• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Lasse Berghagen: "Livet har varit generöst mot mig"

    Lasse Berghagen är ett familje-företag i ordets rätta bemärkelse – hans fru Eva har alltid bokat hans spelningar och han jobbar nu med dottern Maria, poddar med svärsonen Olof och skriver böcker om barnbarnet Filippa.

    Lasse Berghagen: "Livet har varit generöst mot mig"
    Lasse Berghagen, en trubadur i själ och hjärta. – Musiken är ett gift, det går inte att lägga ner, konstaterar han.Foto: Peter Knutson

    I 54 år har han levt i rampljuset, blivit Lasse Berghagen med hela svenska folket, ristat in låt efter låt i den svenska själen. Nu är han 74 år, att sluta med musiken finns inte på kartan.

    – Musiken är ett gift, det går inte att lägga ner. Jag skulle bli så rastlös, att inte få uttrycka mig.

    Tankarna, känslorna måste ut. Det bara är så. 

    – Jag har alltid iakttagit, jag ser det i mina gamla dagböcker, funderat kring naturen, kärleken, alla känslor. Skrivande har varit mitt sätt att bearbeta känslor. 

    Men att han skulle bli mer eller mind­re en institution i Musiksverige var inte meningen. Jägmästare var planen, ­praktiken gjorde han på en bondgård söder om Stockholm. På kvällarna skrev han, spelade och sjöng, bland annat på en NTO-fest i Enköping. Där såg skivproducenten Curt Peterson honom, sedan fick Simon Brehm, dåtidens superagent, nys om Lasse. 

    – Simon ville att jag skulle komma in till stan och göra en platta. Jag var bara nitton år och behövde målsmans underskrift. Jag tänkte "det kommer aldrig att gå".

    "Jag var som tjuren Ferdinand"

    Lasses pappa, professorn och tandläkaren Nils Berghagen, ville att Lasse skulle utbilda sig på universitetet, under hela Lasses tonår hade han försökt få honom att avsluta grundskolan. 

    – Men jag var väl lite som tjuren Ferdinand, på väg till skolan fastnade jag under en korkek, luktade på blommorna. Jag hade lätt att drömma mig bort. Pappa blev inte arg eller så. Arg finns inte i hans värld. Men han ville ju gärna att jag skulle läsa vidare.

    Vi sitter på restaurang Ekstedt på Humlegårdsgatan, har försökt få till intervjun ett tag. Lasse var först jetlaggad, tillbaka från sin lägenhet i Palm Beach i USA (dit han åker varje vinter), sedan fick han "grym tandvärk, kan vi flytta fram? Tandläkarens son vet du, alltid problem med tänderna". Han ler och fortsätter berätta om när allt började, 1965. Pappa Nils förstod och skrev på. 

    – Sedan gick allt så fort, jag fattade nästan inte vad som hände. Sedan ringde ­Barbro och sa att hon ville ha låtar. Då skrev jag det.

    Blev blixtförälskad i Lill-Babs

    Barbro "Lill-Babs" Svensson. Sju år äldre än Lasse och en etablerad stjärna. Lasse blev blixtförälskad. De blev ett par, 1966 föddes deras dotter Malin Berghagen. Småbarnspappa och fullt påslaget artistliv. Äktenskapet med Barbro varade några år, sedan dess har de varit såväl kollegor som vänner.

    – Lill-Babs var en väldigt fin människa, så levnadsglad, varm och omtänksam, ­säger Lasse, tittar på mig, vänligt.

    – Men jag vill inte prata så mycket om henne, det har varit så mycket i samband med Barbros död. Media vill ständigt att jag uttalar mig om henne, det har nästan blivit så att en del tror att vi var gifta nu. Så jag känner, låt de döda få vila ifred. 

    Samtalsämnet kommer fram till och från under intervjun, Lasses förhållande till kändisskapet, kvällstidningarnas rubriker som drar igång, definierar honom och hans liv, marinerad i kändisskapets baksidor som han är. 

    Men lite måste vi ju prata om Barbro, säger jag. Jo, jo, det är klart, säger Lasse. I tidigare intervjuer har Lasse berättat att när Simon Brehm dog, han som var som en extra pappa för Barbro, blev det så tungt. Lasse var så ung, hade svårt att hantera all sorg, all kris. Det blev skilsmässa. 

    – Det var tufft. Jag hade ingenstans att bo, fick kvarta hos vänner, först hos Bosse Parnevik, sedan hos Cornelis Vreeswijk, satt där med min gitarr och kände mig sorgsen. 

    Han sa det till Cornelis, att det inte kändes så bra. 

    – Jag sa att jag längtade efter både Malin och Barbro. Då tog han min gitarr, slängde ut den rakt ut genom fönstret och sa "man måste lämna saker bakom sig och gå vidare"

    – "Allsång på Skansen, det var ju fantastiskt!" Här tillsammans med Björn Skifs 2001.

