I Tyskland är hon en ikon inom populärkulturen. Bibi Johns har gjort runt 300 skivinspelningar där, hundratals radioproduktioner och ännu fler tv-framträdanden, bland annat i den egna tv-showen Kennen sie miss Johns. Hon har uppträtt i nederländsk, österrikisk och schweizisk tv och varit programledare i brittiska BBC. Hon har gett ut skivor i Storbritannien och USA och spelat in tjugotalet långfilmer i Tyskland.
När hon stod på toppen av sin karriär fick hon säckvis av beundrarpost och hade två personer som hjälpte henne att besvara alla brev. Men numera har lugnet lagt sig i Bibis liv.
Stjärna på Svensktoppen
Hon kommer och hämtar på pendeltågsstationen i en förort till München, liten och finlemmad, elegant i beige kappa och nylagd frisyr. Hemma i sitt trevåningshus går hon ledigt upp och ner i trapporna. Det är svårt att tro att hon fyller 90 i dagarna. Bibi har dukat med sin mammas kaffeservis. Hon talar en välformulerad svenska trots att hon bott i Tyskland i över 60 år.
Men på det tidiga 60-talet låg Bibi Johns på Svensktoppen, turnerade i folkparkerna och framträdde i Hylands hörna. Det minnesvärda schlageråret 1983, då Carola vann Melodifestivalen, var Bibi programledare. Och runt millennieskiftet glimtade hon till i svenska tidningar på grund av sitt spännande kärleksliv – hon var sambo med en 40 år yngre man. Men annars har Sverige inte riktigt fattat hur stor hon varit utomlands.
Så hur blev Birgit Johnsson från Arboga ett fenomen i Tyskland?
Klart är att Bibi Johns inte kan sammanfattas med någon enkel etikett.
– Det har legat mig i fatet att bli kallad schlagersångerska. Jag har sjungit allt från folkvisor till jazz, jag har skrivit många egna sångtexter men den stämpeln sitter så fast! När jag började måla kunde jag bli avfärdad av konstrecensenterna just som “schlagersångerska”. Som om man inte är riktigt seriös då.
Men Bibi är en mångfasetterad person, kontinentalt sofistikerad med ett västmanländskt bondförstånd i botten.
– Mina föräldrar gifte sig i december 1928 och jag föddes i januari 1929 så de var nog inte riktigt förberedda på mig. Det var bostadsbrist och mamma och jag fick bo de första åren hos mormor på en bondgård i Valskog innan vi fick en lägenhet i Arboga.
Var med i Vårat gäng
Bibi var ett musikaliskt barn och sjöng gärna när det var kalas – om hon fick sitta under bordet med duken neddragen.
– Jag var blyg. Det har jag alltid varit, säger hon, något överraskande med tanke på att hon tillbringat ett helt liv framför publik och kameror.
– Jag satte på mig en scenpersonlighet, men det jag verkligen älskade var att stå ensam i en mörk studio och sjunga.
Hon var också duktig i teckning och sökte in på Stockholms Reklamskola för att bli modetecknare. Studierna tog dock slut efter bara några veckor. Bibi hade kommit med i den tidens hetaste musiksammanhang – Vårat gäng.
Vårat gäng var en radioserie som blev en film med Alice Babs och sedan en revy. Gänget betraktas som avstampet för ungdomskulturen i Sverige.
– Det var en ren tillfällighet att jag kom med. Jag och en väninna hade sett dem uppträda i Arboga. En av medlemmarna kom fram efteråt och frågade var man kunde dricka kaffe. Då säger min kompis: “Bibi här vore nog bra för Vårat gäng. Hon spelar klarinett och ska till Stockholm i höst.”
– Jag hade aldrig kunnat med att lansera mig själv på det sättet…
Bibi fick provspela och blev sedan erbjuden att hoppa in i revyn. Så 18 år gammal blev Bibi professionell artist, mot sin pappas vilja.
