alltid valda klädstilen. I Görans fall tillkommer en Einstein-frisyr som signalerar intellekt före fåfänga.

    Göran Greider skriver dikter och opinionsartiklar med samma varma själ. Jag inflikar att det verkar spännande med detta mångsyssleri.

    – Mångsyssleri? Nej, jag tycker jag håller på med en enda sak. Ett uttydande av samtiden. När jag för några år sedan skulle skriva texten till Lukaspassionen och lusläste Lukasevangeliet så upptäckte jag att det ekade av Utøyadådet, Irak-ockupationen och annat som jag då gick och tänkte på.

    I 20-årsåldern gav jag ut min första diktsamling, Vid fönstret slår ensamheten ut. Jag var traversförare på SKF i Katrineholm då. Arbetskamraterna tog det bra. De kall­ade mig Shakespeare, berättar Göran.

    Hotade med gevär

    Som ung hade Göran planer på att gå på teknisk högskola, alternativt bli psykoanalytiker. Sedan var han på väg att doktorera i idéhistoria men landade till slut som frilansande kulturskribent och vänsterdebattör.

    Som 40-åring fick han för första gången i sitt liv ett karriärjobb. Han blev chefredaktör för s-märkta Dala-Demokraten, då ännu en relativt stor lokaltidning.

    Göran kommer från Vingåker och den arbetarklass som en gång dominerade Sverige. Hans mamma började jobba i textilindustrin som 13-åring och träffade Görans pappa redan i tonåren.

    – De var ihop ett tag men sedan gick farsan till sjöss. På den tiden kunde man i stort sett gå ner i en hamn och mönstra på. Han var borta länge och under de åren träffade min mor en annan man och de fick två söner.  Men maken fick ett psykiskt sammanbrott, hotade omgivningen med gevär och hamnade på mentalsjukhus. Det blev skilsmässa.

    På 50-talet möttes Görans föräldrar igen, gifte sig och fick tre söner, varav Göran är den äldste.

    Göran sparkade fotboll, spelade gitarr, höll på med kemiexperiment. Samt läste poesi. Att en högstadiegrabb på en mind­re industriort upptäckte skönlitteraturen var lite ovanligt men att han började läsa lyrik måste ha varit direkt udda.

    – Det kom när jag var 14–15 år. Jag lyssnade på musik och ville förstå texter av Bob Dylan, Neil Young, Paul Simon, Joni Mitchell. Då började jag läsa annat också, hela lyrikhyllan på Vingåkers bibliotek. Vissa böcker var jag den ende som hade lånat, det kunde man se på biblioteks­kortet som satt i.

    Det här tycks inte ha varit förknippat med någon känsla av utanförskap. Göran var inbäddad av bröder. Han verkar född med en god självkänsla, har aldrig haft klasskomplex, är bekväm med smala såväl som breda kulturyttringar.

     

    Hade ett dansband

    Vid 21 debuterade han själv med en diktsamling. På den tiden jobbade han i industrin, i hemtjänsten, med tidningsutbärning. Som poet känner han inget behov av att vara svårbegriplig. Han räds inte "enkla" känslor som vemod eller förundran över naturen.

    Fast lite generad blir han när hans dansbandsförflutna kommer på tal. Göran Greiders Dansband hade en kort glansperiod i Sörmland runt 1975.

    – Jag gick med för att jag tänkte jag kunde tjäna lite pengar och fick en chock när de andra hade målat mitt namn på turnébussen. De tyckte att det var det av medlemmarnas namn som passade bäst att döpa bandet efter. De stavade åtminstone inte med z …

    För tydlighets skull – är han generad så är det över sitt eget gitarrspel, inte över genren. Den har han med en typisk Greiderutsaga kallat "ett av de mest originella svenska uttryck som kommit fram i musiken genom alla tider". Låtarna var dock mer svårspelade än han trott.

    Idag har pianot tagit över. Han spelar dagligen som avkoppling men framhåller sin amatörmässighet. Han skriver artiklar om klassisk musik, är ibland recensent i P2:s Musikrevyn och kan när som helst hålla ett entimmes föredrag om Beethoven. Två böcker om musik har det också blivit.

    Totalt har han gett ut 36 böcker varav några essäsamlingar, ett gäng debattböcker, elva diktsamlingar, en bok om trädgård, en om stil samt fyra biografier. En handfull av titlarna är skrivna tillsammans med andra.

    Den senaste är en memoar, utgiven lagom till 60-årsdagen. Boken heter En av dessa morgnar ska du vakna upp sjungande och det kan ju låta som en mycket lycklig mans historia. Lycklig är han väl också i flera avseenden, med ett långt äktenskap, en dotter, egen plattform i samhällsdebatten och högt arbetstempo. Men samtidigt är han långvarigt politiskt betryckt. Samhället är på väg åt fel håll.

