• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Anne Swärd: ”Jag vet vad jag går för”

    LANTIS Anne Swärd var en av Litteratursveriges doldisar – tills hon valdes in i Svenska Akademien. Dit kommer hon med en fläkt från världen utanför Stockholms kulturkretsar – landsbygden. Idag tillträder hon som ledamot i den prestigefyllda akademien.

    Anne Swärd: ”Jag vet vad jag går för”
    Anne Swärd har alltid skrivit. Och alltid läst. Redan som 5–6-åring visste hon att det var det hon ville syssla med. Foto: Henric Tiselius

    Den 20 december dagar fylls fyra nya stolar i Svenska Akademien. På en av dem sätter sig författaren Anne Swärd. 

    Meningen var att antalet aktiva medlemmar åter skulle bli aderton, för förs­ta gången på 30 år, att vi skulle kunna utbrista i ett kollektivt "Äntligen!" Men i oktober avled språkprofessorn Göran Malmqvist så nu står en stol tom i ett år till. Det är ändå långt från de bilder vi sett av en liten skara runt ett väldigt bord med alldeles för mycket tomrum mellan ledamöterna.

    De sammanlagt sju personer som valts in sedan den stora oredan drabbade Akademien har flitigt kommenterats, framför allt det faktum att många av dem är ­kvinnor och att många av dem kommer från "periferin". (Ett ord som stör alla oss som bor i densamma.)

    Upphetsade kronhjortar störde sömnen

    Det är i alla fall en underbar periferi som möter en när man svänger in på gårdsplanen hos Anne Swärd. Hon bor på en renoverad bondgård utanför Ystad. De glesa grannarna är lantbrukare, konstnärer och en och annan greve. Från sitt skrivbord ser hon ut över fälten där kronhjortar brukar glida förbi.

    – Under brunsten blir de riktigt jobbiga. En natt hade vi sex hannar som stod runt huset och brölade, nästan hesa efter att ha hållit på i veckor. Det gick inte att sova. Till slut gick jag ut på trappan och skrek: Men låt dom få komma till då!

    Se där ett arbetsmiljöproblem man sällan hör talas om, att bli störd av sexuellt frustrerade hjortar. Men hellre det än trängselavgifter och skyhöga lägenhetspriser. Det här är det liv Anne Swärd har valt för att slippa kompromissa med sitt konstnärskap. Hon ger allt i skrivandet och har inte tid med andra brödfödejobb.

    – På landet kan man ha bättre marginal för ojämna inkomster. Det går att lägga sig platt och leva jättebilligt en period om det skulle behövas. Bara jag slipper ge upp skrivandet. Att vara kreativ är fantastiskt men också lite av en förbannelse. Man kan liksom inte göra något annat. Man måste få leva det livet.

    Författaren Anne Swärd gillar att leva dubbla liv, på landsbygden och i offentligheten. Foto: Henric Tiselius

    En roman kan ta flera år

    Att lägga sig platt lär inte behövas längre. Hon har gett ut fyra romaner med växande framgång; Polarsommar, Kvicksand, Till sista andetaget och den senaste, Vera, som kom 2017. Vindlande berättelser som bara med nöd och näppe håller sig inom realismens ramar. Hennes bildspråk är fantastiskt, intrigerna vagt oroväckande. Huvudpersonen är ofta en ung flicka, på gränsen till barn, allvarlig, omgiven av stora familjer och krångliga relationer.

    Böckerna har blivit väl mottagna, hon har kallats en epiker av europeiska mått. I mars utkommer en femte roman, ­Jackie. Anne Swärd är översatt till 22 språk, ­senast persiska.

    – Det tar några år för mig att få en roman som jag vill ha den. Jag håller på tills jag får blodsmak i munnen. 

    Vera var uppe i tusen sidor innan hon knådade ihop den till 350. Ingen får läsa under tiden, inte ens sambon. Anne är robust både till självförtroende och självkänsla. 

    – Jag vet vad jag går för. Jag har skrivit sedan jag var fem–sex år. Det är det jag alltid har vetat att jag vill göra.

    Trots det gick hon på konstskolor som ung, bland annat på Konstfack i Stockholm. 

    – Det berodde på att jag inte kände till någon utbildning som ledde till att man blev författare. Och min mamma betonade att vi barn borde skaffa oss en utbildning. Jag brukar inte lyssna på min mamma men i det här fallet gjorde jag det.

    Bildkonsten var inte helt fel för Anne, hon är intresserad av olika slags ut-trycksformer. Och av samhället – hon lekte med tanken på att bli fotograf eller dokumentärfilmare. Men efter examen tog hon jobb som bildlärare på gymnasiet i Ystad.

    – Det var ett snabbt beslut. Min dåvarande man och jag stod utan bostad i Stockholm. Vi hade tittat på en lägenhet på Söder. Den kostade förstås en rent befängd summa. Vi fick en hel klockargård på Österlen för samma pris. Så plötsligt gick jag där med stor mage, vi hade höns, det var väldigt romantiskt.