– När jag ringde och berättade att jag skulle ut på turné sa han absolut nej. Men jag sa: “Jag åker i alla fall!”
Blyg men inte mesig. Bibi Johns hänvisar ofta till ödet, att det finns en mening med det som händer. Men man kan notera att hon hjälpt ödet på traven genom att ge sig rakt ut i det okända.
När Vårat gäng upplöstes 1948 blev Bibi vokalist i bland annat Thore Swaneruds orkester. Hon spelade in skivor. Men hon ville ge Amerikadrömmen hon haft sedan hon var barn en chans och gav sig 1951 ensam iväg till New York, 22 år gammal, med 240 dollar på fickan.
Slumpen tog henne till Tyskland
Ödet sammanförde henne med hjälpsamma människor som lånade ut ett startkapital och gav henne någonstans att bo. Efter bara någon månad hade hon kontrakt med ett av de största skivbolagen, uppträdde i tv – och fick sitt artistnamn.
– Min agent sa att det var många svarta som hette Johnson och att jag borde byta till Johns.
Själv hade Bibi inga problem med afroamerikaner. Hon umgicks med Delta Rhythm Boys uppe i Harlem, en stadsdel som vita undvek på den tiden.
Bibi var på väg att etablera sig i USA, men när hon vann en talangtävling i ett amerikanskt tv-program bestämde hon sig för ett snabbesök hemma på pappas 50-årsdag.
– Priset var tusen dollar och 400 paket cigaretter. Då har jag råd att flyga hem och cigaretterna får bli presenten, tänkte jag. Men de fastnade i tullen och det var ju faktiskt bättre för pappa.
I Sverige tittade Bibi in på sitt skivbolag i Stockholm och sprang ihop med en tysk grammofonproducent som hade hört en av hennes inspelningar. Slumpen igen. Nu styrde den henne mot Tyskland. Det var där hon fick sitt stora genombrott.
– Den första skivan sålde inte så bra, för folk var fattiga efter kriget och hade inte råd med grammofon. Men 50-talet var en fantastisk tid att vara i Tyskland. Alla var så lyckliga att det var fred, det fanns en sådan energi och framtidstro, minns Bibi.
I Sverige hade hon medverkat i filmen Flicka med melodi med Jan Malmsjö och Stig Järrel. I Tyskland blev det 20 långfilmer till. Hon hade sångroller i samtliga.
– Jag är ju ingen skådespelare så jag kunde bara spela någon som var som jag själv, säger hon med torr självdistans.
På 60-talet tog tv-mediet över på underhållningssidan och hon anlitades både som artist och programledare. På 70-talet värvades hon under en period till London som en av värdarna för BBC:s The Rolf Harris show. Hon hördes också mycket i tysk radio.
I mitten av 70-talet började Bibi måla igen. Hon tog privatlektioner och gick på konstskola i Salzburg. Hon målar i en fotorealistisk stil, mycket symbolladdat à la René Magritte. Det blev ett andningshål när hon kände sig instängd i schlagerfacket.
– Med måleriet kunde jag säga något. Jag började måla för att få vara mig själv.
Hon har haft flera utställningar. En uppskattande recension i en morgontidning fick henne nästan att gråta. Så mycket betydde det när någon såg bortom hennes identitet som underhållningsartist.
Olycklig som hemmafru
Arbetet har dominerat Bibi Johns liv. Männen har varit få. Men tre gånger har hon satsat på kärleken, första gången vid 30 när hon gifte sig med en tysk tv-producent.
– Jag gav upp allting och blev hemmafru. Det bottnade nog i att min pappa motsatte sig mitt yrkesval när jag var ung. Jag hade en föreställning om att artistlivet var något tillfälligt som snart skulle ta slut. Men jag var ingen lycklig hemmafru.
Maken däremot gjorde kometkarriär och var sällan hemma. Äktenskapet höll i två år även om det dröjde ytterligare några år innan de tog ut skilsmässa.
