• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Malena Ernman: "Jag fick min diagnos som vuxen"

    För henne själv blev musiken en räddning, men döttrarna har haft det svårare. Här berättar Malena Ernman om familjens diagnoser och hur de har hittat sätt att överleva i kaoset.

    Malena Ernman: "Jag fick min diagnos som vuxen"
    Foto: Peter Jönsson

    Malena ber maskören stänga av radion. Hon är trött i huvudet. Händerna ligger knäppta i knäet, hon masserar tummen. På armen har hon ett skrapsår "det blev lite bråk på scen med Christopher Wollter, han försöker ju strypa mig".

    Hon ler. Dricker lite av det kolsyrade vattnet och möter sin blick i spegeln. Klockan är tio på morgonen, snart börjar repetitionerna av Så som i himmelen, på Oscarsteatern i Stockholm. Malena spelar Gabriella och Christopher Wollter hennes make, hustrumisshandlaren Conny. 

    – Jag älskar att spela teater och att få sjunga sånger som folk känner till. 

    På teatern kan Malena Ernman koppla av från det krävande vardagslivet.
    – På scen är jag helt i min musikbubbla. Foto: Peter Jönsson

    På teatern kopplar hon av

    Malena Ernman, som erövrat hela ­Europa med sin mezzosopranstämma, som 2009 vann Melodifestivalen och svenska folkets mellohjärtan med La voix. Nu har hon och hennes man Svante Thunberg ­skrivit en bok, Scener ur hjärtat, om hur livet gick sönder, hur de lagat och lagar varandra i familjen Ernman-Thunberg, om hur det är att leva som förälder till barn med ­neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) och om att hela världen håller på att krascha, att vi på allvar måste börja laga den. Att hon därför slutat flyga, och, ja, lagt om hela sitt liv. 

    – Jag tar inga uppdrag som det inte går att ta buss, tåg, elbil eller cykel till. Helst tar jag väldigt närliggande jobb, som här på Oscarsteatern.  

    Oscarsteatern är hemma, här kan hon koppla av från det ständigt seveneleven-öppet-dygnet-runt-livet som mamma. 

    – På scen är jag helt i min musikbubbla. Det är som om hela min kropp hittar tillbaka till "the good place", det är själslig yoga. 

    Malena tittar ner på händerna i knäet, säger att det var "otroligt jäkla apjobbigt att skriva boken". Familjelivet är kom­plicerat.

    – Föräldrar till barn med NPF har ett helvete, det är bara så. Andra föräldrar kan gnälla över bråk om att tömma diskmaskinen, för oss handlar det om att få ett barn att gå upp ur sängen eller överhuvudtaget känna att livet har mening. 

    Krisen började för fyra år sedan, äldsta dottern Greta skulle börja femman och mådde inte bra. Hon grät sig till sömns, grät på lektionerna. Slutade prata. Slutade äta. Gick ner i vikt. Allt stannade. ­Panik. Där satt Malena och Svante. Rådslag. Väggarna slöt sig om dem, taket liksom sänkte sig. Vad skulle de göra? Så bestämde de sig. Allt fick vänta. Greta måste få hjälp. Malena la ner operan.

    – Det var inte bara Greta, jag var klar med operan. Jag hade tagit operan så långt det gick, hade fått göra allt jag velat. 

    Den sista operaföreställningen minns hon inte. Xerxes i konsthallen Artipelag i Stockholms skärgård, 2 november 2014. Kungen och drottningen satt i publiken, och 900 andra människor. Precis innan Malena Ernman ska in faller hon ihop, kan inte andas. Föreställningen skjuts fram tio minuter. Sedan går hon in, sjunger så tonerna dansar, gör sitt jobb. Efteråt är det blankt. I taxin hem gråter hon. 

    Så: Mindre jobb. Mer familj. Greta äter inte. De peppar, hotar, tjatar, inget hjälper. Det enda som funkar är scheman. Malena och Svante sätter upp pappersark och skriver: fem gnocchi, tidsåtgång: två timmar och tio minuter. Ett steg i taget. Och tid. All tid gick åt till att få i Greta mat. Efter intensivt krigande fick Greta en diagnos, högfungerande asperger, och kunde få hjälp och stöd. 

    – Det lättade lite ett tag. Greta hade blivit intresserad av miljökrisen så familjen samlades kring det, läste allt vi kom över, och insåg: hela världen håller på att gå under. Vi fick ett gemensamt projekt.

    2018 skriver Malena och Svante boken Scener ur hjärtat om krisen de genomlevt i fyra år. "Boken blev vår terapi, vårt sätt att bearbeta kriserna, vår egen privata och den globala, miljön som håller på att kollapsa framför våra ögon." Foto: Viktor Gårdsten

    Kollapsade på scen

    Familjen börjar vingla sig upp från avgrunden. Då bryter Beata ihop. Hon som var yngst, som fått stå tillbaka. Beata var arg, skitarg. Skrek till sin mamma att hon var en jävla horjävel, kastade dvd-filmer på henne. Svante och Beata åker till Italien för att göra något kul, men det blir inte bra. Det blir för mycket för Beata. Hon får en panikattack, vill bara hem. Efter många möten på Bup får Beata ­diagnosen ADHD, med drag av asperger, OCD och trotssyndrom.

