• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Bästa vännerna: "Vi kände igen varandra med en gång”

    I realskolan i Göteborg var de bästa vänner. Sedan kom livet emellan och Elisabeth och Marianne gled ifrån varandra. Femtio år senare har de funnit varandra på nytt.

    Bästa vännerna: "Vi kände  igen varandra med en gång”
    Det var för sju år sedan som Elisabeth fick syn på Marianne i en tidning. – Jag bestämde mig för att skicka ett vykort. Foto: Magnus Selander

    Vi träffas hemma hos Marianne på Östermalm i Stockholm. Elisabeth har åkt hit från Västerås – sådär som hon gör numera, några gånger per år. Om inte Marianne kommer till Västerås. 

    – Men oftast ses vi i Stockholm. Vi äter lunch och pratar. Elisabeth är ju som hon är. Det räcker inte att bara äta. Hon vill gärna göra något också. Så vi brukar försöka få in något kulturellt, säger Marianne. 

    För sju år sedan firade Marianne och maken Valter 25-årig bröllopsdag. De satte in en annons med foto på familjesidorna i Dagens Nyheter. Hemma i Västerås satt Elisabeth och läste tidningen – och hajade till. Den där kvinnan kändes bekant. Elisabeth googlade och listade ut att kvinnan hade jobbat på Posten och bodde i Stockholm. Hennes bästis jobbade ju också på Posten… kanske var hon ändå på rätt spår?

    – Kvinnan på bilden var så lik Marianne. Jag bestämde mig för att skriva ett vykort: "Hej, är det du som är min klasskamrat och bästis från Flickläroverket?" Snart fick jag svar, ett långt, långt brev om allt som hade hänt i Mariannes liv. Att få ett livstecken från sin gamla bästis, det var verkligen en speciell känsla, säger Elisabeth. 

    Marianne håller med: 

    – Det var stor lycka när jag fick vykortet. Det är inte sant, tänkte jag. Jag blev så glad. Vilken slump ändå, att Bettan såg den där annonsen, i annat fall hade vi ju aldrig setts. 

    De bestämde sig för att träffas. Utrustad med gamla dagböcker från ungdomsåren åkte Elisabeth till Stockholm. 

    – Jag väntade på Bettan på centralstationen. Lite pirrigt var det allt. Vi kände igen varandra med en gång och det var lika naturligt att ses nu som när vi var unga. Det fanns ingen startsträcka, vi började prata allvar med en gång, ­säger Marianne. 

    Elisabeth och Marianne lärde känna varandra i tidiga tonåren. De hamnade i samma klass på realskolan, på Högre allmänna läroverket för flickor i Göteborg. De fastnade för varandra med en gång. 

    – Det var vi från första början, det var självklart. Vi har funderat mycket på vad det är som gör att man dras till varandra, hur man finner en vän. Antagligen är det lika svårt att förklara som varför man finner kärleken. Man dras väl helt enkelt till vissa personer, funderar Marianne.

    Upptäckte världen ihop

    Att vänskapen blev så stark tror de beror på att de träffades under en speciell tid i livet. Tillsammans blev de vuxna och upptäckte världen. De var ett radarpar – Bettan och Pyttan. Alltid tillsammans. Och de hade alltid lika roligt. Det var mycket skratt och lite bus. 

    – Vi rökte rätt mycket. Vi köpte lösa Bill eller Boy. Och så drack vi Coca-cola. Jag minns inte att vi någonsin drack alkohol, säger Elisabeth. 

    – Att röka var nog det busigaste som vi gjorde. Det gjorde vi på frukostrasterna på Götaplatsen. Den låg precis vid skolan och var lite av en samlingsplats för skolungdomar från de närliggande läroverken. Där träffades vi ofta. Och vi gick på hippor, eller skivor, som det kallades på den tiden. Ibland var det FF, föräldrafritt, och en av killarna hade klubb i familjens källare. Dit var vi alltid välkomna, säger Marianne. 

    I raden längst fram: Elisabeth (t v) i V-ringat och Marianne i mönstrad fisketröja. Foto: Privat

    Dixie och knuttar

    Det var en mer oskuldsfull tid, konstaterar de båda. Det var femtiotal, livet blomstrade och framtidstron var stark. Kriget var slut och samhället hade återfunnit sin stabilitet. Bettan och Pyttan, som de kall­ades då, lyssnade på Tommy Steele och spanade efter snygga killar i duffel. 

    – Det var ju en kamp mellan dixie och knuttar, eller siskor och böss som vi sa i Göteborg. Siskorna hade duffel och lyssnade på Tommy Steele. Bössen var tuffare, de åkte motorcykel och lyssnade på Elvis. Vi var siskor, vi gillade de ordentliga killarna, säger Elisabeth. 

