• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Pär Johansson: "Jag gillar annorlunda människor"

    INSPIRATÖR Han skulle bli fotbollsproffs, men hamnade på ett dagcenter för "utvecklingsstörda". Idag driver Pär Johansson Glada Hudik-teatern med ett engagemang som når utanför Sveriges gränser.

    Pär Johansson: "Jag gillar annorlunda människor"
    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    För drygt två år sedan kom ett brev till Pär Johansson. Det kom från Emma i Gislaved och påverkade Pär Johansson starkt. Emma, som har en funktionsvariant, har en enda dröm: att bli fotomodell, och om denna dröm skrev hon i brevet. 

    – Så jag samlade fyra från Glada Hudik-teatern och kontaktade designern Frida Jonsvens. Nu blir det en långfilm, och om två veckor kommer gänget att åka till New York där Emma ska gå på catwalken i samband med New York Fashion Week, säger Pär Johansson.

    I ett år har han, Emma och gänget från Glada Hudik-teatern jobbat med filmen, som har premiär i början av nästa år, och i datorn har han ett klipp som han visar upp. 

    – Att jobba med utvecklingsstörda är lika komplicerat som att jobba med normalstörda. Men på ett annorlunda sätt, säger Pär, och berättar om den teambuildingsövning som han så pedagogiskt tänkt använda för att svetsa ihop filmgänget. 

    Den karaktäristiska kepsen sitter stadigt på huvudet och han pratar i raketfart. När orden inte riktigt räcker till, eller om det är munnen som inte hinner med, tar han händerna till hjälp och förstärker det han vill ha sagt med gester. 

    För att göra en lång historia kort kan övningen sammanfattas med ett ord: ­katastrof. 

    – Jamen. De är ju superindividualister. Ida vägrade klappa med. Hillberg bara snurrade runt. Och Emma… Nej, det gick ju inte, förklarar Pär. Och ser nöjd ut. 

    Catwalk-gänget i Åre bestående av Pär, Kitty Jonsson, Emma Örtlund, Alex Rådlund, Niklas Hillberg och Ida Johansson. Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Mår som bäst när "det inte går"

    För, visar det sig, det är just när något inte går, som Pär mår som allra bäst. Just det där motståndet som skulle få många av oss andra att ge upp verkar trigga honom lite extra. Och om människorna på dagcentret där han började jobba 1996, direkt hade lärt sig att knyta skorna hade nog aldrig Glada Hudik-teatern sett dagens ljus.

    – Exakt. För när jag kom in i den här gruppen, då satt hela gänget och tränade på att knyta skor. Det var en övning de hade tränat på i flera år, utan att få till det, säger Pär, som insåg det absurda i att man skulle tvingas träna i flera år på att lära sig knyta skor när det… fanns alternativ. 

    – Ja, så jag tog bussen och köpte skor med kardborreband till hela gänget. Då sa en kille till mig: "Pär Johansson. Är det över nu?" Och det var det ju! Nu kunde vi ägna oss åt annat istället.

    "Det där andra" som Pär och gruppen han arbetsledde istället ägnade sig åt var det som så småningom blev legendariska Glada Hudik-teatern. En teatergrupp där alla skådespelare har någon form av utvecklingsstörning. 

    Men vänta nu. Utvecklingsstörning. Det heter väl ändå funktionsvariation nu mera?

    – Vi säger utvecklingsstörd och normalstörd. Ibland blir det så att vi är så oroliga för att vara politiskt inkorrekta att vi istället låter bli att prata om olika företeelser och grupperingar och att vi begränsas av vår rädsla att säga fel. 

    Pär ser bestämd ut. 

    Men tillbaka till Hudiksvall 1996. Pär insåg att gänget han skulle jobba med huvudsakligen fått ägna sig åt relativt meningslösa sisyfosarbeten, som att öva sig på att knyta skosnören på skoattrapper, och fick en snilleblixt. 

    – Jag hade själv lust att spela teater, och tänkte att vi skulle kunna starta en teatergrupp.

    Sagt och gjort. Pär samlade sina medarbetare och en intensiv repetitionsperiod tog vid. Ganska snabbt insåg han att det fanns en enorm potential och en ännu större glädje. Men att säga att han jobbade i medvind är för mycket sagt. Personerna i hans arbetsgrupp, de som hade någon form av utvecklingsstörning, var med på noterna. Värre var det med de and­ra, de normalstörda.

    – Jag fick samtal från föräldrarna, som var livrädda för att deras barn skulle göras till åtlöje, säger Pär. 