    – Beata är lik mig. Jag har fått konstaterat att jag också har ADHD. Musiken var min räddning, och jag är så glad att jag hittade den redan som barn. Beata älskar också musik, dans och teater. 

    Familjen får hjälp med anpassningar i skolan men livet är tufft, Malena jobbar på, men kollapsar på scen när hon repeterar Maratondansen på Stadsteatern. Går in i väggen. Det är två år sedan nu. Kriserna har tärt på relationen. Malena och Svante bråkar så det slår gnistor. De har blivit "varandras soptunnor".

    – Vi slänger skit på varandra, bråken blir vår ventil. Jag är så mycket känslomänniska och dramatisk, och Svante kan verkligen gå från noll till hundra, och jag går ju alltid upp och ner, så du fattar. Det blir mycket. 

    Men skilsmässa har aldrig varit ett ­alternativ. Det går inte, säger Malena och visar med händerna att längst upp är det barnen som gäller. Längst ner, hon och Svante. 

    – Den här familjen klarar inte en skilsmässa. Barnen behöver båda oss. Jag skulle inte heller klara mig utan Svante. Och vi älskar varandra. Även i våra värsta bråk finns det en trygghet, vi kommer inte att lämna varandra.

    De träffades för 18 år sedan, under en filminspelning om tonsättaren Joseph Martin Kraus, Svante spelade huvudrollen, Malena hade en biroll. Runt Svante var det alltid så fin stämning, alla ville vara i hans häng.

    – Jag blev kär, tyckte han var jätteläcker, kände att honom vill jag gå hem och titta på tv med, den känslan, hemma-känslan. 

    Så hon stack fram sin hand och sa: Här är mitt nummer om du vill ringa.

    – Haha, ja, sånt där brukar jag inte våga göra, men jag var över trettio och kände att nu måste jag ta lite initiativ. Jag harklade, hrumpfade mig och höll på men jag gav honom lappen. 

    Malena vinner Melodifestivalen med sin La voix 2009, här firar hon med maken Svante Thunberg.
    "Jag insåg att detta var mycket roligare än opera, att få sjunga för en bredare publik." Foto: Karin Törnblom

    Zombie-serien ger kraft

    Första dejten gick de på bio, såg Amelie från Montmarte, Malena mindes inget av filmen, visste bara att de höll hand. 

    – Vi gick faktiskt och såg om den sedan eftersom ingen kom ihåg själva filmen!

    De var så kära. Och två månader efter att de träffats blev Malena gravid. 

    – Jag blev överlycklig, men orolig för vad Svante skulle känna. Han tänkte lika­dant, blev jätteglad men orolig för vad jag skulle tänka! 

    Det var 2003 och Malenas karriär var på virvelvindsnivå, hon gjorde huvudroller på de europeiska scenerna, hade bindande kontrakt. Svante jobbade som skådis i Sverige. Så vem ska byta blöjor? Svante bestämmer sig: han tar hand om familjen, Malena ska jobba. 

    – Det har varit så självklart för honom, många män vars fruar tjänar mer känner att de måste ta igen det genom att ta mer plats, så är det inte med Svante. Det kall­ar jag manlighet.

    Hon ler. Varmt. Vi har flyttat från sminket, sitter vid ett bord med kaffe och chokladhjärtan. Malena berättar att jag talar i F-dur, där har jag grundtonen, även om jag går upp lite ibland. Det sker automatiskt säger Malena med sin djupa kraftfulla stämma, att hon analyserar min röst i toner. Hon hör allt i toner, som en lastbil ute på gatan, ett gråtande barn, en låda som dras ut. 

    – Det är inget problem i sig men när man är trött orkar man inte stänga ute ljuden, eller sortera dem. Då gör de ont, som om man blir anfallen av dem.

    Och trött har hon varit ett tag nu. Även om hon hittar strategier. Som att hon i de svåraste stunderna, när allt har varit för jävligt, krupit upp i sin fåtölj och tittat på tv-serien Walking dead, det har gett kraft. 

    Jag nickar. Förstår precis, jag älskar Walking dead, vi pratar om det, skådespeleriet, det existentiella temat, människans alla sidor, de vackra och inte så vackra, ja, att serien är så bra. Malena blir glad.

    – Jag hade förväntat mig att få en tom blick när jag sa Walking dead, de flesta fattar inte hur jag kan titta på det, men jag älskar det. När livet har varit helvetiskt har jag fått kraft, herregud, de slåss mot zombier, tvingas skära upp någons systers mage för att rädda foster. Om inte de ger upp så ska väl vi klara vårt helvete. 

