Emma Hamberg: “Det är ballt att möta kärleken igen”

Emma Hamberg öppnar dörren innan ringklockan ens hunnit ringa färdigt. Hon ser glad ut. Visar in i den stora lägenheten som hon delar med sina tre döttrar, Ditte, Nåmi och Saga, och det känns som om jag varit här tidigare.

Det luktar nystädat och i hallen står ett hav av tjejskor i prydliga rader, par om par.

– Här har du sovrummet, ja. Och där mittemot är din kompis Anettes rum, konstaterar jag. 

Jag har nämligen precis läst ut Emmas senaste bok, den mycket självbiografiska Resten av allt är vårt, och inser direkt att det som står i boken, det är det som syns här i lägenheten hemma på Bellmansgatan på Söder i Stockholm. Om än mer välstädat.

– Det är det som är det bästa med att ge intervjuer hemma. Man måste städa, säger Emma och skrattar.

De senaste 13 åren har varit tuffa. Men nu, nu är Emma, de tre döttrarna och pappa Agi ute på andra sidan. Som ett helt annat slags familj. 

Det som började med en vanlig influensa slog nämligen sönder hela tillvaron för familjen Hamberg Lindroth. 

– Vi hade varit sjuka hela gänget, men jag var väl den som piggade på mig snabbast. Eftersom jag hade en tv-inspelning var jag tvungen att åka hemifrån. Agi och tjejerna var kvar hemma, minns Emma. 

Plötsligt ringde en av döttrarna, berättade att det inte gick att väcka pappa, och när Emma kom hem till villan i Norr­viken började han krampa. Hon ringde ambulans. Agi sövdes ner och hölls nersövd i flera veckor. Kramperna var så kraftiga att de hotade att ta livet av honom. 

Livet blev aldrig mer sig likt. För, när Agi vaknade var det en helt ny äkta hälft och pappa som mötte sin familj. Hans minne var kraftigt påverkat. Höga ljud som skratt och musik orsakade nya kraftiga kramper.

 

Vakade på sjukhuset

Emmas tillvaro kretsade kring Agis säng på sjukhuset, där hon arbetade med sin nya bok när Agi sov. Hämtningar på förskola och fritids varvades med nattningar av barn och vak på sjukhuset. Hon försökte skapa en så normal tillvaro som möjligt, trots att precis allt förändrats.

Efter något halvår fick Agi komma hem igen. Det var bara det att det var en annan Agi som återvände där på andra sidan. En Agi med en ny personlighet. Samma skal, men en delvis annan insida. 

Ditte och Nåmi var sju år. Saga var tre. Emma var i praktiken ensamstående mamma med ansvar också för en svårt sjuk man. Emma var lycklig. Han hade ju överlevt. Allt skulle ordna sig. För att manifestera att de segrat över döden gifte de sig året därpå. 

Men från att ha varit en ovanligt lycklig och stökig familj där vänner kom och gick, där det alltid fanns plats för en eller sju till runt middagsbordet, där det var högt i tak, skratt och slammer, blev tillvaron det helt motsatta. Emma och döttrarna började smyga runt där hemma. Umgänget med vännerna, som tidigare varit centralt i familjen, fick ske på annat sätt. Agi drog sig undan, och Emma höll ställningarna, åtminstone under de perioder då han mådde dåligt.  

– Jag fick tillbaka en helt annan man. Agi och jag var tack och lov fortfarande väldigt lika på en punkt: Ofta kunde vi garva åt skiten och länge hoppades jag på att det skulle vända. 

Agi fick anfall av plötsliga ljud. Starkt ljus. Klarade inte av för många intryck. 

– Vi fortsatte att leva tillsammans tio år efter det att Agi blivit sjuk. I fem år ­försökte vi leva som vanligt i vårt äktenskap, hoppades och trodde att allt skulle bli bra, även om vi innerst inne anade att det inte skulle fungera. I ytterligare fem år levde vi vidare, men hade gett upp, ­säger Emma sakta. 

Det var tufft.  De älskade ju varandra så mycket, det där vilda femmannagänget som skapat sin egen dröm i den hemtrevliga och röriga villan i Norrviken.