    1994 föddes första barnet och förälskelsen var omedelbar. Foto: Privat

    Sug efter kickar

    Vid 24 var hon redan lärare, gravid och husägare.

    – Jag har alltid haft bråttom i livet. Dan efter studentexamen satt jag på tåget till Stockholm. Jag ville bara bort, till något större, någonstans där jag fick sträcka ut mig i min fulla längd. 

    Anne är född på den skånska landsbygden, sju minuters bilväg från Artur Lundkvists Oderljunga. En obemärkt trakt som alltså producerat två ledamöter av Svenska Akademien. När hon var dryga året flyttade familjen några mil därifrån till Klippan, en bruksort med bangård, silobyggnader och fyra fabriker – slitna utkantsmiljöer som ofta återfinns i hennes romaner.

    – Många författare kommer ju från små orter: Raggsjö, Hjoggböle, Missenträsk och sådana ställen. Det kanske beror på den där hungern som byggs upp när man inte får allting serverat. Kreativitet föds ofta ur en längtan efter något annat, och då skapar man sig ett inre parallellt liv. Jag har alltid känt att jag har två liv, ett i det skrivna och ett i den vanliga världen.

    Det var en uppväxt i tämligen obevakad frihet. Anne la sig på järnvägsspåret för att känna dunket i skenorna när tåget närmade sig. Än idag har hon en drift att nudda vid utsatthet och risk, antingen det handlar om att resa iväg och bo ensam i ruffiga kvarter i en främmande storstad ett tag eller om att köra fort på grusväg­arna därhemma. (Hon har en Jaguar men undviker att bli fotograferad med den – "det är ju Björn Ranelids grej".)

    – Ibland får jag kämpa ner en impuls att släcka billyktorna när jag kör i mörker. Sådant kan komma över mig, ett sug efter en hastig kick, en stegrad livskänsla, som att dra i sig ett luktsalt, säger hon och illu­strerar med en tvär inandning genom näsan och en snabb ruskning på det långa kastanjebruna håret.

    En mycket litterär liknelse, få av oss har väl stött på luktsalt utanför böcker-nas värld. Men det är mycket Anne Swärd. Hon associerar från en bred palett.

    – Jag skriver intuitivt. Det är som att trampa vatten, slutar man trampa – börjar tvivla på det man skriver – så sjunker man. Istället får man trampa vidare, och till slut hamnar kanske texten någon annanstans än man trott men man får lita på att det kommer att bli bra, att det kommer att hänga ihop, för allt kommer ju ur en själv.

    Hon berättar att det underlättar att ha ett sådant flöde.

    – Jag sitter inte och värker ur mig ord­en, det är hela tiden sexlingsfödslar. Men sedan kan jag också lyfta ut 200 sidor när jag ser att de inte ska vara där. Då har jag nytta av att ha målat, där kan man inte sitta och dutta.  

    Redan innan hon blev författare levde Anne en massa parallella liv och var ständigt utklädd. Foto: Privat

    Jobbar sig igenom svårigheter

    Anne Swärd beskriver att i måleriet måste man ta stora grepp.

    – Jag behöver hålla mig stimulerad för att inte bli deprimerad, skriva för att hålla något stången, inte dras ner i något mörkare. Jag jobbar mig igenom svårigheter. Arbete är svaret på allt. Det är min räddning. För hur svårt det än är att skriva så är det svårare att leva.

    Författarskapet är ett utforskande av hennes eget inre landskap

    – Ska jag sitta i flera år med en berättelse så måste det vara något som bränner, som jag är tvungen att skriva om. Jag vet inte alltid varför jag skriver det jag gör men antagligen är det djupt förankrat i mig. Alternativet vore att gå till en terapeut och tala om det. Det har jag aldrig gjort, det kommer ut i texterna i stället. Därför vill man inte få sina erfarenheter helt genomlysta, snarare bevara en viss jungfrulighet, inte riktigt veta varför man skriver. Som Woody Allen säger: Jag vill inte gå i terapi för att inte förstöra mitt arbetsmaterial.

    Anne Swärd skriver om sådant hon fruktar: trasiga kärleksrelationer, miss-lyckat föräldraskap, ojämn maktbalans. Hon gillar kontraster och verkar härbärgera några rejäla sådana i sin personlighet. Det våghalsiga sida vid sida med en stark moderlighet och familjeorientering. "Jag älskar barn", utbrister hon vid ett tillfälle. Inte bara de egna alltså, utan barn allmänt.

    Och hon blev ju mamma relativt tidigt. Första barnet följdes av ett andra, hon fick tid att tänka och fattade ett beslut. Det var orden som lockade mer än bild­erna. Hon hade hittat en författarskola, skrivarlinjen på Biskops-Arnö folkhögskola i Uppland.

