Caroline Engvall och hennes familj har nyligen kommit hem från Thailand. Halvårsvis bor de på ön Koh Lanta. Här, i huset i Stockholm, är det varmt och välkomnande. I trädgården är det Villa Villerkulla-känsla med koja, rutschkana och slitna stolar. Mellansonen är småsjuk och hemma från skolan. Maken Johan undrar om vi är hungriga och om han inte ska beställa en stor familjesushi?
– Jag hade själv en trygg uppväxt med två föräldrar, precis som mina kompisar, och hade aldrig reflekterat över sexuella övergrepp. Det var väl därför som Tessans historia blev en sådan chock för mig, berättar Caroline.
Tessan har gett kraft
Det var när Caroline, som då var i 20-årsåldern, var chefredaktör på ungdomstidningen Frida som hon kom i kontakt med Tessan. Tessan skrev ett brev till Caroline och berättade att hon sålde sig själv till äldre män på nätet.
– Hon hade blivit våldtagen på väg hem från stallet. Efter det började hon lägga ut sexannonser på nätet och fick otroligt många svar. Hon blev beroende av att sälja sex, det var så hon hanterade sin ångest. Att hon anförtrodde sig till mig var stort för mig. Vi började träffas och vi har hållit kontakten genom livet. Så småningom skrev jag min första bok – som handlade om Tessan och det hon varit med om. Tessan har betytt jättemycket för mig. Det var hon som gav mig mod och kraft att ägna mig åt det här. Vi har fortfarande kontakt. I dag lever hon ett bra liv och har själv två barn.
Sedan boken om Tessan har Caroline skrivit ytterligare sju böcker om sexuella övergrepp. Hon har grundat hjälpsajterna intetillsalu, safeselfie och safeselfietalks. Dessutom driver Caroline poddarna Vägen framåt och Ecpod (i samarbete med barnrättsorganisationen Ecpat).
Hon föreläser även regelbundet om barn i svensk sexhandel för skolor, åklagare, poliser och socialtjänst. Hon har blivit utsedd till Årets modiga Mama av tidningen Mama, och drottning Silvia valde Caroline till förste talare på stiftelsen Childhoods 15-årsjubileum.
Förövare i alla samhällsklasser
– Jag har känt att jag fyllt ett tomrum. Det har funnits – och finns – så mycket okunskap. Det är lätt att tänka att sexhandel med barn är något som sker i Filippinerna eller Thailand, men det finns faktiskt också i Sverige. Många tycker att det jag skriver om i mina deckare är obehagligt, ändå överträffar verkligheten ofta fiktionen. Omtyckta lärare, framträdande läkare, psykologer med feministisk profil… människor som vill utnyttja barn finns inom alla yrken och samhällsklasser. Kapten Klänning, polismästaren som dömdes till fängelse för sadistiska övergrepp, till exempel, han bodde här i närheten, säger Caroline och pekar ut mot sekelskifteshusen, körsbärsträden och de blomstrande trädgårdarna.
Caroline har wallraffat och infiltrerat AV sexuella nätverk. Hon har haft en falsk identitet på sexsajter och på Darknet, en dold sida av internet där allt går att köpa: vapen, droger – och också barn.
– Jag har utgett mig för att vara en tonårig självskadande tjej som söker personer som kan skada mig. Och det finns det många som vill. Det var en stor bredd på dem som tog kontakt, och de ville göra fruktansvärda saker med mig. Det här är människor som njuter av att skada unga personer.
Värre och värre övergrepp
Övergrepp kan drabba alla barn, även dem som till synes lever ett tryggt och välanpassat liv. Förövare är experter på att upptäcka sårbarhet hos en individ, menar Caroline.
– Och övergreppen blir värre och värre med tiden. Förövarna kan bli fartblinda. De behöver större kickar för att gå igång – så funkar hjärnans belöningssystem. Porren de konsumerar blir allt grövre, övergreppen mer avancerade och till slut sitter personerna och tittar på övergrepp på riktiga små barn.
Bristande vuxenkontakt
Vissa som begår övergrepp har själva varit utsatta som barn.