Samtidigt som det kändes som om livet höll på att falla sönder privat, producerade Emma den ena magiska och romantiska romanen efter den andra. I egenhändigt uppfunna idyllen Rosengädda levde hennes romankaraktärer udda och sagolika liv där allt är möjligt. 

Tog ett smärtsamt beslut

Där hemma var vardagen helt annorlunda, milsvida ifrån den skimrande till­varon i Rosengädda. Till slut fattade Agi och Emma det smärtsamma beslutet att fortsätta leva tillsammans som gifta, men att ha separata boenden. 

– Vi var för friska. Agi var för sjuk. Det var inte rätt mot tjejerna att behöva anpassa sig så mycket. 

Att separera sina liv var bland det svåraste Emma varit med om, berättar hon. Man lämnar inte en sjuk livskamrat. Samtidigt fanns det inget val. Som mamma var hon skyldig att ge sina barn den bästa tänkbara uppväxten. 

– Jag insåg att jag var tvungen att ge dem ett friskt liv. Priset jag skulle betala var att jag skulle leva det livet ensam med dem. Jag tänkte att jag aldrig mer skulle dela livet med en annan människa. 

Till sin hjälp hade Emma en fantastisk krets av vänner som stöttade henne. Hon hade Agis mamma och Agis personliga ­assistenter. Hon hade sina egna föräldrar. Dessutom hade hon och Agi sin galg­humor. 

– Det var en otroligt svår process. Samtidigt hade jag levt i den här bubblan i tio år. Jag försökte gå i terapi, men terapi tar ju tid. Jag var ensam mamma till tre små barn som behövde mig på plats, och förutom att försörja oss var jag tvungen att hantera allt det praktiska i vardag­en. Att bryta ihop fanns det inte tid till, ­konstaterar Emma krasst. 

Vi har slagit oss ner på balkongen med utsikt över en kyrkogård. Emma serverar saft. 

Det känns nästan som att befinna sig i en av Emmas romaner. Lite magiskt och vackert. Som ett eget universum här ovanför trädtopparna, där allt kan hända och ingenting är omöjligt. 

Emma ser förtjust ut vid tanken. 

– Någonstans där, när det var som allra jobbigast, bestämde jag mig för att själv försöka leva i den där feelgoodvärlden. Jag bestämde mig för att försöka fatta mina beslut som om jag var med i en egen feelgoodroman. 

Det var ju inte direkt så att livet alltid lekt för Emma. Hon hade naturligtvis upplevt motgångar förr. Men Emma hade tidigt fått lära sig att man själv kan påverka sin tillvaro. 

Uppvuxen i Öxnered med föräldrar som var kommunister och stack ut från omgivningen hade hon redan från start upplevt styrkan, men också svårigheterna, med att vara annorlunda. 

Tvingades säga upp sig

Att hon var duktig på att teckna blev tydligt när hon vann sitt första pris som 13-åring. Hon började teckna serier och fick sina strippar publicerade. Med serien Singel i stan, som hon gjorde för Vecko­revyn, blev hon känd för allmänheten, och när hon var 29 tog hon över som chef­redaktör för tidningen tillsammans med kollegan Niklas. 

Hennes plan, och hennes uppdrag, var att göra en tidning som stärkte tjejers självkänsla. Det gick inget vidare. Upplagan sjönk som en sten. 

– Faktum är att det gick så dåligt så att jag tvingades säga upp mig. 

Det var ett monumentalt misslyckande. Men någonstans hittade Emma kraft nog att hålla huvudet högt, sopa av sig skärvorna efter kraschen och istället vända misslyckandet till sin fördel. 

– Det är lätt att bara tänka på sina misslyckanden som en hög med bajs. Men om man tänker på att skit faktiskt är samma sak som gödsel, inser man att det kan komma något väldigt bra ur den där högen, säger Emma. 

Sagt och gjort. Emma skrev en bok. Och en till. Började hålla föredrag för de där unga tjejerna vars självkänsla hon så gärna ville stärka. Gav sig in i matsvängen tillsammans med bästa vännen Anette Rosvall. Skrev några böcker till. 

“Jag ville hänga med mig själv”

Nu, som ensam mamma till tre barn, var det återigen dags för någon form av delbokslut i livet. Ur den där nya högen med gödsel, den där oönskade mardrömshögen som bestod av svår sjukdom och smärtsam separation, hade det utvecklats en helt annan form av familj än kärnfamiljen Hamberg Lindroth. 

