Pernilla August: ”Så mycket energi vi kvinnor har lagt på att tänka kritiskt om vårt yttre”

Hon må vara lite grå, men Pernilla August hyser starka känslor för henne – karaktären Britt-Marie. Hon som lämnar sin man efter 40 års äktenskap och ett långt liv som hemmafru i nya filmen Britt-Marie var här. 

– Britt-Marie… Kära lilla vännen. Jag får så ont i hjärtat, jag tycker så mycket om henne. Hon är en avstängd människa. Hennes liv är så sorgligt. Under fyrtio år har hon servat sin man. Sett till att hemmet är fint och att det finns mat på bordet. Till den dag då hon kommer på hans otrohet. Då lägger hon vigselringen på köksbordet och går ut genom ytterdörren. Med en liten packad väska. Det är väl ett slags akuthandling. Men som är så underbar att man blir alldeles lycklig, säger Pernilla August som spelar Britt-Marie. 

Pernilla August är kanske Sveriges mest uppskattade skådespelare och har spelat i filmer som Star Wars, Den goda viljan, Fanny och Alexander och Gentlemen. Dessutom har hon regisserat filmerna Svinalängorna och Den allvarsamma leken och nu på sistone Dramatenpjäsen De oroliga. Hon har sommarpratat, hållit i nyårsfirandet på Skansen och tilldelats tre guldbaggar. 

Ja, det är förstås helt logiskt att hon tar emot i en svit på Clarion Post Hotel. Hon avverkar flera intervjuer på en dag och vi har ett tidsschema att förhålla oss till. I rummet finns både en makeupartist och en representant för SF Studios. Trots uppståndelsen är Pernilla lika jordad som man föreställer sig att hon ska vara. Hon är närvarande och inkännande. Med sitt öppna, karakteristiska ansikte. 

– Jag måste bara “tuna in” på Britt-­Marie, säger hon och tittar ner på sina tre centimeter långa lösnaglar. 

Hon är mitt i en annan filminspelning. Jonas Hassen Khemiris Augustprisvinnande roman Allt jag inte minns ska bli mini­serie på SVT, och Pernilla spelar mamman. Därav naglarna och de ganska markanta nittiotalsslingorna i håret. 

Tillbaka till Britt-Marie, som man väl kan säga får en andra chans i livet?

– Verkligen. Hon hittar dessutom nya sidor hos sig själv. Hon möter människor som hon aldrig har träffat tidigare. Människor som gör att hon vaknar till liv. Hon börjar jobba med barn och får en massa kärlek från dem. Hon känner sig behövd och blir bekräftad. 

Att vakna upp efter 40 år och inse att man valde fel väg – det måste väl vara det värsta som kan hända?

– Undrar om man tänker så när man är mitt i det. Jag tror att det är vi som tänker så när vi ser på det utifrån. Britt-Maries skräck kommer istället när hon lämnar sin man: “Vad har jag gjort och hur ska livet bli nu?” 

Man lever det liv som man behöver, tror Pernilla. 

– Antingen kan man tänka: “Varför levde jag så länge i det där?” Eller så kan man välja att tänka: “Det var någonting som jag skulle ta reda på under de där åren, därför var jag där.” För mig har det varit så. Jag kan se tillbaka på perioder i livet och tänka att just då behövde jag leva precis så där. Att finna en mening med det som var är också ett sätt att inte bli bitter. Och det som känns meningsfullt kan man lämna: “Okej, tack för den här ­tiden.” Britt-Marie var kanske inte mogen att lämna sin man förrän hon var 60. Hon hade inte verktygen eller förmågan. 

Men du är inte rädd för förändringar?

– Verkligen inte. Jag är snarare rädd för att jag förändrar för mycket: Måste jag hela tiden förändra? Eller förändra mig? Eller förändra det jag är i? Jag är uppvuxen med flyttar. Flytta, flytta, flytta. Byta lägenhet. Ändra om. Jag har tagit efter det från min mamma. Bryta upp. Jag byter lägenhet hela tiden. Av alla infödda stockholmare är jag nog den som har bytt lägenhet flest gånger. Jag är inte typen som står ut. Det kanske har med mitt jobb att göra, jag känner ju hela tiden. Jag känner efter, känner efter, känner efter… Jag jobbar ju med känslor. 

Vad säger alla flyttar om dig?