– Jag genomgick en kris tills jag insåg att musiken var det jag ville ägna mig åt. Då började min bästa tid.
Inga fler äktenskap. Hon ville rå om sig själv och köpte villan hon fortfarande bor i. Det var också då, i början av 60-talet, hon vände blickarna mot Sverige igen och hade ett antal hittar här hemma, låtar som Leka med elden, Bröllopet och Bibi’s bossa nova. Vid Svensktoppens urpremiär 1962 knep Bibi fjärdeplatsen.
Andra gången hon mötte kärleken var hon 45.
– Han var jazzmusiker från Holland. Vi levde tillsammans i 15 år och separerade som vänner. Varför det tog slut? Det var nog min längtan efter att få vara ensam, säger Bibi.
Vid 60 inrättade hon sig för ett bekvämt liv på egen hand. Hon hade inte en tanke på någon ny kärleksrelation. Men det gjorde hon. Då var hon 68 år. Han var 28.
Alex Racic var klassisk konsertpianist från Kroatien och de träffades på ett kryssningsfartyg där båda uppträdde. Han visste inte att Bibi var en av Tysklands mest kända sångerskor men han råkade gå förbi när hon repeterade den fantastiska franska balladen Et maintenant av Gilbert Bécaud och blev djupt tagen.
Det var kärlek vid första tonen. Åtminstone från hans sida. Hon kunde först inte ta uppvaktningen på allvar.
– Men när kryssningen var slut började han skriva poetiska brev till mig dagligen från Wien där han studerade på konservatoriet. Han kom ofta till München. Vi upptäckte att vi hade en själarnas gemenskap som gjorde åldern betydelselös.
Alex var ihärdig, hans känslor var ingen tillfällig nyck. Efter två år flyttade de ihop.
– Tillsammans utvecklade vi en större närhet än jag någonsin haft till någon.
De bodde ihop i tolv år. När de bröt upp för åtta år sedan var hon 82 och han 42.
– Han hade lämnat musiken och startat ett it-företag. Det gick bra men krävde massor av arbete. Ibland jobbade han långt in på nätterna och stressen påverkade oss båda, säger Bibi.
Det var alltså inte åldersskillnaden som knäckte förhållandet utan det gamla vanliga – livspusslet, vardagsstressen.
– Beslutet mognade fram hos oss båda. För mig var det avgörande att han inte skulle behöva ta hand om mig, om jag en dag inte klarar mig själv.
För Bibi var det också en lättnad att slippa intresset från den tyska pressen där hon på 2000-talet var mer omskriven för att ha en sensationellt mycket yngre man än för sin långa karriär.
Alex lever i en ny relation men det händer att han kommer förbi på en espresso. Bibis humor skymtar fram när hon säger:
– Numera kallar jag honom Al-Ex.
Får fortfarande brev
Bibi Johns förefaller vara en människa i harmoni med sig själv. Hon gör stretch- och yogaövningar varje morgon för att hålla sig flexibel, fysiskt och mentalt.
Trots berömmelsen går det ett stråk av ensamhet genom hennes liv men det är inget hon beklagar. Hon är en introvert person och då behöver man dra sig tillbaka, vara i sig själv och tänka.
– Alla frågar vad jag gör om dagarna, och jag svarar att jag lever, säger Bibi muntert. Hon läser böcker om religionsfilosofi. Hon skriver ner sina minnen. Hon är datorvan, surfar och intresserar sig för läget i världen och i Sverige.
Korrespondensen med fansen sköter hon själv numera. För även om breven inte väller in som på 50-talet brukar det komma minst ett om dagen. Men för fyra år sedan drog hon ett definitivt streck för sjungandet.
– Min röst gjorde inte längre det jag ville. Så jag slutade tvärt, som när en rökare slutar röka. Jag ville inte att folk skulle säga: För att vara över 80 sjunger hon ju ganska bra.