– Men långt ifrån alla, man brukar säga att det rör sig om 20–30 procent. Den röda tråden bland både offer och förövare är istället en bristande vuxenkontakt under barndomen. Att barnen har upplevt att de blivit försummade. Och försummad blir man i trasiga hem med alkohol och misshandel, men också i de finaste kvarteren. Föräldrarna jobbar mycket och en del saknar en nära kontakt med sina barn, säger Caroline och tittar på mig med sotade ögon.
Dagen till ära är hon sminkad och har lockat håret.
– Jag har fått hjälp, jag kan verkligen ingenting om smink och kläder. Min kompis brukar säga att jag inte ens kan dra upp byxorna så att de sitter snyggt. Glamouren på Stureplan är liksom inte min värld. Jag är ganska basic i min framtoning – jag brinner för utsatta tjejer och killar. Punkt. Och mitt engagemang pågår dygnet runt. Många unga kontaktar mig, ofta på kvällar och nätter, när ingen annan finns där. Jag svarar på allt – alla mejl och allt på sociala medier. Då finns det ingen tid för ett Stureplansliv.
Alltid tillgänglig
Särskilt intensiv är kommunikationen runt högtider som jul och nyår, men också vid skolavslutningar. Jag undrar försiktigt om inte Caroline vill vara ledig på julafton och hon tittar förvånat på mig:
– Nej, så har jag aldrig tänkt. Det här är inget som jag kan ta ledigt ifrån, speciellt inte på julafton. Mitt liv ser ut så här. Anledningen till att jag kan göra det jag gör – att jag inte går sönder – är dels att jag inte har någon egen historia av övergrepp som rivs upp gång på gång. Dels att jag är tydlig mot dem som hör av sig om vad som är min kompetens. Jag är inte psykolog, läkare eller kurator. Jag kan inte hjälpa dem på det sätt som professionella kan, utan där hänvisar jag dem vidare. Däremot kan jag vara en medmänniska, det kan vi alla vara. En sådan som ser, peppar, frågar. Som hör av sig och inte ger upp. Och det är otroligt betydelsefullt. Sånt kan rädda liv, det vill jag att alla därute ska veta. Att ett engagemang från en ihärdig person som visar att den bryr sig och alltid finns där är helt avgörande för en person som mår dåligt. Det behöver inte vara så avancerat. Skicka ett sms, slå en signal och fråga hur det är. Visa att du bryr dig.
Allt mörker – blir du inte deppig?
– Nej, tvärtom. Ju mer jag ser, desto mer kraft får jag till att göra något åt det. Den här typen av brottslighet eskalerar och folk vill göra värre och värre saker med barn. Det triggar mig bara att jobba ännu hårdare. Jag har varit hotad, och det har funnits perioder då mina barn inte fått öppna dörren själva. Men jag kan inte leva i rädsla, jag måste tro att de goda krafterna vinner.
Vägrar bidra till hat
Caroline är noga med att inte själv bidra till hat på nätet, hon är till exempel helt emot uthängningar av förövare.
– Jag tar avstånd från lynchstämning. Är det något vi inte behöver mer av i samhället så är det hat. Istället behöver vi konstruktiva lösningar. Jag vill inte se hat i mina kanaler, hatiska kommentarer tar jag bort direkt.
Från att skrivit fackböcker började Caroline för några år sedan att skriva deckare, och sist i raden är nyutgivna Dockleken. Det är ett sätt att nå ut med sitt budskap och sina kunskaper – men i nya kanaler och nya målgrupper.
–Jag älskar mina karaktärer, de speglar mig. Jag är mest lik Lovisa Ling, den unga journalisten som jobbar stenhårt på kvällstidning. Till skillnad mot Lovisa är jag dock inte självdestruktiv, men mycket i min bakgrund finns i henne. Jag började också jobba tidigt, jag var bara 14 när jag började på en redaktion. Och jag har, precis som hon, mött mycket motgångar och avundsjuka. Jag bodde i en liten stad och där var det viktigt att inte sticka ut. Mina lärare var stolta över mig och satte upp mina artiklar på anslagstavlan i skolan, och det var inte populärt bland de andra eleverna. Jag har verkligen fått kämpa för att ta mig fram i livet. Jag har ingen utbildning och har ofta fått höra: “Du kommer aldrig att bli något”. Den moderna avundsjukan tar sig uttryck i näthat, det har jag också fått min beskärda del av.
Skrev 200 brev till kända journalister
Caroline började jobba på lokaltidningen i Vänersborg, sedan blev det Sörmlands Nyheter, där hon, som 18-åring, träffade sin blivande man.