    – Vi hade väldigt många killar, men det var så oskyldigt. Minns du när vi följde med de där överklasskillarna hem till en våning mitt i stan? Vi lyssnade på dixiemusik och dansade tryckare, säger Marianne. 

    Det är tydligt att Marianne och Elisabeth är nära. 

    De växlar blickar och fyller i varandras meningar. De är avspända på det sätt man är med någon man känt riktigt länge. 

    – Det är det som är så fascinerande. Vi har varit ifrån varandra i ett halvt sekel, ändå känns det som om vi alltid har varit tillsammans. Det är ju så med riktigt gamla och nära vänner. Man har ingen startsträcka, man tar bara vid där man slutade, säger Marianne.

    Tillsammans utforskar de barndomsminnena, hjälps åt att komma ihåg. 

    – En av de sista gångerna vi sågs måste ha varit på min lysning. Jag minns i alla fall att jag fick en vas av dig, säger Elisabeth. 

    – Gav jag dig en vas? Gud, så tråkigt. Och att du har kvar den, säger Marianne.  

     

    Från tiden då vännerna umgicks som mest. Studenterna Marianne (t v) och Elisabeth (t h). Foto: Privat

    De har haft lika liv

    Vännerna har också ägnat mycket tid åt att tala om de 50 år de inte hade kontakt. 

    – Våra liv har så många beröringspunkter, det är nästan kusligt. Vi har båda varit med om skilsmässor. Vi har båda drabbats av bröstcancer. Och vi har båda tagit examen på universitetet. Marianne har en fil kand i konstvetenskap och en i litteraturvetenskap och jag kompletterade mina tidigare examina med en magisterexamen i specialpedagogik efter pensioneringen. Så när vi träffades var vi båda studenter. Än idag ser våra liv ut på liknande sätt. Vi spelar bridge, går på gympa och gillar kultur, säger Elisabeth. 

    Då, i början av sextiotalet, utbildade sig Elisabeth till lärare. Hon träffade sin första make och hamnade i Västerås, där de två döttrarna föddes. Elisabeth har tyckt mycket om sitt lärarjobb och har arbetat med elever med läs- och skrivsvårigheter. När de egna barnen blev vuxna gick hon och maken skilda vägar. Så småningom träffade Elisabeth en ny man. Idag bor de i Västerås. 

    Marianne började jobba på Posten redan som 16-åring. Hon gifte sig tidigt med en sjökapten och de var ihop i sju år. 

    – Vi var alldeles för unga och vi sågs sällan, han var ju ute på sjön i tre månader i sträck. Det var ett ungdomsäktenskap och det var helt naturligt att det skulle ta slut. 

    Hon avancerade inom Posten, träffade en ny make och flyttade till Stockholm. De var gifta i 14 år. Sedan träffade hon sitt livs kärlek: Valter. 

    – Vi stötte på varandra av en slump vid Klarabergsviadukten efter att ha träffats en gång flera år tidigare. Han frågade om vi skulle äta lunch. När lunchen började lida mot sitt slut sa han: "Om du inte vore gift så skulle jag fria till dig", och då sa jag: "Men jag är ju inte gift, jag har precis skilt mig." Han bjöd hem mig på middag och när jag gick där­ifrån på kvällen fick jag hans dörrnyckel. Sedan var det vi. 

    – Att jag träffade Marianne igen är något av det som har betytt mest på senare år, säger Elisabeth. Foto: Magnus Selander

    Tacksam över kontakten

    I somras dog Valter, 93 år gammal, i en demenssjukdom. 

    – Jag och Valter var själsfränder och nära varandra, vi hade ju inga barn. Jag saknar honom mycket. Elisabeth har varit ett stort stöd. Hon är en god lyssnare och väldigt klok. 

    Båda poängterar hur mycket de gillar att prata med ­varandra. Samtalen är både förtroliga och uppriktiga. 

    – Det är fantastiskt med Bettan, vi har delat de svåraste saker med varandra. Vilka samtal vi har haft. Vi har verkligen anförtrott oss till varand­ra, säger Marianne. 

    – Det faktum att vi inte delar varandras vardagsliv gör kanske att vi kan vara uppriktiga mot varandra. Men att vi har vår ungdomsvänskap att falla tillbaka på spelar också stor roll, säger Elisabeth. 

    Livet är som det är, konstaterar de. Det består av smärta och sorg, men också av lycka och glädje. Att igen få dela livet med varandra är en ynnest. Och de gläds åt att de fått gå på varandras 75-årskalas.

    – Jag tror att det är jätteviktigt att ha kontakt med alla delar av sitt liv. Marianne representerar en viktig del av min uppväxt. Det finns ingen annan som jag kan dela den perioden med. Jag är så tacksam och glad över att vi har återupptagit kontakten. Att jag träffade Marianne igen är något av det som har betytt mest på senare år, säger ­Elisabeth. 

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!