• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Anna Jansson: "Jag är värd att bli älskad"

    DECKARDROTTNING Hennes namn är kanske inte känt för alla, men däremot hennes rollfigur kriminal­inspektör Maria Wern. I våras kom Anna Jansson ut med nya boken Mitt hjärta är ditt. Ett ämne som ligger henne nära efter makens bortgång.

    Anna Jansson: "Jag är värd att bli älskad"
    Att Anna Jansson började skriva var en ren slump när hon en dag satte sig framför familjens nyinköpta dator. Foto: Anna-Lena Ahlström

    Vi ses i förlagets lokaler på Riddarholmen i Stockholm. Anna Jansson har åkt tåg hit från hemstaden Örebro. Hon har flera möten inbokade. Strukturerad som hon är ser hon till att göra så – samla flera träffar på en dag, för att livet inte ska försvinna i restid. Trots allt trivs hon bäst när hon får sitta hemma och skriva. 

    På bordet ligger ett exemplar av nya boken Mitt hjärta är ditt. Hennes romanserie om kriminalinspektör Maria Wern har sålt i närmare fyra miljoner exemplar och är översatt till 17 språk. Böckerna har också blivit en framgångsrik tv-serie. Anna Jansson är påtagligt stolt över den nya boken. 

    – Det där är ditt exemplar, du får den allra första boken. Böckerna har precis kommit från tryckeriet, jag såg den för första gången i morse. Nu på morgonen har jag suttit och signerat 300 förhandsbeställda böcker.

    Hon håller upp boken en bit från kroppen, betraktar den ingående och säger:

    – Det här är väl ett omslag som syns, som sticker ut om man ser det tillsammans med en massa andra böcker?

     

    En bok som berör

    Anna Jansson gillar alla sina böcker. Ibland får hon frågan vilken som är hennes favoritbok, men det är en lika omöjlig fråga att besvara som vilket av sina barn som man egentligen älskar mest. Med det sagt så är Mitt hjärta är ditt speciell. Organdonation, transplantation och livshotande sjukdom är ju teman som också har varit närvarande i Annas eget liv.

    – Boken ligger väldigt nära mig. I 25 år arbetade jag som sjuksköterska på lungkliniken. Jag har följt patienter som har stått på väntelista för att få nya lungor. Jag har också varit med om miraklet när en patient får återvända till livet. Ena dagen ligger patienten med maximal mängd syrgas och orkar inte vända sig i sängen – och en månad senare har patienten fått nya lungor och kan promenera runt. Då gråter vi alla på avdelningen för att det är så starkt. 

    Svår livskris

    För tolv år sedan hamnade Anna Jansson och hennes familj själva i en svår livskris. Annas älskade make Sören gick bort, bara 56 år gammal. Anna var 49 år. Hon var mitt i livet, och absolut inte förberedd på att plötsligt bli ensam. Hon och Sören hade ju tänkt bli gamla ihop. Barnen var på väg ut. Sonen Jonas gick på gymnasiet och döttrarna bodde utomlands. Och så fick maken en blodpropp. 

    – Han hade sömnapné som gav högt blodtryck och hjärtflimmer. Han fick både Waran och betablockerare, men tålde inte medicinen. En operation var enda utvägen. Flimret utlöste en propp som satte sig i hjärnan under operationen. Man försökte lösa upp proppen men det gick inte. Sören fick en blödning i hjärnan men proppen var kvar. Och kombinationen blödning och propp går inte att behandla. 

    Anna minns de kaotiska dygnen på sjukhus som slutade med att Sören blev organdonator. 

    – Jag tyckte att det enda meningsfulla med hans död var att någon annan kanske skulle få chansen att leva vidare. Och donationen har faktiskt hjälpt mig i sorgen. Det var ett stråk av mening mitt i allt det meningslösa. 

    Tacksam över fattade beslut

    Hon är tacksam över att hon och Sören hade pratat om donation och om hur de ville ha det. 

    – Av en slump hade jag träffat en bokhandlare som skulle ge ena njuren till sin fru. Jag såg det som en sådan enorm kärlekshandling. Jag var så tagen av den historien och jag och Sören pratade mycket om det här paret. I samma veva funderade vi igenom hur vi själva ville ha det. När man får frågan på riktigt, när ens man ligger där hjärndöd, då är man oändligt tacksam över att man redan har tagit den diskussionen. Att behöva ta ställning till donation när hela livet är kaos måste vara väldigt svårt. 

