Lars Lerin om kärleken: “Jag och Junior är olika i allt”

Lars Lerin har kommit att bli en av våra mest älskade konstnärer. I vår visas ett hundratal av hans verk på nyrenoverade Liljevalchs på Djurgården i Stockholm. Det är en utställning han har arbetat med i fyra år.

Han brukar locka storpublik. När han för tio år sedan ställde ut på Walde-marsudde kom det över 100 000 besökare. Men det är också hans medverkan i olika tv-produktioner som har gjort honom folkkär. Det senaste projektet, Lerins lärlingar, där Lars Lerin ordnar en konstskola för personer med olika funktionsnedsättningar lockade drygt en halv miljon tittare per avsnitt. Dokumentärserien visades på SVT under vintern och går fortfarande att se på SVT Play. 

Idén att göra ett program med funktionsnedsatta personer i centrum kommer från Lars och Junior själva. Redan tidigare har de arrangerat vernissage och julfester på museet för människor med särskilda behov.

– Grundtanken med programmet är att funktionsnedsatta ska få berätta om sina liv. Konstskolan gav oss något att hänga upp serien på. Jag är ingen pedagog. Min roll är inte att säga åt deltagarna vad som är rätt och fel utan att vara en inspirerande och intresserad medmänniska, förklarar Lars. 

Han känner ett släktskap med seriens deltagare. 

– Jag har väldigt lätt att identifiera mig med utanförskap, eftersom jag har personlig erfarenhet av hur det är att vara annorlunda. Tidigare kände jag mig socialt handikappad. Under många år var jag otroligt blyg och rädd för allting i livet. Det var därför jag började bedöva mig med tabletter och sprit, för att jag skulle bli modig.

Det var nära att missbruket kostade Lars livet. Vändpunkten kom i samband med en alkoholförgiftning. Lars lämnade sin tillvaro i norska Lofoten och ett mångårigt förhållande med konstnären Yngve Henrikssen och återvände till Värmland. Han lade in sig på behandlingshem och påbörjade ett desperat sökande efter den stora kärleken.

Via en brasiliansk bekant fick han med tiden kontakt med Junior. Deras första trevande möte i ankomsthallen på Arlanda finns dokumenterat i Lars guddotter Sara Broos dokumentärfilm För dig naken. Få av de tittare som i dokumentären följde den skakiga inledningen på förhållandet hade nog vågat satsa några pengar på att relationen skulle hålla över tid, men i augusti firar Lars och Junior tioårsjubileum som par.

Det är svårt att tänka sig ett mer omaka par än Lars Lerin och Junior. Den ena en anspråkslös och eftertänksam konstnärssjäl från de värmländska skogarna, den andra en impulsiv sydamerikan som har ett förflutet som dansare och som älskar att synas och ta plats. 

– Jag tror faktiskt att jag och Junior är olika i allting, konstaterar Lars. Det enda vi har gemensamt är att vi båda två är så udda som personer och att vi accepterar varandras olikheter. Junior har sina intressen och jag har mina, vilket vi båda respekterar. Emellanåt kan vi vara väldiga ovänner och skrika och skälla, men vi går aldrig över gränsen och börjar kränka varandra. 

Junior har sista ordet hemma

Man behöver inte träffa paret någon längre stund för att förstå vem som är den dominanta i relationen. 

– I början lyssnade inte Lars på mina åsikter, vilket slutade med katastrof. Numera frågar han alltid mig innan han fattar beslut. Han vet att jag kan tänka ut bra lösningar på problem. Jag är den som har sista ordet hemma, slår Junior fast.

Jag undrar om Junior är lika benägen att rådfråga Lars innan han skrider till handling.

– Nej, nej, nej, svarar Lars snabbt. Du vet, jag kan inte göra någonting åt honom. Han kör sitt race!

Tack vare Juniors handlingskraft kan Lars numera titulera sig pappa. 

– Jag hade aldrig trott att jag skulle få barn. Det var inte aktuellt någon gång under mitt liv innan jag träffade Junior. Jag kunde ju inte ens ta hand om mig själv på den tiden, så det fanns över huvud taget inte i mina tankar att jag dessutom skulle ha ett barn att ansvara för. Men när Junior började prata om sin längtan efter att bli förälder kände jag att jag ville samma sak som han. 