    Det här är jag i trädgården i Dala-Floda. Porträttet fick jag i 60-årspresent i fjol av min äldre bror Jan-Olof som också har målat det.

    Fascinerad av Jesus

    – Det är som om en stor komet – nyliberalismen – träffade oss i början av 80-tal­et. Den har slagit sönder mycket av vår trygghet. Som en reaktion uppstod en konservativ våg. Den försöker läka ihop skadorna men det läker fel.

    Runt millennieskiftet var han faktiskt rejält deprimerad men fann till slut viss tröst i den kristna tron.

    – Jag mådde väldigt dåligt ett tag. Det var krigshandlingar överallt, jag upplevde de åren som väldigt nedslående och såg ingen utväg. Men då hände något. Jag blev väl inte troende i liturgisk mening men jag är fascinerad av Jesus-gestalten och evangelierna. 

    – Jag tror de flesta är troende, ärligt ­talat. När det blir kris brukar det komma fram någonting även hos de värsta ­förnekarna.

    – Kristendomens misstag är att den fixerat sig för mycket vid korsfästelsen och för lite vid den sociala rörelse som Jesus ledde.

    Kanske är det så dystert i världen nu att det bara kan vända uppåt.

    – Det har varit en lång utförsbacke och längst nere står Donald Trump. Kanske är den logiken uttömd nu. Världens två ödesfrågor – den galopperande ojämlikheten och den lika galopperande klimatkrisen – kan inte lösas med vare sig ny­liberalism eller högerpopulism.

    Utan?

     – Klassisk reformism. En blandning av stat och marknad fast där staten och politiken är med och styr mycket mer än den gjort på länge.

    – Men socialdemokratin har försvagats i takt med att folkrörelserna tynar bort. Idag tror många att det är politisk aktivism att trycka på en gilla-knapp. Jag har träffat gamla sossar som berättat: "1934 gick jag med i SSU. 1942 fick jag igenom mitt första förslag." Den uthålligheten finns inte idag, suckar Göran och citerar sin guru, den svenskamerikanske protestsångaren och agitatorn Joe Hill (som han för övrigt också skrivit en bok om): "Sörj inte. Organisera er!"

    Vart han än går blir Göran Greider igenkänd och stoppad på stan. Foto: Peter Jönsson

    Hetta och hemligheter

    Två bibliotekarier går förbi kaféet där vi sitter. Vill han ställa upp i sociala medier för en läskampanj som Stockholms stadsbibliotek gör? De har kommit till rätt person. Han kan omedelbart leverera ett minimanifest:

    – Gå till bibliotek! Då begår du en demokratisk handling! Läs en bok! Då färdas du inåt istället för att åka på någon dum charterresa, deklarerar han med magstöd.

    När man intervjuar kända människor i offentlig miljö händer det då och då att någon kommer fram och vill hälsa. Men jag har aldrig upplevt en sådan folkmagnet som Göran Greider. En pensionär med krycka vill prata politik. En ung flicka med Downs syndrom ropar ett igenkännande "Gööööran!" och bjuder på en kram.

    Är det alltid så här?

    – Ja, faktiskt, brummar Göran godmodigt.

    Å andra sidan undgår han förstås inte näthatet. Men han tar pauser från de ideologiska striderna och gräver ner sig i andra ämnen, just nu kärlek. Det ska bli en bok om Dan Andersson och Märta Larsson.

    År 2008 gav Göran Greider ut en biografi om Dan Andersson, vildmarks­poeten som dog ung av tragiska tillfälligheter. Han hade flera kärleksrelationer, varav den viktigaste med Märta, en brinnande men hårt hållen familjeflicka från Öster­malm. Den satte djupa spår hos dem båda. Trots att Märtas far förbjöd henne att träffa den fattige diktaren lyckades de ha en förbindelse i två år.

    – Den innehöll hetta, klasskonflikter och hemlighetsmakeri.

    Göran har hittat glödande kärleksbrev på Kungliga biblioteket i Stockholm.

    – Det är skönt att sitta där och få sjunka ner i något som hände för länge sedan. Man slipper tänka på Jimmie Åkesson och Ebba Busch Thor.

    Boken kommer i september och ska heta Hon vars hjärta var som mitt – kärlekshistorien mellan Dan och Märta.

    Den talträngda pensionären med kryckan tar en ny runda förbi oss och delger oss fler åsikter om tillståndet i ­nationen.

    – Det är bra. Kör hårt! säger Göran.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!