Stefan Löfven: “Vi kommer att ta oss igenom det här också”

Det är en tidig morgon i april och solen lyser över Stockholms glittrande vatten. Samtidigt vilar coronapandemins skugga över den nästan öde huvudstaden.

Jag befinner mig i Adelcrantzska palatset, med franskinspirerad rokokoinredning, såsom blanka parkettgolv, bröstpaneler och helfranska dörrar, för att träffa statsminister Stefan Löfven.

Mitt i den värsta krisen Europa skådat sedan andra världskriget har vi som enda tidning fått en personlig intervju med Sveriges kanske just nu mest upptagne man.

Stefan Löfvens schema är indelat i ­minuter.

Vi har tilldelats en liten lucka innan han måste rusa vidare till en videokonferens med tre europeiska statsöverhuvuden. Han kommer ett par minuter före avsatt tid och är lugn och tillmötesgående. Vi befinner oss ironiskt nog i “handskakningsrummet”, men vinkar bara till varandra. Vi slår oss ner i två fåtöljer och Stefan gnuggar sina fnasiga händer.

– Det går åt mycket handsprit och handkräm nu, säger han och ler.

I den senaste förtroendeundersökningen från Expressen/Sifo har hela 44 procent av svenska folket förtroende för Stefan. Det är en ökning med 21 procentenheter. Och jag undrar om han känner sig som en landsfader. 

–  Jag går inte omkring och tänker så men samtidigt ska man ju vara medveten om rollen som statsminister. Man ska leda en regering och ett land och man får aldrig tveka på ledarrollen.

Göran Persson har beskrivit uppgiften som “aldrig ensam, alltid ensam” och det tycker Stefan är väldigt träffande.

–  Jag kan aldrig koppla bort men jag kan koppla av. Att läsa en bok, se en film med Ulla eller ta en promenad. Den förmågan måste finnas där, annars går det inte. Annars äts man upp av det här.

Måste vara fokuserad

För Stefan gäller det att varje dag vara fokuserad, ha en helhetsbild av situationen och hålla sig till den strategi som har utarbetats. Det är också viktigt att ena Sverige i kampen mot corona, menar han.

– Vi kommer ju igenom det här, det är oerhört viktigt att ha sagt, men det kommer att ta tid och vi får inte slappna av riktigt än, säger han med allvar i rösten.

Men vad är då hans strategi för att ta hand om sig själv? Kan han sova om ­nätterna?

–  Ja absolut. Det ska ibland vara lite macho att inte sova men jag tror inte på det utan jag sover runt sju timmar varje natt. Om jag ska göra ett bra jobb måste jag också vara i bra form, säger han.

Det finns såväl träningscykel som trampmaskin i gymmet hemma i Sagers­ka palatset men Stefan föredrar att gå långa promenader med hustrun Ulla.

– Det är skönt att få röra på sig, prata och tänka. Jag pratar mycket med statsråd, myndigheter och ledare i andra länder men sedan behöver man reflektera och då finns hon där som ett bollplank.

Stefan blir faktiskt rörd och rösten spricker när han pratar om sin hustru, trots att de varit ett par i snart 30 år. Han beskriver henne som ett stort stöd och en väldig trygghet.

– Hon betyder jättemycket för mig, det är mitt livs kärlek. Det är underbart att vara med henne, vi har det väldigt fint tillsammans, säger han. 

Sist jag intervjuade Stefan kom hustrun Ulla lagom till fotograferingen. I samma stund hon klev in i rummet på Rosenbad förändrades något i Stefans sätt att vara. Den till en början strama, men sedan lugna och trevliga politikern blev plötsligt spjuveraktigt uppspelt.

Ulla utstrålade värme och ingav samtidigt en väldig pondus och respekt. De möttes i en omfamning och några mjuka ord, innan vi begav oss ut i ett sommarvarmt Stockholm för att ta några bilder i en park utanför Rosenbad. Stefan höll Ullas hand och betonade hur viktigt det är att beröra varandra och kramas ofta. Ulla log och konstaterade att hon hade dragit en vinstlott med en så underbar man. När jag nu påminner Stefan om Ullas ord, svarar han att det är han som dragit vinstlotten. 

Kär i vd-sekreteraren

Det var tack vare sitt fackliga engagemang på verkstadskoncernen Hägglund & Söner i Örnsköldsvik, där Stefan arbetade som svetsare, som han mötte kärleken.

Men kärlekssagan var inte helt enkel utan “faktiskt rätt tuff”, har han berättat.

Ulla Johansson var gift och hade två barn i skolåldern. Dessutom var hon chefssekreterare hos den verkställande direktören som Stefan, i egenskap av fackligt förtroendevald, hade ett nära samarbete med. Men efter flera års nära vänskap märkte Stefan att hans känslor hade övergått i en pirrande förälskelse, och de känslorna har bara vuxit sig starkare genom åren.

– Jag såg vilken fantastisk kvinna hon var. Så rolig, varm, omtänksam, glad och smart! Och så social. När vi vaknar om morgonen kan hon komma ihåg att en person, som hon jobbade med för 25 år sedan, fyller år. Hon är magisk!

Stefan våndades över vad Ulla skulle säga men det hade han inte behövt. Känslorna var besvarade och de valde att satsa på kärleken.

Vd:n önskade dem lycka till och Stefans arbetskamrater sa: “Ja, ja, kom med något nytt” och skrattade. 

Ulla genomgick en skilsmässa och Stefan tyckte det var jobbigt att känna sig som den som splittrade en familj. Men den 34-årige svetsaren hade äntligen hittat hem, och med tiden fick han en nära relation med Ullas nu framlidne exman och deras barn.