    Två hittar på en vecka

    Lasse skrattar, säger att det hade han ju rätt i. Men Lasse fortsatte känna sig sorgsen, fick en ny gitarr av Cornelis och fortsatte spela, kände att han hade en låt utöver det vanliga på gång. Han ringde en vän, spelade upp En kväll i juni om morfadern som sparkar av sig skorna och tar av sig sin kavaj. Så fortsatte han spela, och – samma vecka – kom Teddybjörnen Fredriksson.

    – Jag hade en sådan nalle själv, Malin fick en likadan när hon fyllde fyra. Det var längtan efter henne som gjorde att jag skrev låten. Längtor har alltid varit viktiga för mig.  

    Längtan som gjorde att han, när han som tonåring borde sova inför morgondagens skola, istället, i mörkret, fingrade efter sin anteckningsbok i svart skinn och kände, inte såg, pennan mot papperet och skrev, ljuset tänt vågade han inte ha. På morgonen renskrev han. Längtan efter att få uttrycka sig, skapa nytt, har alltid varit stark.

    – Det värsta man kan säga om mina låtar är "den är jättebra, den låter lite som…" Det viktiga för mig är att det är något unikt jag skapat, inte någon kopia. 

    Höga krav har han, prestationsångesten har ridit honom, som när han 1992 skulle skriva en hyllningssång till Stockholm, en låt som skulle spelas när Ulf Adelsohn tillträdde som landshövding. I tre månader funderade han. 

    Skriver på nätterna

    – Sedan stack jag in en tidig morgon, satte mig vid Slussen och funderade på vad Stockholm egentligen är. Då såg jag vattnet, blandningen av sött och salt. Där släppte det, och så kom Stockholm i mitt hjärta

    Skriver gör han annars helst på nätterna. Eva, hans fru, ser honom där, den långa gängliga kroppen framför datorn, timmarna som kryper mot morgon, Lasse som inte går och lägger sig.

    –  Så är det ett ord eller så som inte blir rätt, jag är ju en "petimetrare", vill att det ska bli exakt rätt.

    "Petimetrare" till trots, perfektionismen har inte hindrat honom att leverera. 500 låtar, till sig själv och andra, En enkel sång om frihet, Hålligång i skogen, Jennie Jennie. Ikon blev han under de nio år han ledde allsången på Skansen, 1994 fick han förfrågan, först tveksam att ta över efter Bosse Larsson.

    – Det var lite för mycket knätofs och dragspel, men när jag ställde kravet att jag ville ha ett band på scen, och fick det, sa jag ja. 

    Tittarsiffrorna gick från 600 000 till över två miljoner 2003. Publiktrycket var så kraftigt att säkerhetsvakter kallades in. Spontaniteten försvann. Lasse sa tack och hej. 

    Foto: Peter Knutson

    Gick sin egen väg

    – Det var 3–4 löpsedlar i veckan, allt runtom tog så mycket kraft. Jag är trubadur i själ och hjärta, vill bara dra lite låtar, ha kul, improvisera, ha avslappnad publikkontakt. 

    Han gick sin väg, sin egen väg, som han gjort hela livet. Och satte upp krogshowen Chinarevyn på Chinateatern (med kompisen Magnus Härenstam). Sin första krogshow gjorde han 1974, på Berns salong.  

    – Jag hade gjort Kar de mumma-revyn på Folkan från 1968 till 1974. När det blev braksuccé med Flirtiga Knut fick jag förfrågan att göra krogshowen Breda ­leenden på Berns. 

    Sjuttiotalet var intensivt, 1975 vann han Melodifestivalen med låten Jennie Jennie. Vardagspendlade mellan Arlanda och Hamburg. Det var då han träffade Eva, kvinnan han nu varit gift med i 43 år. Han säger det, med sin mjuka röst, att utan henne hade han inte suttit här idag. 

    – Det var så mycket oregelbundna tider, man sov inte på nätterna, jobbade. Eva tog mig i örat, sa att så här kan du inte leva. Hon hjälpte mig att få ordning, gav en struktur.  

    Lasse säger att han haft tur som träffat Eva, och hon som träffat honom. 

    – Eva är 100 procent struktur, jag 100 procent konstnär. Eva har skött mina bokningar sedan hon var 23 år. Jag har fått ägna mig åt det konstnärliga, det var absolut inget krav att det så skulle vara, men det har funkat bra. Eva är en väldigt trygg person i sig. Det har hjälpt mig.

    År 2012 skrev han boken Flakmopedisten, om sina drömmars Dalarna, där han och familjen tillbringade alla somrar, en berättelse som varvar romantik med burleskeri. Vi konstaterar att det är väl lite så han är: romantisk, känslig och burlesk. Och blyg, säger han, hans döttrar har frågat varför han aldrig drar fram gitarren under en lördagsmiddag. 

    – Nä, det har jag inte velat, är lite blyg.

    Så kommer vi in på åldrandet och livet som ständigt förändras. Som att han och Eva förra året sålde barndomsstället i Dalarna.

    – Alla somrar har jag pendlat mellan jobb i stan, turnéer och så upp till Svärdsjö, klippa gräset och fixa. Nu ska vi göra annat i livet, Eva och jag, bo på pensionat, ta det lugnt. 

