• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Anna Hedenmo: "Jag kan bli trygg av att höra min röst"

    I ett kvarts sekel har hon lett nyhetsprogram på SVT. För Icakuriren berättar bokaktuella Anna Hedenmo om sin familj, sina rädslor, sin sorg, hoten och hatet – och den rysande härliga känslan av en lyckad intervju.

    Anna Hedenmo: "Jag kan bli trygg av att höra min röst"
    Foto: Peter Knutson

    Anna Hedenmo är hungrig, väldigt hungrig, klockan är halv sju och hon har precis hämtat dvärgschnauzern August från hunddagiset. Öl och lite mat vore gott. Men ljuset är så fint, och fotografen har sett en plats nere vid vattnet vid Hornstull på Söder i Stockholm, så vi kanske kan börja med att plåta lite. Mm, okej. Anna går till toaletten, fixar finishen, det lätt rödorange läppstiftet, färgen på kinderna.

    När vi står nere vid Årstaviken och plåtar smäller Anna av ett självklart leende, och det är något med den där intensiva blicken, en självklar inre trygghet. Och med rösten, den är så stark, så distinkt. När Anna Hedenmo öppnar munnen är det leverans som gäller.

    – Ja, jag kan nog bli trygg av att höra min egen röst. Den låter stabil, bär även när jag känner mig nervös. 

    Fast så nervös är hon inte längre, i snart trettio år har Anna Hedenmo levererat nyheter i SVT, ställt partiledare mot väggen, varit programledare i Agenda och djupintervjuat makthavare i Min sanning

    Skräms inte av maktmän

    Säkerheten kommer från den trygga uppväxten, från mamma och pappa och den tre år äldre storasystern Ewa i Hässelby gård i Stockholm. 

    – Mina föräldrar har alltid trott på mig och peppat mig, särskilt mamma, hon har alltid sagt att det där, Anna, det klarar du.

    Och så tror hon att det varit bra att vara lillasyster, att man kunnat göra lite som man vill, vara orädd.

    – Man kommer in i en familj som redan är färdig, och så är man lite skyddad bakom sin storasyster, lite "jaja, det blir nog bra det där". 

    Annas pappa var den som diskuterade politik på sena fester och grillade Anna i argumentationsteknik vid middagsbordet. Något Anna är övertygad om gjort att maktens människor inte skrämmer henne. 

    – Jag har verkligen tränat på pappa, han tog ingen hänsyn till att jag var ung och inte så van att debattera, han bemötte mig som en vuxen, det var på allvar. Det var samma sak när vi spelade spel. Han lät mig aldrig vinna, vilket kanske i och för sig inte var helt bra ändå.

    Anna började på Rapport morgon 1993.
    – Jag inledde min tv-karriär i det helt nystartade morgonprogrammet.

    Van vid utbrott

    Utbrott var hon van vid hemifrån.

    –  Pappa var kolerisk, han kunde flyga i taket när vardagen gick emot honom. Han kunde stå och tapetsera i ett rum och plötsligt börja gorma så vi trodde att jordens undergång var nära och kom springande alla tre, mamma, jag och Ewa, och så var det bara någon bård som hamnat fel. Mamma blev skitirriterad, gick därifrån, blev sur, ja, det var hennes vapen. 

    Anna pekar upp mot de gula husen vid Årstaviken med sina kungsbalkonger, säger att där bodde farfar. Dit åkte familjen varje söndag för middag. 

    – Till förrätt fick vi alltid vitt mjukt bröd med omsorgsfullt skalade räkor, farfar hade inga tänder. Då insåg jag inte hur fint han bodde, jag tyckte att vi som bodde i hus bodde bäst. 

    Nu bor hon själv i en lägenhet i närheten. I grannhusen till farfars hus bodde Annas mamma de sista åren, nu bor Annas döttrar där, Nina, 29, och Fanny, 26, "ja, inte Fanny då, hon har precis flyttat till Marocko, ska bli journalist". 

    I Marocko?

    – Hon har träffat en kille där, en demokratikämpe, ja, han är helt fantastisk. Men såklart, jag hoppas ju att hon ska flytta tillbaka någon gång.

    Anna och hennes döttrar, relationen är tajt. Med Nina delar hon August, varje vecka mejlas det hundscheman, där det kryssas i vem som tar hunden. 

    – Mina barn är det bästa sällskapet, vi har så kul ihop.

    Anna fick förfrågan om att göra intervjuer i Min sanning. Här träffar hon Jonas Gardell.
    – Jag hade länge längtat efter att få fördjupa mig i intervjuerna. Foto: David Herngren/SVT

    Intervjuade döttrarna

    Hon och Nina hörs varje dag, pratar om allt, mest relationer. 

    – Och så älskar jag när barnen sätter mig på plats, som att de kan mer om teknik och så. Jag gillar att vi byter roller, att de har blivit vuxna.

     De har alltid pratat mycket, även under tonårstiden. Då drog Anna nytta av sin intervjuteknik. 