– Jag vet inte riktigt. Det finns en ingrediens av rastlöshet. Och något slags tanke om att jag ska finna mig själv igen. Att jag ska bli en ny människa. Till exempel en sån som tränar jättemycket. Men sedan upptäcker man att man är samma person. Bara det att man har rensat ut lite saker, att man har slängt lite skit på vägen. Jag bodde nyligen i Köpenhamn i ett år. Jag tänkte att jag skulle bli lite dansk. Men när jag flyttade därifrån var jag samma människa. Samma ångest. Samma tankar. 

På ett sätt är man precis samma person som man var när man var liten, tänker jag högt. Pernilla vaknar till. 

– Eller hur? Det är det som är så konstigt. Kvaliteten på känslorna är samma som den var när man var liten. Som skådespelare kan man dra fram sina barndomskänslor och använda sig av dem. Det är bara det yttre som förändras. Jag jobbade med Ingmar Bergman när han var 83 och vi gjorde Gengångare. “Jag fattar inte, jag är så gammal, men i huvudet känner jag mig ung”, sa han. Det där satte sig i huvudet på mig. 

Samtidigt förändras ju livet runtomkring. Pernillas tre döttrar är numera vuxna och har flyttat hemifrån. 

– Alla pratar om att det är så jobbigt när barnen lämnar hemmet, men jag upplevde det faktiskt inte så. Visserligen gick det i etapper – jag har ju tre barn. Jag tycker att det är så fruktansvärt kul nu när de kommer tillbaka som vuxna. 

“Tvättstugan har helande funktion”

Hon talar med värme om när hon och dottern Asta blev sambor igen – under året då Pernilla bodde i Danmark. 

– Vi kommer förstås alltid att vara mor och dotter. Men vi var också två vuxna kvinnor som hade roliga möten och roliga samtal. Vi har ju det yrkesmässiga också. Jag skulle vilja jobba tillsammans med mina döttrar. De är så roliga och smarta. 

Själv är Pernilla tillbaka i Stockholm igen. Staden som hon har ett kluvet förhållande till. 

– Jag älskar Stockholm. Jag är född på Mosebacke. Stockholm är verkligen min hemstad. Men det är som att jag hela mitt liv har försökt att komma bort från Stockholm. Jag ville söka Scenskolan i Göteborg, jag ville jobba i andra delar av landet. Men jag kommer hela tiden tillbaka. 

Och hon gillar inte det som Stockholm har blivit. Köpenhamn är en mycket vänligare stad, tycker hon. 

– Stockholm är så sorgligt just nu. Det är dyrt, kallt, sårigt, trasigt, och Slussen är ful. Och det är bara bostadsrätter överallt. Jag saknar det som var Stockholm. Jag tycker att Stockholm har gått sönder. Köpenhamn är snällt och öppet. Det är en varm stad – anpassad för människor. 

Pernillas svenska andrum stavas Vitemölla i Skåne. Dit kom hon första gången när hon var 22 år. Då hyrde hon hus i and­ra hand, numera har hon sitt eget hus. Hon älskar Skåne för horisonten. 

– Och de gamla vännerna. Mina gamla gymnasieklasskompisar som också har flyttat dit. När man lever som jag gör – ryckigt och alltid involverad i olika projekt – så blir de gamla vännerna så viktiga. De som har känt en hela livet. Man bara sätter sig på kökssoffan och tar vid där man slutade förra sommaren. 

Jag trodde det var naturen och lugnet som drog. 

– Det handlar om det också. Jag tror att jag har lärt min kropp att i Skåne får du ta det lugnt. Där kan du sova. Sådana där basala saker. Att lära sig sova igen när man kommer från en hetsig filminspelning. I Stockholm har jag inte samma ro. Det är mer: “Var kan man få ett glas vin?” Jag har min tvättstuga där i och för sig. Den har en helande funktion. Jag tycker om doften och ljudet i tvättstugan. 

De senaste åren har Pernilla regisserat. Först Svinalängorna, sedan Den allvarsamma leken, danska tv-serien ­Arvingarna och senast De oroliga, på Dramaten. Jag säger att regisserandet verkar passa henne, att hon känns ­naturlig i den rollen. 

Från ax till limpa

– Så kändes det inte för mig. Att börja regissera var ett jättesteg. Men jag hade tänkt på det länge: “Jag vill vara på andra sidan.” Jag ville vara med från ax till limpa. Men själva ledandet är egentligen inte min grej. Det var faktiskt många som reagerade när de hörde att jag skulle regissera. Men för mig är inte själva ledandet det intressanta. Däremot tycker jag att det är kul att sätta samman människor som passar ihop. Film handlar ju egentligen om teamarbete, och det älskar jag. 