Hon och Agi fortsatte att vara de bästa vänner. Den annorlunda familjen tillbringade massor av tid tillsammans. Men med den stora skillnaden att det alltid fanns en personlig assistent med i bilden och att de höga skratten och livliga berättelserna ur vardagen var neddämpade för att minska risken för nya anfall. 

Men så hände något livsavgörande. 

– Agi träffade kärleken. En dag berättade han att han och en av hans sjuksköters­kor hade blivit förälskade i varandra. En ung, mycket vacker sköterska. De lever fortfarande, tre år senare, till­sammans, berättar Emma. 

Det blev hennes biljett ut i livet igen. Plötsligt fanns det tid för Emma att känna efter vad hon ville. 

– Jag hade en sån längtan efter att få ge mig ut i natten. Att få vara någon annan än bara mamman Emma. Jag ville ha nya människor i livet, hänga med mig själv, säger Emma.

Bästa vännen har eget rum

Ända sedan hon och tjejerna flyttade in i den färgglada lägenheten på Bellmansgatan har vänner kommit och gått. Här finns plats för alla, faktum är att bästa vännen Anette på riktigt har ett eget rum mittemot Emmas lilla krypin. 

Här ordnas middagar. Djupa samtal. Här finns plats för skratt, bråk och gråt och smäll i dörrar. 

För även om Emma medvetet har valt att försöka leva livet lite mer “feelgood­aktigt” pågår det verkliga livet här också. Självklart är det inte bara en rosenröd idyll, något som hon är noga med att ­poängtera. 

– Det har varit både sorgligt och tungt och vi har alla fem genomgått en svår process. Samtidigt är jag så glad över att det har ordnat sig på bästa sätt för både Agi och mig. Jag älskar honom fortfarande. Han är en av mina människor, men det är ett helt annat slags kärlek än den vi hade till varandra tidigare. 

Nu, när Emma och Agi separerat på riktigt, började en tillvaro där hon skulle upptäcka vem den där vuxna kvinnan Emma var. Hon beskriver det som en magisk tid i livet. Säger att hon fullkomligt älskar att vara “nästan femtio” och att få ge sig ut med en massa bagage och erfarenheter. 

Döttrarna, som var i de sena tonåren, ­visade henne Tinders mysterium och ­under en period hängde hon där. Upplevde den ena besynnerliga och minnesvärda dejten efter den andra. 

Samtidigt dök de där tankarna på den vackra tonårsförälskelsen Patrick upp. Patrick som hon träffade under en enda omtumlande eftermiddag i Paris som 15-åring, då hon vunnit ett stipendium för sina serier. 

Sms:en blev en bok

Och nu tog livet återigen en vändning som tagen ur en feelgoodroman. Hon och Patrick träffades. De hade inte träffats på 30 år och nu visade det sig att Patrick, som var nyskild, levde varannanveckas liv med sina barn på gatan intill. 

Mötet tog andan ur både Patrick och henne. För visst kom Patrick ihåg den begåvade 15-åringen från Vänersborg. 

Det var dags för nästa kapitel i Emmas liv. Det med henne och Patrick i huvudrollerna. 

– Det är en makalöst ball grej att få möta en stor kärlek igen. Att få ihop kärleken till en ny människa, säger Emma.

När hon och Patrick firade ettårsdag bestämde Emma sig för att skriva ut alla deras sms-konversationer och binda ihop det till en bok. Det blev nästan 300 A4-sidor av varma, desperata, sorgsna och lyckliga sms, fulla av känslor. 

– Jag insåg att det här ju faktiskt var en bok, säger Emma, som frågade alla eventuella huvudkaraktärer om lov innan hon satte igång. 

Resultatet blev Resten av allt är vårt. Emma säger att hon skrev boken på ren och skär lust. Det gick av sig självt. Det är först nu, när boken är läst och godkänd av döttrarna, Agi, Patrick, Anette och de andra, som hon själv börjat undra vad hon gett sig in på. Men, är man en feelgoodförfattare som råkat hamna i en feelgoodvärld finns det inga alternativ. Klart att det måste bli en bok.