    – Inga slappa ja- och nej-frågor utan öppna frågor. Vad drack ni? Varför hänger du inte längre med den personen? Att få fram stories ur deras liv, så kan man pussla ihop en bild. Då får man veta mycket. 

     Något som Janne, Annas man under 23 år, noterade lätt avundsjukt, som musiklärare var han inte alls lika intervjutränad. 

     – Haha, ja, Janne tyckte att jag fick reda på så väldigt mycket mer om vad barnen gjorde ute på kvällarna. 

     Annas trumfkort för att få fram information var att bjuda på sig själv, hon var själv ganska äventyrslusten, i tonåren tog hon över syrrans gamla gäng.

    – Jag var väl en sådan som gärna satte mig längst bak i bussen, där de snygga och tuffa killarna hängde. Jag gjorde många konstiga grejer och kunde förstå mina döttrar. Jag vill inte vara någon ofelbar vuxen.

    Just det har varit hennes mantra som mamma, att vara en hel människa inför sina döttrar. Att släppa lite på fasaden har varit svårare i yrkeslivet men nu har hon börjat ändra sig, särskilt i sitt senaste uppdrag, säger hon: djupintervjuerna i Min sanning som började för sex år sedan. 

    – Jag känner mig friare, vågar knäppa upp mer. Det tar verkligen tid att känna sig ledig i tv, det är en jäkla grej det där, att bli sedd av så många.

    Som när hon 1994, efter att ha jobbat i två år som programledare i Rapports morgonprogram stod i direktsändning i sju timmar, försökte hantera alla känslor och kameravinklar och rapportera om Estoniakatastrofen. Enda sättet var att pausa känslorna. 

    – Jag kan ju se det idag, hur stel jag ser ut, men jag hade inte lärt mig vilka känslouttryck jag kunde visa i rutan. 

    Karriären inleddes på informationslinjen i Karlstad 1982 ("jag ville ju in på journalisthögskolan men betygen räckte inte, men jag är envis, det fick gå på ett annat sätt"), och under praktiken på Värmlands lokalradio fick hon höra att hon hade bra radioröst.  

    – Jag tycker väl om att prata. Jag bara öppnar munnen så flyter det på, säger hon.  

     Sin första fasta tjänst fick hon 1985, på Radio Stockholm, profiler som Hasse Aro, Staffan Dopping och John Chrispinsson blev hennes kollegor. Sedan Ekot.

    – Då börjar det bli på riktigt, jag hade fjärilar i magen. 

    Väckarklockan ringde tre på natten

    Sedan sökte Rapport programledare till sitt nystartade morgonprogram. Anna tystnar, räknar på barnen: "Nina föddes -89, så då måste det ha varit -92." För Nina var tre, Fanny ett halvår när Anna gjorde debut i rutan. Att inleda sin karriär i ett prestationsinriktat yrke som småbarnsmamma; som gjort för att dunka i väggen. Men utbrändheten har hon inte varit i närheten av. Hon menar att jämställdheten mellan henne och hennes dåvarande man Janne var avgörande, att de verkligen delade allt ansvar för barnen. Och så reducerade hon ner livet. 

    – Jag hade inget anspråk på att livet då skulle vara mer än barnen och jobbet, annars hade det inte gått, det kände jag. 

    Inför Rapports morgonsändningar ringde klockan halv tre på natten.

    – Man skulle sitta där i soffan och vara inläst på allt från krukväxter till kriget i Bosnien. Jag minns att jag låg där i sängen, ofta med ett barn bredvid, och läste tills jag var helt slut, men ändå, jag har aldrig pushat mig så hårt att jag ligger och läser och gråter samtidigt. 

    Det handlar om integritet, att sätta gränser, hon har det från sin mamma. 

    – Att inte bli martyr, där är jag sträng, lite ta tag i ditt liv, det är du som har ansvaret. Jag gillar inte folk som gnäller. 

    I år har Anna skrivit boken Uppdrag sanning.
    – Jag tog ledigt en månad och skrev boken, det var kul men också väldigt nervöst: Skulle jag klara av att skriva en hel bok? Foto: Casia Bromberg

    Odramatisk skilsmässa 

    Vi är klara med fotograferingen, Anna har fått sin mat, en gul paj, hon är tveksam, såklart frågar hon med sin rättframma, kraftfulla röst. 

    – Är den till mig eller hunden? 

    Servitören nickar, jo, det är Annas. Anna börjar äta, tittar på mig och vänder sig till servitören. 

    – Pajen är kall. Inget inlindande med "ursäkta", eller "den känns lite kall". 

     – Nej, jag vet, har aldrig förstått det där med att man ska linda in det man säger, varför? Träffas två raka personer kan det bli otroligt intressant. 

     Jag vill prata kärlek, hur Anna, som för sex år sedan skilde sig från Janne efter tjugotre år ihop, skulle tycka det var att träffa någon ny.

