• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Tina hamnade mellan stolarna inom psykiatrin: ”Jag blev slussad som en pingpongboll”

    Sedan tonåren har hon bott på nära 100 placeringar och haft ett 20-tal olika handläggare. Kombinationen diagnoser och droger gjorde Tina Essner svårbehandlad för den svenska vården.
    – I alla journaler som jag har läst står "det är inte vårt ansvar".

    Tina hamnade mellan stolarna inom psykiatrin: ”Jag blev slussad som en pingpongboll”
    Foto: Kristina Aczél Nebron

    Det är lätt att falla mellan stolarna i den svenska vården. Det vet Tina Essner i Örebro. Under sitt 38-åriga liv har hon på grund av psykisk sjukdom och missbruksproblematik bott på ungefär 100 olika placeringar, på ett 30-tal olika orter runtom i Sverige. Och haft 20–30 olika handläggare. Landsting och kommuner har bollat hennes "ärende" mellan vårdenheter, med resultatet att en samordnad insats uteblivit. 

    Tina Essners resa genom vård och omsorg började tidigt i livet.

    – Redan i unga år mådde jag dåligt, jag var kanske 8–9 år gammal och kände mig utanför i skolan, dum i huvudet och hade svårt att hitta vänner. Jag kände mig inte som "alla andra", var ganska vilsen och passade inte riktigt in, beskriver hon.

    Tina vill ändå poängtera att hon har jättebra föräldrar. Att de inte hade att göra med det utanförskap hon kände, utan att det handlade om hennes eget på insidan dåliga mående som skavde och gjorde ont. 

    – Jag hade två sidor. Den ena var tillbakadragen. Mamma brukade säga att jag badade hela tiden, varje dag, och kunde ligga kvar i badkaret i timmar och fylla på nytt vatten, vilket kan vara ett tecken på att man inte mår bra. 

    – Min andra sida var att testa gränser. Det blev nästan en sport att bryta någon av de regler jag hade hemma. Som att komma hem senare än jag fick. Sa mina föräldrar att jag skulle vara hemma tio så kom jag klockan tolv eller senare. 

    Till en början handlade det enbart om att bryta regler. 

    – Av en slump fick jag möjligheten att prova på att röka hasch i tidiga tonåren. Jag var med kompisar från fritidsgården. Jag var nyfiken, visste inte riktigt om det var bra att göra det, men visste att det var något man inte fick göra. 

    Självmedicinerade

    I gänget fann Tina gemenskap och samhörighet. Hon började hänga med dem, dricka alkohol och med tiden prova andra, tyngre droger som amfetamin och opiater.

    – För mig har missbruket alltid varit en flykt från den verklighet jag hade svårt att hantera. Ett slags själv­medicinering.

    – Jag började med droger för att jag mådde dåligt, men på sikt så mådde jag ännu sämre av dem och fick allt fler problem. 

    Hon konstaterar att det var slumpen som avgjorde vilket normbrytande beteende som blev just hennes rop på hjälp. 

    – Jag kunde lika gärna ha blivit sjuk i anorexi eller ägnat mig åt kriminalitet.  

    Med tiden gjorde skolan en orosanmälan till socialtjänsten, och Bup, barn- och ungdomspsykiatrin, kopplades in. 

    – Mina föräldrar visste att jag var ute och flängde och hittade på dumheter, men inte i vilken utsträckning. De hade bra arbeten, jobbade ganska mycket, så förutom regler hade jag även ganska stor frihet, säger Tina, som har en lillebror som är nio år yngre. 

    – Mina föräldrar var oroliga och arga över min livsstil – man blir ju ofta arg när man oroar sig, det är en naturlig känsla. De försökte prata med mig, nå mig, få mig att bryta med gänget, men utan att lyckas. 

    När Tina som 16-åring blev tvångsplacerad enligt LVU, lagen om särskilda bestämmelser för vård av barn och ungdom, fick hon sina första psykiatriska diagnoser. 

    – Det var dyslexi, damp, som idag kallas adhd med motoriska svårigheter, borderline som numera heter emotionellt instabilt ­personlighetssyndrom. Men jag tror inte att alla dia­gnoser är aktuella längre, de ska omvärderas inom ­psykiatrin. 

    De diagnoser som påverkat och påverkar Tina mest är depression, ångest och posttraumatiskt stressyndrom, funderar hon.  

    – Jag har jobbiga minnen från tidig ålder, som jag fortfarande bearbetar och inte vill prata så mycket om. Men jag kan säga att jag har gjort ­saker som jag önskar att jag inte hade gjort. Att jag har blivit utnyttjad för att få tillgång till droger.  

    Tina hängde på Sergels torg i Stockholm som är ett känt tillhåll för missbrukare. I en polisrapport står ungefär att "fortsätter Tina så här är vi rädda för att hennes framtid leder till Plattan och heroin", berättar hon. (Plattan är en del av Sergels torg, länge synonymt med knark och kriminalitet, reds anm.) 