    – Barnen skulle fylla tre och fem. Vi bodde alla tre i mitt studentrum, de gick på öns lilla dagis, deras pappa var kvar i Skåne. Det var väldigt stimulerande och något helt nytt för mig, att vistas i en litterär miljö. Jag tror inte jag missade en enda lektion. Andra elever kunde krisa, ligga på rummet och må dåligt. Det hade inte jag tid med, jag hade ju barn.  

    Men hur mycket hon än gillade skolan så var sista dagen den bästa dagen, för då fick hon åka tillbaka hem och vara ifred med sitt skapande. Nu var hon författare. Under utbildningen hade hon påbörjat en roman och skickat ett utdrag till Wahlström & Widstrands förlag som antog det direkt och tryckte det i en antologi. När romanen var klar tog de den också.

    – Jag var inställd på att få skicka runt den, bli refuserad. Det gick så oväntat lätt. Debutboken kom ut och tre veckor senare var den Augustnominerad.

    Anne tillsammans med sitt nu myndiga barn 2014. Foto: Privat

    Från katastrof till ett nytt liv

    Mellan bok nummer tre och fyra gick det plötsligt inte lätt längre. Det tog sju år. För däremellan inträffade en personlig katastrof. Annes man bröt upp från deras 25-åriga relation och lämnade henne, utan någon förklaring. 

    Nu sitter hon här, fem år senare, i sitt ljusa arbetsrum, och verkar hög på livet. Med ny kärlek, nytt hem och snart också en ny och prestigeladdad karriär, utöver den hon redan har.

    – Det sägs ju att den bästa revanschen är att må bra.

    Som många andra balanserar hon på en smal stig mellan frihet och trygghet. Men även om Anne är en person som blir nervös av för mycket trygghet, även om hon då och då har ryckt i betslet, gett sig ut på ensamma expeditioner, bott i ­Berlin, Paris, Rom, Aten och New York i korta perioder av intensivt arbete och ­intensivt ­iakttagande, så var det inte detta hon ville. Till skillnad från en del skapande människor – och här skulle vi kunna rabbla upp en lång rad manliga ­genier – ansåg hon absolut inte att fri­heten kunde vara värd priset av en splittrad familj. Men så blev det ändå. Plötsligt stod hon där med mer frihet än hon hade bett om. 

    Skilsmässan var ett hårt slag: emotionellt, arbetsmässigt och ekonomiskt. Exmaken hade flyttat till Stockholm och Anne gjorde detsamma för att barnen inte skulle vara så långt ifrån. Hemmet i Skåne upplöstes. När hon sedan flyttade ihop med sin nuvarande sambo, skribenten Henric Tiselius, hade hennes barn passerat 20 och hon var inte längre bunden till Stockholm. För andra gången bytte hon huvudstadens kulturscen och möjligheter till exponering och nätverkande mot större ekonomisk och därmed kreativ frihet på landet.

    – Henric hade bott i Stockholm hela sitt vuxna liv men han var den som var mest pigg på att flytta. Vi tittade på hundra hus innan vi fann det här, säger Anne. 

    Det är alltså inte bara med böckerna hon jobbar ända in i kaklet, det gäller även husköp och annat. Klockrike kallar de gården, efter klockgrodorna som precis som kronhjortarna väsnas något otroligt under parningssäsongen. Det sjuder bokstavligen av livsdrift ute i periferin.

    På väg in i hetluften

    Här får hon vara ifred och fokusera, här finns de miljöer man känner igen från hennes böcker: utkanten, järnvägsspåren, havet. Kontinenten är närmre än Stockholm. Hon åker till universitet och litteraturfestivaler, till länder som Polen, Armenien eller Algeriet, imponeras av den grundmurade respekten för kultur i många länder.

    – Folk kan sitta i timmar och lyssna på föredrag som ska tolkas från andra språk. De är så skärpta, har sådan koll, tar litteraturen på så stort allvar. Man blir lite uppgiven när man kommer hem igen. Här har vi varit privilegierade så länge att vi inte har samma engagemang.

    Från den 20 december får hon fler kontraster i tillvaron, ett tredje liv; det mer offentliga, formella och påpassade som utspelar sig i Gamla stans salar och gränder. I våras fyllde hon 50, vilket hon tyckte lät jättegammalt. En månad senare bjöds hon helt oväntat in i en församling där hon bland annat kan bidra med sin ungdom. Anne Swärd blir yngst runt det väldiga akademibordet. Hon räknar med att kunna tillföra en visst mått av fritänkande "bland bladguldet". Perspektiv från andra verkligheter, från marginalen.

    Det är spännande. För att inte tala om praktiskt. Hon har våndats över att bo 60 mil från barnen men nu kan hon träffa dem nästan varje vecka.

    I en intervju i Ystad Allehanda inför 50-årsdagen berättade hon hur hon planerade att göra det bästa av livets utförsbacke. Då hade hon ingen aning om vad som väntade.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!