    – Det skulle väl vara jättetrevligt. Men jag har ju relationer, men jag vill inte prata om det. 

    Skilsmässan sammanfattar hon kort: odramatisk. Och nu, Janne och hon delar sommarhus, är där ibland tillsammans med döttrarna. 

     Det hände mycket då när Anna var runt femtio. 

    – Barnen flyttade hemifrån, det är den största förändringen, större än en skilsmässa. Plötsligt har man inte längre ansvar för barnen, man är fri. Det påverkar mycket, en del skiljer sig, andra börjar dansa tango. 

    Anna funderade på att byta jobb, men så fick hon erbjudandet att göra Min sanning. Och bestämde sig för att stanna, hon hade längtat efter att få göra längre intervjuer. Ja, efter femtio rasslade det verkligen till i yrkeslivet. Anna blev ordförande i Publicistklubben och chef för Radiohjälpen. Och så har hon skrivit en bok, Uppdrag sanning. Varför?

    – Det är så töntigt. Jag var avundsjuk på flera kollegor som skrivit böcker. Jag har alltid tänkt på mig som en skrivande person, och så har jag mest skrivit på-annonser och dagbok.

    Rysarstund med Henning Mankell

     Så hon gick till sin redaktör Rolf Tardell , sa att hon ville skriva en bok, "men han hade ju skrivit om sin mamma som överlevde Förintelsen, vad hade jag att komma med?"

    – Rolf tyckte att jag skulle skriva om mina intervjuer. Vad bra, tänkte jag. Jag inser det, jag gillar verkligen att följa andra, är en teamplayer. 

    Teamet på SVT prisar hon, att förbereda tillsammans, slippa vara ensam när man misslyckas. Som när Anna intervjuade pingstpastorn Ulf Ekman, som tidigare sagt att de varit för hårda mot medlemmar i Livets ord som mått dåligt, men i intervjun med Anna vägrade kommentera. 

    – Då kände jag: hur ska detta gå, han ger mig ingenting! Men jag hörde min redaktör i hörsnäckan, hon hade sett samma sak och sa "släpp, du kommer inte längre". 

    Mer nöjd är hon med Henning Mankell, hon fick honom att prata om det svåra, att han varit en frånvarande pappa till sin son.

    – Det där var en rysansstund. Jag tyckte han var väldigt modig som öppnade upp.

    Smärtpunkten, den vill hon nå in till, det som skakat om på djupet. Hennes egen smärtpunkt då? Anna tvekar inte. Mammas bortgång. 

    Nyhetsprogrammet Agendas Anna Hedenmo älskar att bli satt på plats – i alla fall av sina döttrar. Foto: Peter Knutson

    Vakade vid mammans säng

    Stämningen skiftar helt, Anna andas ut långsamt, mjukare, ingen kraftfull röst, bara stillhet, känslorna som anas där i andningen. En vecka satt systrarna vid sin mammas säng, vakade. 

    – Under den där veckan, det blev lite som när vi var små, jag lutade mig mot min storasyster.

     Det är tre år sedan nu, och det är som att hon allt oftare tänker på sin mamma. Ser likheten, olika drag i ansiktet, händerna.

    August, ja, de skaffade honom för att få lite ljus i all sorg.

    – Mamma älskade djur, jag kan ofta tänka på att hon skulle ha skrattat åt gulliga saker som han gör. 

    Tufft var det också när pappa dog. Samtidigt som han låg för döden blev Anna hotad av en person som skickade hotbrev med patroner, sa att om hon programledde Rapport igen skulle han hämta henne med svart bil. Det var 2005.

    – Det var fruktansvärt, jag ville ju inte belasta pappa, samtidigt, han såg ju att det var något. 

    Hon tystnar. Mannen blev gripen, dömd. Det är en utsatt position hon har, hat som riktas mot offentliga personer. Det har fått henne att hoppa av Twitter. 

    – Så fort Agenda släcktes ner rasade ordkriget. Det kommer fram bra saker också men det drunknar i allt hat. Mitt sinne blev mycket lugnare när jag slutade där. 

     Så ber hon om ursäkt, måste kolla en grej på mobilen. Några vänner har nu läst boken, säger hon och pekar, "de skriver att den är bra, så skönt, men de är ju mina vänner. Men jag fick en bra recension i DN, den blev jag jätteglad för. "

    Ögonen lyser. Livet nu är bra. Hon älskar att bo inne i stan. Familjelivet hade hon på landet i Åkersberga. 

    – Innerstan är som ett enda stort smörgåsbord. Jag gillar att leva, kan bli stressad av att åren går så fort. Nu när jag skrivit boken vill jag lära mig franska. 

    Och ibland reflekterar hon kring meningen med livet.

    – Fast för mig handlar det nog inte om själva meningen med, utan vad man ska ha livet till. Att föra mänskligheten framåt lite för varje generation tänker jag. Att göra gott för andra, men också, för sig själv.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!