Testar sig fram

Men nu är hon tillbaka i skådespeleriet. 

– Jag älskar det. Det är lyx. Det är att leka. Jag njuter av att inte behöva ta hela ansvaret som man gör som regissör. Jag vet ju hur stort och tungt det är. Och hur svårt det är. När jag är skådespelare går jag bara in och gör min tårtbit. Och jag famlar inte lika mycket längre. Tidigare handlade skådespeleriet mer om att göra rätt. Numera har jag tillgång till leken på ett annat sätt. Jag testar mig fram. Det känns inte så farligt. 

– Men det krävs ett mod att gå ut i det där landet som heter “våga vara ful” som jag gör när jag spelar Britt-Marie. Att stå emot hela skönhetshysterin… Det är tufft. Britt-Marie är en rolig roll att spela, men jävlar vad det kostar på. Samtidigt har ju män alltid hållit på med sådana här projekt. Ta Robert Gustafsson till exempel, han gör ju ständigt den manliga versionen av Britt-Marie. Det är det ingen som tänker på. Men när en kvinna gör det… 

Samtidigt undrar hon: varför är vi kvinnor alltid så stränga mot oss själva?

– Jag tycker att det finns en sådan sorg i att vi aldrig blir nöjda. Det är bara att gå till mig själv. Varför har jag jämt varit så himla kritisk? Nu när jag tittar på gamla bilder av mig själv så tänker jag: “Gud, vilken vacker ung kvinna.” Men min självupplevelse då var bara att jag var jättetjock. Så mycket energi vi kvinnor har lagt på att tänka kritiskt om vårt yttre.

Själv försöker hon vara en förebild – framför allt för sina tre döttrar. För det är inte vad vi säger utan vad vi gör som spelar roll. 

– Vid sidan av allt botoxande, av alla lyft och läppar, så måste det ju finnas ett annat spår. Dessutom är ju nerverna och känslorna det viktigaste vi skådespelare har. Du sitter och tittar på en panna, “Hon har gjort något där va?” Man får ju helt fel tankar. Jag dömer inte andra, men jag försöker att inte själv åka in i det där. Min strategi är att inte ha några speglar på landet. De speglar jag har är så gamla och spruckna att jag ändå inte ser något. 

Gör en podd med väninnan

På tåget har jag lyssnat på Våra egna rum, den mini-podcast som Pernilla spelat in tillsammans med vännen och författaren Helena von Zweigbergk. I tre ärliga avsnitt avverkas ämnena: kärlek, självkänsla och åldrande, duon säger själva att de gör “tankepromenader i sina inre rum”.  I vår ska de spela in tre avsnitt till. 

– Helena fyller 60 i februari och jag har just fyllt. Det finns saker att prata om. 

Sedan några år tillbaka lever Pernilla utan man. Jag frågar om hon vill träffa någon, och Pernilla protesterar milt mot frågan. 

– Vad ska man svara på det? “Jaaa, det vill jag.” Då blir det sånt fokus på det. Jag är öppen för livet. För vad det bär med sig. Jag känner mig som Britt-Marie – vad finns det därute? Jag vill leva livet. Jag har ju några år kvar. Jag vill ha kul och upptäcka nya saker, men om det blir genom mitt jobb, mina barn, barnbarn eller en man – det har jag ingen aning om. 

3 betydelsefulla personer i Pernilla Augusts karriär

1. Roy Andersson

Den första filmregissör jag arbetade med och den som satte filmen i blodet på mig. När jag åkte från inspelningsplatsen minns jag att jag tänkte: “Jag vill inte lämna det här”. Den känslan har jag burit med mig sedan dess. 

2. Ingmar Bergman

Det går inte att inte nämna Ingmar Bergman i det här sammanhanget. Jag har fått så fina roller av honom. Och han har försett mig med fantastiska texter, som Den goda viljan och Enskilda samtal. Redan när jag spelade dem minns jag att jag tänkte: “Kommer jag någonsin att få arbeta med en så fin text igen?” Ibland glömmer vi det, men Ingmar Bergman var ju också en otrolig författare. 

3. Susanna Alakoski

Hennes bok Svinalängorna var mitt första regiuppdrag. Den tillit som hon visade mig i det läget – jag var ju en oerfaren debutant – var oerhört viktig för mig. Den gjorde att jag fick kontakt med en sida av mig som sedan blev regissör.