    Det är inte så konstigt, konstaterar han i nästa andetag. Som förälder ägnar man en stor del av sin kraft åt att kratta manegen åt sina barn. Har man då blivit förälder till ett barn med någon form av handikapp, krattar man ännu hårdare. Och som förälder är man livrädd för att ens barn ska uteslutas, bli skrattat åt. 

    Pär förstod dem. Men, han hade också sett den kraft och den tillit som fanns i gänget. Han beslöt att fortsätta, och terminens arbete skulle avslutas med en teateruppvisning i Hudiksvall. För första gången skulle de här människorna upp på scenen och bli tittade på. Människor, vars föräldrar gjort allt för att de skulle undvika att bli tittade på. 

    Rent publikmässigt blev det ingen succé. Succé blev det däremot för varje enskild person i gruppen. Så även för föräldrarna, som kom fram efteråt och tackade Pär.

    Pär fick bekräftelse på att han var på rätt spår, och Glada Hudik-teatern var född. 

    – Idag har vi fjorton utvecklingsstörda skådisar och sex normalstörda. Och vi har auditioner precis som alla andra teatrar. De som är med måste ha någon form av talang, säger Pär. 

    Jag har hört någonstans att ditt motto är "Allt är möjligt"?

    – Absolut inte. Allt är verkligen inte möjligt. Skulle du kunna spela fotboll i Barcelona? Nej, det skulle du inte. Oavsett hur gärna du ville. Mitt jobb handlar om att hitta in till varje människa och ta reda på vad just den personen är bra på och kan utvecklas av. Att till exempel inbilla någon att hon kan bli musikalartist om hon saknar talang, det vore fel. 

    Just nu arbetar Pär Johansson med filmen Catwalk, som har biopremiär 31 Januari. Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Fick två alternativ

    När Pär började på Glada Hudik-teatern var han 26 år med en kraschad fotbollskarriär bakom sig. Han hade varit en lovande fotbollstalang, delat lägenhet med Tomas Brolin och kunde inte tänka sig någon annan framtid än den som fotbollsproffs. Nu blev det inte så. Pär var visserligen en bra fotbollsspelare, men inte tillräckligt bra. 

    Det kändes bittert. Så, för att försörja sig fick han två alternativ av Arbetsförmedlingen. Antingen en ALU-tjänst inom äldrevården eller en på ett dagcentrum. 

    Den som har sett filmen Hur många lingon finns det i världen? vet hur det gick. Den som sett något som Glada Hudik-teatern har satt upp vet också. För ­efter den där första föreställningen, med 24 betalande gäster, hade Pär och ensemblen fått blodad tand. Dessutom hade de väckt positiv uppmärksamhet och nya uppsättningar framfördes. 

    – Ytterst har vi uppdraget att få hela världen att ändra sitt sätt att se på och ­förhålla sig till utvecklingsstörda, och sedan vi började har det hänt massor. Se bara på Ica-Jerry, karaktären i Icas reklamfilmer, som ju jobbar hos oss. Idag har till exempel Ica anställt 1 750 personer med någon form av utvecklingsstörning, säger Pär. 

    För, som Pär säger, bara för att man har någon form av funktionsvariation innebär inte det att man inte kan arbeta. En person med autism kan vara världens bästa på att stapla varor. En person med Downs syndrom kan vara en hejare på att svabba golvet. 

    – Det är alldeles för lätt för företag att sätta upp massa floskler med värdegrundande uttryck. Trycka upp rollups med snack om mångfald och integration. Det enda som faktiskt funkar är verkliga möten. Och att man slutar se vissa jobb som underkvalificerade.

    Ung, förhoppningsfull Pär på fotbollscup i Karlstad 1981. Än satt drömmarna om att bli fotbollsproffs mejslade i hjärnan.

    Sågs av 170 000 personer

    Under de senaste åren har Pär rest runt och hållit föredrag om Glada Hudik-teatern och integrationsarbete på riktigt. Budskapet är att integration inte handlar om att alla ska vara lika, det vore ju outhärdligt. Istället handlar integration om att acceptera och att uppskatta att vi alla är olika, och att ta tillvara olikheterna, istället för att se dem som ett hinder. 

    Han har hållit föredrag både i Sverige och utomlands, och tillsammans med Svenska institutet och ambassader runtom i världen jobbar han för att krossa fördomar. Glada Hudik-teatern driver också projektet Barn föds inte med fördomar, som vänder sig till barn i åldrarna 9–12 år.

    Att säga att Glada Hudik-teatern har gjort succé är en underdrift. Musikalen Elvis sågs av över 170 000 personer, och som final framfördes föreställningen även i New York. Med föreställningen Trollkarlen från Oz turnerade Glada ­Hudik-teatern i sex år.