    Någon framtid kunde Tina inte se. 

    – Jag brukade säga att jag kommer att dö innan 20. När det inte hände sa jag 25. 

    Idag är Tina Essner drogfri, och njuter av sin vardag med familjeliv, jobb och husdjur. Foto: Kristina Aczél Nebron

    Medvetna överdoser

    Många av åren fram till hennes tillfrisknande är röriga. Tina kan inte riktigt komma ihåg och har begärt ut olika handlingar för att försöka förstå. Hon har i perioder försökt vara drogfri. Trots sina svårigheter lyckades hon ta en examen som socionom, men föll tillbaka i missbruk under studietiden.

    Med tiden blev hon alltmer självdestruktiv. Fick på omvägar höra att personalen på en psykiatrisk avdelning, där hon var intagen, slog vad om ifall hon skulle överleva eller inte. 

    – Jag tror inte att någon vill dö, innerst inne, utan att det är en känsla bara för stunden, för att slippa må så dåligt som jag gjorde, förklarar Tina som tagit flera medvetna överdoser i vuxen ålder. 

    Att hamna mellan stolarna inom vården upplevde hon som att det ställdes orimliga krav och förväntningar på någon som är så skör och sårbar som hon själv var. 

    – Jag skulle springa mellan beroendetjänsten, min läkare, samtalskontakt med flera. Jag som knappt kunde ta mig utanför dörren för att ordna droger för att klara dagen. 

    Flyttats hit och dit

    Tina har bott i familjehem, på behandlingsenheter och med en partner. Hon har även "förvarats" på rättspsyk när den psykiatriska vården inte velat ta emot henne, för att hon varit arg. Och där fått vänta på ny placering.

    – Jag var aktiv i missbruk då, satt på en plastmadrass, hade hallucinationer, såg monster och var utan verklighetsförankring. 

    – I alla journaler som jag har läst står "det är inte vårt ansvar". Det är som en dålig såp­opera. Jag blev slussad fram och tillbaka som en pingpongboll, 70 mil vid ett tillfälle, och i dåligt skick. Något funkar ju inte i vården. Kanske handlar det om kostnaden, men ett människoliv kan inte värderas i pengar.

    Tina har även stött på fördomar. 

    – Folk kan tro att man är farlig när man har psykisk sjukdom och missbruk, men i själva verket är man väldigt sårbar och bygger därför upp en försvarsmur. 

    – En annan fördom är "det är väl bara att sluta" om man missbrukar. Men det är inte så enkelt. Det är en sjukdom. 

    Man måste bestämma sig för att sluta, enligt Tina, eller att i alla fall försöka. Själv kom hon till den insikten för fem år sedan. Hon var trött på ett liv på institutioner och tog chansen att bli drogfri. Tänkte att det fick bära eller brista. 

    – Jag hade aldrig mått så dåligt som jag gjorde då, i hela mitt liv. Jag började öppna mig, prata, något jag aldrig gjort tidigare. Jag var så trött på att må som jag gjorde och hade också stöd från min familj och min nuvarande sambo. 

    Tacksam för eldsjälarna

    Sedan fem år tillbaka är Tina nu fri från sitt missbruk och mår bra, är lycklig. Hon deltar i en läkemedelsassisterad behandling vid opiatberoende. 

    – Det fungerar för mig. Idag har jag jobb, sambo, djur och vågar drömma om en framtid. Tidigare har jag varit så övermedicinerad, 48 tabletter om dagen. Jag tappade bort mig själv på vägen. Idag tänker jag att det är viktigare att prata om det som är svårt och har en samtalskontakt. 

    Tina vill tacka alla eldsjälar som hon träffat genom åren. För de finns.

    – Utan dem hade jag inte klarat det eller varit där jag är idag. Jag får nypa mig i armen och fråga, drömmer jag eller är det här verkligen sant, att jag lever ett vanligt liv. Jag njuter av att gå ut med hunden, mocka i stallet. Ha en relation och familj.

    Hon tänker att man behöver jobba med hela människan. Och försöka hindra en oroande utveckling tidigt. Detta främst för att undvika lidande hos den som mår dåligt. Men även för anhöriga och vänner som också plågas när de ser någon de tycker om fara illa. Plus att spara pengar för samhällets del. 

    – Jag tror att mycket av det jag har varit med om hade kunnat undvikas om lärare och Bup varit mer uppmärksamma och tagit reda på vad mitt dåliga mående handlade om. Men å andra sidan ångrar jag inget som jag har gjort. Det har gjort mig till den människa jag är idag och lett till de värderingar som jag har.

    Seminarium om psykisk hälsa – anmäl dig här

    Den 6 februari kl 17.30–20.00 hålls ett seminarium om missbruk och annan psykisk sjukdom på ­Sophiahemmet i Stockholm. Det är ett samarbete mellan Psykiatrifonden, Icakuriren, WeMind och 1,6 miljonerklubben. 

    Mer information om programmet och hur du anmäler dig hittar du här.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!