– Jag var väldigt blyg när jag var liten, men jag visste att det fanns ett yrke där man kunde få skriva – journalist. Problemet var att som journalist behövde man prata med folk också, det tyckte jag var jobbigt. För att ta mig in i yrket skrev jag över 200 brev till kända journalister och bad om råd. Nästan alla svarade, däribland Stina Dabrowski, Kristian Luuk, Arne Weise och Anna Hedenmo. Dem brukar jag tänka på när jag själv svarar unga som kontaktar mig. Hur mycket ett svar betyder.
Byggde hus – bland giftormar
I över femton år har Thailand varit familjens ena bas, och för några år sedan byggde de ett eget hus – på en kulle, mitt i grönskan, och mitt bland – giftormarna. Caroline visar bilder från trädgården: en tre meter lång nätpytonorm dödar en apa, en annan orm äter en varan…
Du är cool ändå.
– Ja, ormar är inget problem. Jag är inte så rädd för att utmana mig i olika sammanhang, jag är – tvärtom – ganska pigg på utmaningar. Jag vill leva livet fullt ut. Men jag kan fortfarande vara blyg, folk som inte känner mig undrar säkert var det är för konstig människa som inte säger något.
Caroline vill inte nödvändigtvis leva som alla andra, utan försöker känna in vad som passar deras familj bäst.
– Jag har blivit väldigt noggrann med vilka personer jag väljer att ha omkring mig. Jag har ett arbete och ett engagemang som innehåller så mycket mörker, däremellan behöver jag input av bra energi. Jag har dragit ner på mitt stora närverk, numera har jag en liten inre krets som jag är väldigt nära. De tillhör familjen.
Hon berättar med värme om sitt lilla kvinnokollektiv: ett tjejpar och en kvinna – som är barnens extramamma.
– Kanske har det att göra med att jag är ensambarn. Jag har en väldigt liten ursprungsfamilj. Min mamma är död och min pappa bor en bit iväg. Därför vill jag bygga det här kollektivet runt oss och barnen. De har föräldramandat och rycker in när det behövs. Barnen kallar till och med sin extramamma för mamma. Vi ses flera gånger i veckan.
Intervjun börjar lida mot sitt slut.
– Äter du choklad?, undrar maken som serverade sushi.
Han är fotograf, men också chokladtillverkare. Han gör iordning en påse med praliner som jag får med mig. Jag hinner inte gå många meter förrän jag får ett bekräftande sms från Caroline. På sitt omtänksamma sätt tackar hon för en bra intervju.
3 råd av Caroline Engvall om barn och nätet
1. Fråga! Ställ frågor om hur barnet har det online. Visa att du vill vara en del av barnets värld på nätet. Samtal och kommunikation är mycket bättre än spioneri och kontroll. Barnen måste få ha sin integritet även på nätet. I vår familj har vi inte filter på datorn, jag kollar heller inte barnens sökhistorik. Samtalet och uppmärksamheten på måendet är viktigast för mig.
2. Den egna kroppen. Prata med barnet om kroppen och gränser för fysisk närhet. Att det är barnets kropp och därmed barnets regler som gäller. Det kan man börja med när barnet är litet. Jag passar på när barnen badar. Diskutera vilka kroppsdelar som är extra privata.
3. Interaktion med andra. Så fort barnen börjar agera med andra på nätet: Prata om att folk kanske inte är dem de utger sig för att vara. Diskutera vad som är ett brott på nätet, berätta att man har vissa skyldigheter och att man inte får göra vad som helst på nätet – inte hota, sprida rykten eller utpressa. Och framför allt: Visa att du alltid finns där, vad som än händer – särskilt om barnet hamnar i problem.
Caroline Engvall
Ålder: 41 år.
Familj: Maken Johan och sönerna Teddie, 10 år, Elvin, 7 år, och Sam, 4 år.
Bor: I Stockholm respektive Koh Lanta i Thailand.
Gör: Författare, journalist, föreläsare och moderator. Driver hjälpsajter för utnyttjade barn.
Aktuell: Med deckaren Dockleken, den tredje delen i serien om Ulrika Stenhammar och Lovisa Ling. Ständigt engagerad i barns utsatthet och sexuellt utnyttjande av barn.