    De senaste åren har varit tuffa, många kära har försvunnit. Som äldsta systern Eva som också arbetat konstnärligt, hon som läst allt han skrivit sedan dikterna i tonåren. Han pausar. Säger att hon och Magnus Härenstam var hans stora stöd. 

    – Det är så sorgligt när människor som betytt så mycket dör, och att det inte längre finns möjlighet att säga allt man tänkt säga till dem.

    Liksom Brasse Brännström och så Barbro såklart. 

    – När sorgen känns riktigt tung så skriver jag. Det som gäller nu är att leva i livet, ta till sig livet som det är. 

    Han umgås gärna med barnbarnen, har ju både vuxna och ganska små. Första gången han blev morfar var han 42, Malin kom hem och berättade. 

    – Jag tänkte "oj, va, morfar är ju någon som sitter med filttoffor, pläd och läsglas­ögon", det var en märklig känsla.

    – Jag blev så rastlös, visste inte vad jag skulle göra. Jag pratade med Eva, och hon sa att du kan väl skriva något om dig och Filippa, ni har ju så kul ihop.

    Barnböcker botade rastlösheten

    Sedan dess har det blivit fyra barnbarn till. När Marias barn Filippa var sex år hände något, Lasses textskrivande tog stopp, allt kändes sagt, gjort. 

    – Jag blev så rastlös, visste inte vad jag skulle göra. Jag pratade med Eva, och hon sa att du kan väl skriva något om dig och Filippa, ni har ju så kul ihop.

    Så blev det. Barnböckerna om morfar och Filippa föddes. När jag frågar om skillnaderna mellan morfarskapet och pappaskapet refererar han till kvällstidningarna, "om man får tro Expressen och Aftonbladet var jag en bättre morfar än pappa." 

    Lite dåligt samvete har han haft över att han jobbat helger och kvällar. 

    – Jag har frågat Malin och Maria vad de tänker kring det men de har sagt "men pappa, vi vet ju inget annat", det är väldigt fint.

    "Då ringer jag och skäller"

    Han återkommer till medierna igen, hur de påverkat hans liv. Ibland blir han ­rasande.

    – Vilka rubriker de kan få till, men då blir jag förbannad, ringer och skäller ut dem. Det är som att de inte förstår, den där sortens journalistik drabbar alla de som står mig nära.

    Det blev så tydligt med Maria, dotter som nu är 43 år. Men då när hon var tio, uppmärksamheten kring pappa – hon tyckte inte om det. 

    – Alla löpsedlar, skolkamraterna som pratade. Då sa hon till mig: "Pappa, lova att inte prata om mig när jag inte är med." Det har jag inte gjort, det har varit viktigt. 

    Nu jobbar de ihop, Maria producerar podden Lasse gör med Marias sambo, ­föreläsaren Olof Röhlander. Det var Olof som kom med förslaget. 

    – Jag visste ju inte ens vad en podd var. När folk kom fram på gatan och frågade var de kunde lyssna på podden visste jag inte det, säger Lasse och skrattar. 

    Ett villkor hade han för att ställa upp i podden: han ville inte följa manus.

    – Jag tycker om klacksparkar, att ta ­bollar på studs. Det ger energi. Det är ­roligt att jobba med Maria också, hon sitter där i ett hörn och skrattar åt mina anekdoter, tycker att varför har du inte berättat det förut?

    Promenerar sällan ifred

    Utgångspunkten blev Lasses hela låtskatt. Olof satt och lyssnade igenom den på Spotify, hittade guldkorn som Lasse helt glömt. Lasse ler. 

    – Olof har blivit som en son för mig. Jag gillar honom, och de är så kära i varandra, han och Maria, det riktigt glittrar mellan dem. 

    Vi ska plåta i Humlegården, Lasse sätter sig på en stenmur, en ung kille stannar till: "Det är inte sant, du är ju en legend, får jag hälsa?" Lasse nickar, fotografen säger att han kan ta en selfie. Säkert? ­Killen blir modigare, "kan man kindpussa också?" "Javisst," säger Lasse, klappar honom på axeln och säger "ta nu hand om dig". Vardagsmat i Lasselivet. 

    Så kollar Lasse klockan, det börjar bli dags för en sväng till "hallarna", alltså Östermalmshallarna, Lasse trivs där, älskar att först ta en långpromenad på Djurgården, avsluta i hallarna, sitta och småprata. 

    – Haha, Eva går nästan aldrig med mig på stan, det tar så lång tid för mig, jag småstannar och pratar med folk. Jag ­gillar det. 

    Så pausar han, fortsätter. 

    – Livet har varit generöst mot mig. Jag önskar att det kan fortsätta precis som det är nu, lite spelningar, lite promenader och småprat. Det är perfekt.

     

    Allas våran Teddybjörnen Fredriksson. Låt efter låt har Lasse Berghagen ristat in i den svenska själen. Foto: Getty Images

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!