    Hon hade lovat Sören att hon skulle titta på röntgenbilderna innan hon gav klartecken. "Du måste vara säker på att jag verkligen är död", hade han sagt.

    – Så det gjorde jag. Jag hoppas att en eller flera personer fick chansen att överleva tack vare Sören. 

    Anna själv hade egentligen sin uppfattning i donationsfrågan klar långt innan hon träffade bokhandlaren. 

    – Innan jag anmälde mig till donationsregistret gick jag runt med en papperslapp i plånboken: "Ja till donation." Jag hade också pratat med barnen, så de visste. Jag har alltid varit positiv till donation. Man kan inte döma någon som resonerar annorlunda, var och en måste själv tänka efter hur den vill göra. Men jag kan tycka att om man är beredd att ta emot ett hjärta till sig själv eller till sitt barn, så kanske man ska vara beredd att ge själv. 

    Vilka av Sörens organ som kom till användning vet inte Anna. 

    – Nej, man får inte reda på vilka organ som tas, inte heller vilka personer som får dem. Sören hade sagt att de fick ta precis vad som helst – utom hornhinnorna. Så det gjorde de inte. Just hornhinnor vet jag kan vara känsligt för många. Jag har själv funderat över just hornhinnorna. Det finns egentligen ingen logik i det. Jag träffade nyligen en kvinna på tåget som fått nya hornhinnor. Hon hade varit blind annars. Så hornhinnorna är förstås lika viktiga som något annat organ.

    Anna Jansson är född i Visby men bor i Örebro. Hennes böcker, som även gjort succé som tv-serie, har sålt i närmare fyra miljoner exemplar. Foto: Anna-Lena Ahlström

    Drabbades av stor sorg

    Efter Sörens död drabbades Anna av en stor sorg men hade samtidigt ett funktionellt sätt att hantera både vardag och starka känslor. 

    – Jag grät ögonen ur mig men det är ju inte farligt att gråta. Men jag var sliten. Jag hade ingen ork. Jag var totalt slut – inte minst på grund av allt praktiskt arbete. Min man var en samlare av stora mått. Han hade två stora lador med bil- och båtgrejer och jag hade inte råd att ha ladorna kvar. Granngubbarna hjälpte mig att sortera vad som kunde säljas och vad som skulle slängas. Sedan köpte jag en pickup och började göra mig av med grejer. Det var så fysiskt tungt. Jag åkte 76 varv till tippen. Men allt fysiskt arbete höll smärtan stången. Om jag inte hade gjort något hade jag blivit galen. Dessutom började jag träna. Jag sprang och sprang. Och jag styrketränade. Jag ville vara dödstrött när jag skulle sova.

     12 år senare – hur ser sorgen ut i dag?

    – Ibland kan jag känna att det knyter sig i magen. Att jag saknar honom något alldeles enormt. Ofta i situationer när jag känner att Sören skulle ha fått vara med och uppleva barnbarnen. I början finns sorgen där hela tiden men numera översköljs jag av sorg i vissa ögonblick. Men mest tycker jag att det är varmt, roligt och lyckligt att tänka på Sören. Vi hade så mycket som var fint.

    Levde i en bra relation

    – Jag tror att man blir modigare i en ny relation om man tidigare levt i en bra relation. Hade jag haft en man som kränkt mig, eller varit elak, eller om vi inte hade förstått varandra så hade jag kanske inte varit lika modig när jag skulle ge mig in i en ny relation. Jag vet att jag är värd att bli älskad. 

    För så blev det. Anna träffade en ny kärlek, psykologen Erik, sju år yngre än henne själv. 

    – Bara män uppnår en viss mognad är åldern inget problem, säger Anna och skrattar.

    – Erik och jag har kul. Trivsamt är ett bra ord att beskriva vår relation. Det är mysigt att komma hem till honom. Han läser mina böcker. Han engagerar sig och unnar mig framgång. Jag har förstått att det inte alls är självklart att män gör det. Han är chef på beroendecentrum och han har värdefull input till mina romanfigurer: "Så här skulle du kunna gestalta en narcissist." 