Efter flera år tillsammans resonerade de sig fram till att det skulle kännas bäst att vara gifta. Men det är inte så att ­Stefan förringar romantik, tvärtom!

– Nej, romantik ska man inte underskatta! Jag tycker jag är romantisk, men jag borde köpa blommor oftare. Nu är det oftast så att jag får blommor när jag är ute på möten och det där går hon inte på längre. Så jag köper andra saker istället.

De vigdes borgerligt en novemberdag 2003 av Mats Hellström, socialdemokratisk politiker och dåvarande landshövding i Stockholm.

Ringer mamma ofta

Att den barnkäre Stefan inte fick några egna barn har stundtals varit en sorg och han skulle ha tyckt det varit mysigt om någon kallade honom pappa. Men nu är det inte längre så och han fokuserar istället på de fyra barnbarnen som han får rå om tillsammans med Ulla.

De små flickorna kommer ofta på besök till deras stuga i Ångermanland om somrarna och då tycker Stefan om att busa med dem. Han leker kurragömma och gömma nyckeln, gungar eller hoppar studsmatta med flickorna. Och när skymningen faller är det alltid någon liten en som kryper upp i hans knä för att lyssna när han läser ur en gammal Bamsetidning.

– Det är något unikt med Bamse. Alla gillar honom!

Och hemma i Sagerska palatset, mitt emot Kungliga slottet, finns ett rum som är särskilt inrett till barnbarnen.

I dessa tider får Stefan och Ulla nöja sig med att prata med familjen i telefon. Så ofta han kan ringer Stefan sin 90-åriga mamma Iris, som bor på ett äldreboende i byn Undrom vid Ångermanälven i Sollefteå. Och självklart finns oron alltid där, att hon också ska drabbas. 

– Så tror jag alla anhöriga känner, ­säger han. 

Kjell Stefan Löfven föddes söndagen den 21 juli 1957 på Södra BB i Stockholm och hans biologiska mamma var 35-åriga Margareta Löfven, som bodde i Aspudden med Stefans storebror Ulf, endast 14 månader gammal.

Pappa till båda barnen var hennes 18 år äldre chef, Karl Alvar Hedberg, ägare av Årsta fruktcentrum. De var visserligen trolovade sedan han lämnat fru och tre barn men Karl Alvar var frånvarande och Margareta hade ingen möjlighet att ta hand om två små barn själv.

Hon tvingas lämna bort sin nyfödde lille pojke och han hamnade på Nybodahemmet i Liljeholmen, Sveriges då största barnhem. Det blev ett själsligt sår hos Margareta som aldrig kom att läka.

Barnhemmet pekades i SVT-dokumentären Stulen barndom från 2005 ut som en kall plats, där kränkningar, hot och våld förekom. Men Stefan hade tur. Bara 1,5 år gammal skickas han, iförd en blå overall och vit mössa, med tåg från ­Stockholm tillsammans med två andra barnhemsbarn. Den långa resan tog slut i Sunnersta, en liten by nära Ådalen, mitt i de ångermanländska skogarna. På ­stationen hämtades han av sina ­fosterföräldrar, Iris och Ture Melander. De andra barnen blev hans grannar.

Tanken var att lille Stefan så småningom skulle återvända till sin biologiska mamma Margareta i Stockholm. Men så blev det aldrig. Iris och Ture Melander – till yrket hemsamarit respektive skogs- och fabriksarbetare – kom att bli hans mamma och pappa. Deras barn, den ett år äldre Roland och den fyra år äldre Monika, blev hans syskon.

– Det var en trygg och kärleksfull uppväxt och mamma Iris gjorde aldrig någon skillnad på oss barn. 

Det var inte heller någon hemlighet att Stefan var fosterbarn. Han hade en uppväxt med två mammor och Stefan höll hela tiden kontakt med mamma Margareta och storebror Ulf i Stockholm. De brevväxlade och Margareta skickade födelsedagspresenter och julklappar.

Engagerad som 13-åring

Stefan blev politiskt engagerad som 13-åring. Han följde med sin pappa Ture på politiska möten på Sunnersta Folkets hus, och mamma Iris, som var aktiv i Socialdemokraternas kvinnoklubb, hjälpte honom att starta en egen SSU-klubb 1972.

–  Jag växte upp med föräldrar som var arbetare och deras värderingar har påverkat mig. Plikt och rätt. Senare i livet har jag förstått att min bakgrund har betytt mer än så: Ett barn vars mamma inte kan ta hand om honom lämnas inte i sticket. Vi hjälps åt och så ska ett samhälle fungera.

Tjugo år gammal, under ett besök i Stockholm, fick Stefan ett infall och åkte hem till mamma Margareta i Kärrtorp och ringde på. Hon öppnade dörren och brast i gråt.

–  Jag minns det mötet väldigt tydligt. Det var ju naturligtvis mycket, mycket speciellt. Jag tänkte att det här är min mamma och då känner vi varandra, men nej, det tog tid.

Stefans biologiska pappa Karl Alvar Hedbergdog av blödande magsår redan på hösten 1959, så honom hann Stefan aldrig lära känna.

Stefan och Margareta pratade mycket om det som hade hänt, och Stefan bedyrade att han aldrig hade hyst något agg gentemot henne, utan haft ett gott liv. Men hans mamma led av samvetskval hela livet, vad Stefan än sa. Margareta, som hela sitt liv längtade efter att få bilda sig, dog år 2000 och hann tyvärr aldrig uppleva att sonen blev statsminister.