    – Nästa år har vi premiär på en ny föreställning, Gruppboendet, och just nu är det alltså Catwalk som vi jobbar med. 

    Vad är det som fått dig att engagera dig så?

    – Jag gillar olika, annorlunda människor, och annorlunda människor dras till mig. Men för att skapa mångfald måste man börja med sig själv. 

    I samband med en annan intervju träffade jag skådespelaren Sverrir Gudnason, som berättade att det är annorlunda att spela in en film där motspelarna har någon form av förståndshandikapp. Där det i vanliga fall spelas in tills scenen sitter kunde någon i ensemblen bryta för att han alltid hade tvättid på torsdagar klockan 15 och då spelade det inte någon roll att ett helt filmteam var på plats…

    – Ja, visst. Så kan det vara. En del av skådisarna är väldigt bestämda i sina vanor. Men det får aldrig bli en "stackars-dem-känsla". Man hjälper inte en människa genom att tycka synd om. Jag tror på att ställa krav och visa respekt.  Det vi gör ska vara proffsigt, även om vi alla har våra brister. Även jag. 

    Och dina är?

    – Att jag är säkrare på jobbet än vad jag är privat. Att jag, när det är jobbigt privat, har en tendens att fly in i jobbet. 

    Han ser Glada Hudik-teatern som sitt livsverk, men säger samtidigt att hans två barn, 19-åriga Hannes och 14-åriga Elsa inte är lika stolta över Glada Hudik-teatern. 

    – De säger ibland att jag, som pratar om vikten av att se alla människor för det de är, ju faktiskt inte alltid ser mina egna barn. Och de ifrågasätter också hur jag kan jobba mot fördomar, samtidigt som jag har så mycket fördomar. För det har jag. Om allt…

    Att han av och till flytt in i yrkeslivet och arbetet med Glada Hudik-teatern har gått ut över hans familj är inte något han är stolt över.

    Han konstaterar att man kan kontrollera det mesta på jobbet. Privat är det svårare. För, man kan inte planera allt här i livet. 

    – Nej. Vår son Hannes blev tyvärr sjuk i leukemi när han var sju. Han är inte friskförklarad än och fick ett återfall några år senare. 

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Förfärlig period

    Att förklara det fruktansvärda med att ens barn insjuknar i en dödlig sjukdom är överflödigt. Dessutom räcker inte ­orden till. Pär, som fram tills nu pratat med en imponerande hastighet, använt yviga gester och en livlig mimik, saktar in talet. Sjunker ihop på stolen och korsar armarna över bröstet. 

    – Det var en förfärlig period. Idag mår Hannes bra, men om man en gång haft ett svårt sjukt barn släpper oron ­aldrig. Den kommer alltid att finnas där,
    och där ett barn som aldrig varit svårt sjuk får ont i benet, väcker det hos ett barn som haft leukemi omedelbart
    en oro hos föräldrarna, konstaterar Pär. 

    – Jag hade redan låtit jobbet gå ut över familjen när Hannes blev sjuk, och den här långa, hemska sjukdomsperioden blev dödsstöten för vårt äktenskap, säger Pär.  

    Hur hanterade du som förälder den här perioden?

    – Första gången hanterade jag det jättebra. Men när han fick återfall flydde jag. Då var jag på allvar skräckslagen över att han skulle dö, och det var som om jag, om jag distanserade mig från honom, skulle sörja honom mindre om han skulle dö.

    Idag är Pär singel och lever varannanveckasliv. Barnen mår bra och han trivs med tillvaron. När han inte jobbar med teatern, renoverar han sekelskifteshuset han bor i. 

    – Just nu renoverar vi köket. Det finns något befriande i att samla ett gäng kompisar för att tillsammans riva ner en vägg och dricka några öl. Dessutom mår jag bra av att göra saker som inte är kopplade till jobbet, säger han och visar målande hur det där rivandet kan gå till. 

    Han är kontrollmänniska, erkänner han, och en stor del av hans tillvaro kretsar kring gänget på Glada Hudik-teatern. Han pratar om skådespelarna med värme och med glimten i ögat. 

    Snart är det dags att spela in finalen av Catwalk i New York, och om en vecka går planet. Men först ska Pär, när han ändå är i Stockholm, fixa en svart polotröja till en av de medverkande. 

    – Tanken är att kläderna som huvudpersonerna har på sig ska spegla deras personlighet, och eftersom jag känner skådisarna bäst har jag tagit på mig att ordna kläderna, säger Pär, trycker fast kepsen stadigare på huvudet och ger sig iväg ut i folkvimlet.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!