Junior kunde på inga villkor tänka sig att avstå från barn.

– Om Lars hade sagt nej hade vi fått dela av huset och bygga en tjock vägg mellan oss, säger han och skrattar.

Sonen Rafael är Juniors biologiska barn som Lars har adopterat. Rafael är född i Brasilien och var tio månader då han i juni 2016 kom till Sverige och flyttade in i Lars och Juniors rymliga villa på Hammarö utanför Karlstad. För Lars som hade levt utan barn i 61 år var det en omtumlande upplevelse att bli förälder.

– I det stora hela har det gått väldigt bra, men inte är det som förut inte. Den svåraste omställningen är att jag varit tvungen att avgifta mig litegrann från mitt måleri, vilket ger mig en aning abstinens. Även om jag älskar att ligga på köksgolvet och leka med Rafael känner jag samtidigt ett sug efter att få gå ut till ateljén och måla, medger han.

Lars gör ingen hemlighet av att Junior är den gränssättande föräldern medan han själv är eftergiven.

– Exempelvis kan Junior vara väldigt bestämd med att Rafael ska äta vid en viss tidpunkt, medan jag har inställningen att om han inte vill äta just nu så kan han väl äta senare istället. Men konstigt nog uppskattar inte Rafael min medgörlighet. Han verkar tycka om det där med att Junior sätter gränser. Om han måste välja mellan Junior och mig går han helst till Junior.

Nytt barn på gång

Lars och Junior har en skarp uppdelning av föräldraansvaret.

– På nätterna sover Rafael med Junior i ett eget rum, så att jag får lite skön sömn. På morgnarna är det alltid jag som tar upp Rafael, ger honom välling, klär honom och kör honom till dagis, medan Junior har sovmorgon. När Rafael är på förskolan passar jag på att måla i ateljén, gå ut och gå och sköta andra grejer, berättar Lars.

– På kvällarna tar jag hand om Rafael igen. Då ser vi på tv och leker. När vi tittar på tv tillsammans alla tre och Rafael är mellan oss lägger han en hand på min kind och den andra på Juniors. Det är som att han vill vara rättvis.

För Junior, som har tio syskon, är det viktigt med en stor familj. 

– Jag vill ha fem barn. Om barnen är nära i ålder har de en trygghet i varandra. Dessutom vill jag inte behöva känna mig ensam då jag blir äldre. När vi ses hela familjen i Brasilien är vi runt 40 personer. En sådan stor familj vill jag ha här i Sverige också. Med fem barn borde det ju bli 25, 30 personer i familjen när de gifter sig och får egna barn, beräknar han.

Även Lars vill ha fler barn, fast kanske inte fullt så många som fem stycken.

– Det där får Junior bestämma, men vi får nog ta ett barn i taget. Framförallt tänker jag att det vore kul för Rafael att få ett syskon och slippa vara ensambarn. Det är så roligt att se ett barn växa och komma till fasen som Rafael är inne i nu då han börjar formulera sig och kan sätta ihop kortare meningar och tala om för oss vem han är lite mer. Det enda som är synd är att jag är lite sent ute rent åldersmässigt. Nu måste jag försöka hålla mig levande så länge jag kan. Tiden går, om vi ska ha fler barn får det inte ske om tio år.

Faktum är att det redan är tillökning på gång i det Lerinska hemmet.

– Nästa barn är på väg, det kommer under 2018. Mer än så kan vi inte berätta just nu, säger Junior hemlighetsfullt leende. (När paret medverkade i Skavlan i januari berättade de att familjen får tillökning med ettårige Gabriel nu under februari, reds anm)

Desto mer meddelsam är han när det gäller tioårsjubileumet i augusti.

– Jag har redan börjat förbereda det. Jag vill anordna en stor fest med fina blomsterdekorationer på balkongen, musik och många olika sorters mat, utbrister han begeistrat. 

Lars himlar lätt med ögonen och ler roat åt sin mans som vanligt storstilade planer.