    Fredrik Kempe och Malena Ernman på QX Gaygala 2010, Cirkus, Stockholm. Foto: Karin Törnblom

    "I mitt huvud gick allt så snabbt"

    Vi skrattar. Malenas blåbärsblå ögon lyser av energi. Vi pratar om barndomen i Sandviken, Malena ville bli "sjungerska, eller clown". Hemma regisserade hon systern, mamma och pappa. 

    – Jag var Anni-Frid i Abba, min syster Vendela fick vara BjörnåBenny, och så tyckte jag allt gick så långsamt, i mitt huvud gick ju allt tre gånger så snabbt. Så jag var så otålig, bråkade och höll på.

    I skolan var hon den tysta, "jag var halvmobbad i skolan, stammade, syntes inte, var den där udda tjejen som spelade fiol". Fast en gång blev hon väldigt synlig, det var i aulan, musiker utifrån erbjöd barnen att testa instrument. 

    – Plötsligt reste jag mig upp, gick fram till trummorna och gav allt. Det var som att jag bestämde mig för att gå in i rollen som trummis. Alla blev så förvånade. 

    Sexton år gammal flyttade hon till musikgymnasiet i Västerås. Kände att hon äntligen kom till sin rätt, livet kunde börja. Efter det kom hon in på solistlinjen på Musikhögskolan i Stockholm och Kungliga Operahögskolan. Hon var i sitt esse. 

    – Jag dansade, spelade teater, tog akrobatiska roller, sjöng jazz. Det är verkligen min grej, att göra allt, säger hon och ler. 

    Mobilen burrar. Malena måste titta, tystnar, försöker plocka upp tråden, tystnar igen. Ber om ursäkt. Det var från skolan, om barnen, det är inte bra. 

    – Det är precis så här det är att leva som förälder till barn med NPF. Så fort man är lite glad en stund, som nu, så händer något, och så dunsar man ner igen.

    Tröttheten blänker till i ögonen. Att bara få vila från allt ett litet tag. Det drömmer hon om. Men hemmalivet har blivit lättare efter att barnen fått dia­gnoser. Struktur är överlevnadskittet. Att lägga ner bilden av att vara en "normal" familj en annan nyckel.

    – Det där med att samla hela släkten över jul och ha jättefest är bara att glömma. Vi får hitta vårt sätt, och framför allt respektera de olika behov vi har i familjen. 

    Beata lider av misofoni vilket innebär att man är väldigt känslig mot ljud. ­Familjen kan exempelvis inte äta tillsammans, det blir för mycket klirrande. 

    – Vi äter på olika tider, så ser hela dygnet ut. Svante och Greta stiger upp tidigt, läser igenom nyheter och går igenom miljöfrågor. Jag och Beata är segare på morgonen, jag kommer igång på natten, sitter uppe och läser och blir upprörd över människor som är utsatta och över miljökrisen. Sedan hittar vi olika stunder där vi pratar. 

    Och så har de lärt sig att fylla på. Svante går ut och fixar i trädgården när de är i sommarstugan på Ingarö. Malena går in i musiken eller springer en runda.

    – Haha, snarare linkar, jag har inte riktigt kraften att springa, jag håller ju på att ta mig ur den där väggen. Men jag går på gym, är fortfarande fruktansvärt stark, speciellt när jag är arg, och det är jag ganska ofta. Så står jag där och jämför mig med de 25-åriga killarna och blir arg att jag inte orkar lika mycket. Då blir jag så arg så då lyfter jag lika tungt som de gör. Det känns skönt. 

    De har också blivit bättre på att uppskatta det som funkar. Som häromveckan, när Svante, Greta och Beata var på Liseberg. Malena var hundvakt hemma.

    – De hade kul och allt gick bra. För oss är det en jättegrej, något som för andra föräldrar bara är självklart. Det är det inte för oss.

    Nu berättar Malena Ernman om familjekriserna i nya boken som hon skrivit tillsammans med maken. Här utanför Oscarsteatern, just nu hennes andra hem. Foto: Peter Jönsson

    Drottningen – nu högst i leken

    Vi ska plåta. Malena skakar på håret, säger att hon kanske ska lyxa lite, sätta på ett par örhängen. Det är nytt, det där med hål i öronen, hela sitt liv har hon sagt nej, inte velat göra något som skulle kunna påverka hennes gehör. Men i våras ville Beata ta hål i öronen och tyckte att ­mamma också skulle göra det. 

    – Så då gjorde jag det. Det där med gehör, det är bara något jag sagt, egentligen handlar det om att jag inte velat göra hål för att alla andra har det. Så har jag varit, ska alltid göra på eget vis, men nu ville ju Beata.

    Och hos Ernman-Thunberg är barnen i centrum, Svante och Malena lyssnar på dem, och gör som de vill. Greta som lyfter miljöfrågorna, Beata som driver det feministiska. 

    – De är smarta, mina barn, ser igenom samhället, och vi lyssnar på dem, barnen är vår framtid. Bara som en sådan liten sak att Beata undrade varför det så självklart skulle vara kungen som var högst i kortleken. Nu är drottningen det högsta kortet. Det är en regel hos oss. 

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!