    Men förhållandet fick en långsam start. Det var tvunget att vara så, Anna befann sig fortfarande mitt i sorgen efter Sören. De gick på bio och höll varandras lillfingrar. Det räckte för Anna. 

    – Mitt liv handlade om att ta hand om barnen – och om Sörens mamma som ju hade förlorat en son. Jag hade kontakt med henne varje dag. Jag hälsade på henne, höll om henne. Tills hon dog pratade jag med henne varje dag. Jag tyckte mycket om henne, det var väldigt tomt när hon dog. Jag hade egentligen inte energi för ett nytt förhållande. 

    Sören och Erik är olika kärlekar, menar Anna. Det går inte att jämföra dem, för de är två olika personer. Man kan ju älska sina barn en och en men måste inte älska ett barn mest. Och det är samma sak med Sören och Erik. 

    – De flesta tror att det funkar så: "Okej, nu har hon hittat någon, nu är allt bra." Men sorgen funkar inte så. Sorgen och förälskelsen kan existera sida vid sida. Jag sörjer Sören lika mycket trots att jag har Erik.

    För tolv år sedan gick Annas make Sören tragiskt bort. Nu har hon hittat en ny kärlek i livet – Erik Ström. Foto: Agnes Thor

    Det blir ofta gruppkram

    Nu har det gått några år, hon och Erik är sambor, men fortfarande förälskade. 

    – Vi möter varandra i hallen när vi kommer hem. Vi kramas och frågar hur dagen har varit. Eller när vi passerar varandra i köket – då kramar vi om varandra. Jag är väl uppfostrad så att man kramar om dem som är nära. Det var mycket gruppkram i min ursprungsfamilj. "Gruppkram!" skrek någon, och så ställde sig alla i en klunga och kramades. Jag och barnen gör så fortfarande. Numera är deras respektive med i gruppkramen, med eller mot sin vilja. 

    Anna Jansson är påtagligt familjekär. Det är ingen slump att hon fick mamman att flytta från Gotland till Örebro, till samma kvarter som henne själv, på ålderns höst. Varje kväll gick Anna över med middagsmatlåda. 

    – Familjen är viktigast. De närmaste måste man ta hand om, annars har man ingenting, och jag är glad för det där sista året med mamma. 

    Fungerande relationer

    Goda relationer verkar vara ett tema i Anna Janssons liv. Både med Sören och med nuvarande sambon Erik har relationerna varit varma och kärleksfulla. Likaså med barn och respektive – och med svärmödrar. 

    – Viktiga relationer bara måste fungera och då är jag beredd att göra mitt yttersta för det. Jag är beredd att anpassa mig – men förstås till en viss gräns. Jag har inte tid med dåliga relationer.

     Vad skulle du ge för råd till någon som tycker att den har en dålig relation till en närstående?

    – Ta kontakt. Det behöver inte vara så stort och mycket. Ibland kan det räcka med ett sms eller mejl. Gå ut och promenera ihop. I situationer där man inte behöver ha mobilen, tv:n eller datorn på så börjar man prata. När jag känner att jag verkligen behöver prata med mina barn då går vi ut och går. 

    Slump att hon blev författare

    Träffa familjen och skriva – det är vad Annas liv går ut på. Hon är en av Sveriges mest produktiva författare men trots att drivkraften att skriva är så stark var det en slump att Anna blev författare. Hon hade aldrig längtat efter att skriva när hon en dag i 40-årsåldern hamnade framför datorn. 

    – Vi skaffade en dator julen 1998 och jag ville lära mig hur den fungerade, så jag satte mig ner och provskrev. Jag började hitta på och det var så lustfyllt, som en latent sjukdom som bröt ut. 

    Nu är nästa bok i Maria Wern-serien redan klar. Den har just skickats till redaktören och ska ges ut om ett år.

    – Två–tre procent av Sveriges författare kan leva på sitt författarskap. Jag är en av dem. Jag är nöjd om jag kan försörja mig. Jag måste inte ha pengar på hög, jag behöver bara kunna överleva.

    Eva Röse är huvudrollsinnehavaren i deckarserien Maria Wern. Foto: Agnes Thor

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!