Etnologer som försökt definiera fenomenet fredagsmys har beskrivit det som en modern ritual, ett undantagstillstånd som skiljer arbetsveckan från helgen, vår tids helgmålsringning. Den yttre ramen: Lugn samvaro i kombination med snacks eller mat som kräver minimal tillagning. Det låter som en rimlig akademisk tolkning. Men varje barn vet lika instinktivt vad det handlar om: Att ladda om efter den alltid hektiska vardagen, med jobb, skola, träningar och uppslukande skärmar. Att krypa ihop i familjefamnen.
När Morgan Alling tar gestalt som Sunes pappa Rudolf och desperat kämpar mot de inre och yttre hot som riskerar att förstöra familjen Anderssons fredagsmys är det uppenbart att han stortrivs i rollen. Pjäsen Sune – Kaos i fredagsmyset turnerar just nu runt landet på sin andra säsong, förstärkt av bland andra Pernilla Wahlgren och Amy Diamond (Deasismont) i två av rollerna. Manuset når inte upp till de senaste årens Sune-filmer, men kompenseras av det höga tempot, färgfyrverkeriet och skådespelarna som ger allt på scen.
Och Morgan Alling är magnetisk när han använder sin närvaro och sin långa erfarenhet från commedia dell’arte-traditionen. Kroppsspråk, gester och minspel är kalibrerade med nanoprecision. Ut-över det är det omöjligt att inte tänka att hans egen uppväxt också finns med i ekvationen. Familjetryggheten var obefintlig för Sven Robert Morgan Persson, vars uppväxt först präglades av de biologiska föräldrarnas missbruk och kriminalitet, därefter fosterfamiljens misshandel, lögner och svek – innan han till slut adopterades av familjen Alling.
Läs vidare på nästa sida>>
“Hederlig humor”
Nu kliver han in på konditoriet med andan i halsen, det finns en förkyld son där hemma och logistiken var tvungen att lösas. Men snart nog pratar han så engagerat att bordsgrannarna begår uppenbar tjuvlyssning och kaffet i kopparna hinner kallna.
– Det finaste som finns är när barn tycker något är kul och skithäftigt och ser att föräldrarna också har roligt. Det bästa sättet att göra barn lyckliga är att hela familjen skrattar. Då känner sig barnen sedda.
Alla vuxna som någon gång varit på bio eller teater med ett barn lär vara bekanta med fenomenet. Varje vändning, varje överraskning följs av en snabb, frågande blick snett nerifrån. Såg du det där? Kände du också?
– Ja, visst, så är det hela tiden, säger Morgan Alling. Allt går genom föräldrarna. Och kan jag göra föreställningar där vuxna och barn skrattar tillsammans, då kan man ha vilka familjesituationer som helst i salongen, trasiga eller alkoholiserade. I teaterrummet kan vi förenas. Barnet som har det tufft hemma kan finna en fristad. Därför problematiserar vi inte så mycket på scen. Det ska vara kul. Bred humor som inte är ironisk eller elak.
Författarna Anders Jacobssons och Sören Olssons Sune-universum utgörs av drygt 30 böcker och ett antal tv-serier och långfilmer som kretsar kring den prepubertala tjejtjusaren Sune Andersson och hans kärleksbekymmer i den fiktiva orten Glimmerdagg. Men det är inte sällan pappa Rudolf som driver handlingen framåt med sin kombination av stort hjärta och dumsnålt sinnelag. En typ av fadersfigur vi aldrig verkar tröttna på i populärkulturen.
– Nej, det stämmer, säger Morgan Alling. Det är en klassisk roll från medeltiden där man driver med patriarken, pappan som har sina planer, men där även tonårsdottern har sina och mamman sina och allt till sist krockar. Det är hederlig humor och det finns ingen större skillnad på Rudolf jämfört med Nils Poppe eller Basil i Fawlty Towers. En figur som vill väl, men där det alltid blir fel. Det är därför Sune har hållit i 30 år.
Försonats med sin mamma
Numera har Morgan Alling själv två söner där hemma, där den äldre strax inträder i Sune-ålder.
– Visst pratar jag med dem om min bakgrund, förklarar han. Det är inga hemligheter och inget jag behöver problematisera kring. De ska inte känna av något filter av ångest kring det. Jag säger: “Mina föräldrar drack sprit och klarade inte att ta hand om barn. Det är därför jag älskar er så mycket, ni är mina finaste killar.”
Morgan Alling har försonats med sin biologiska mamma, och sönerna träffar sin farmor med jämna mellanrum.
– Även om det tyvärr inte blir så ofta eftersom hon bor i Göteborg. Men det är inget konstigt, jag vill inte att de ska känna vare sig tacksamhet eller skuld. Det hör inte hemma i ett barns hjärta.
Fredagsmyset är heligt även hos familjen Alling.
– Då får de välja film och vi föräldrar sitter med hela vägen. Det är viktigt att de känner att man är där, och inte bara finns i samma rum. Jag jobbar väldigt mycket i perioder, och måste vara närvarande när jag är hemma.
Det tidigare hårda och intensiva kroglivet är bortvalt. Familjen och vännerna är första prioritet, därefter – ensamhet.
– Jag satt på krogen i 25 år för att jag var så rädd för att vara ensam. Där kunde man lösa meningen med livet, vara så jävla klok, och så arg och förbannad på samhället och teaterchefer. Nu har jag inte det behovet. Det var en tuff resa till att tycka att det är okej att vara ensam. Nu älskar jag att vara på landet och gå i skogen. Man måste fylla på.
Får kramar på stan
Barns rätt att bli tagna på allvar, alltid och ovillkorligt, har genomsyrat Morgan Allings konstnärliga gärning från början. Nu har han fått den uppgiften även privat.
– Visst, jag kan bli superstörd på att min äldste son sitter och spelar spel i evigheter. Men den jag borde vara störd på är mig själv i så fall. Som pappa måste jag bekräfta hans kreativitet och intressen.
Morgan Alling skakar på huvudet och skrattar.
– ”Jag vill börja steppa”, sa han en dag. Steppa? För mig är det jättekonstigt. Men okej. Han gick dit och steppade med killar och tjejer som var två huvuden längre. För att han ville det, för att han känner sig stolt och stor. Det gör mig så berörd när mina killar är lyckliga.
Och jo, de är i sin tur stolta över en pappa som ständigt får uppmärksamhet på stan, kramar och glada tillrop.
– ”Pappa, du är kändis” sa femåringen härom dagen. “Ja, det är jag, men jag en snäll kille ändå” sa jag. Kändis eller polis, det säger inget om vem man är, det är en yrkesroll. Men jag är mån om att de inte är med i mitt facebookflöde och blir till en handelsvara, även om det händer att vi går på en premiär av en film de gärna vill se.
Från barnhemsbarn med ägodelar som av nödvändighet fick rymmas i en mindre väska, till eftertraktad och välbetald skådespelare. Hur ser relationen till pengar ut?
– De senaste tio åren har jag kunnat lägga undan pengar, bekräftar Morgan Alling. Men jag lever här och nu eftersom man aldrig vet vad som finns bakom hörnet. Ekonomiskt fixar det sig alltid, jag kan bo i en koja – det är där jag kommer ifrån och dit kan jag alltid återvända. Samtidigt vill jag med min bakgrund göra det bra för mina barn. Jag pensionssparar och sparar i aktier när jag kan, men framförallt reser vi mycket med familjen. Pengar ska användas upp. Där är jag så långt från pappa Rudolf man kan komma.
På frågan om det finns något han ångrar i livet inträder en stunds ovanlig tystnad.
– Jag ångrar att jag under lång tid inte förstod värdet av min begåvning. Andra ägde mig och jag gjorde många rika. Jag skulle byggt en organisation där jag kunde jobba lugnare och mer metodiskt med det jag älskar. Samtidigt måste allt få ta sin tid, kanske var jag inte mogen, hade för många sår och för dålig självkänsla.
Berörde ett helt land
Morgan Allings berättelse om vägen till försoning, med sig själv och sin historia, har berört ett helt land. Han har gett den i P1:s Sommar och Vinter, i tv-program, i självbiografin Kriget är slut och får varje vecka brev från människor som vill tacka, eller dela med sig av sin egen såriga historia.
Men försoning betyder inte att leva resten av livet utan oro.
– Den största rädslan är självklart att något ska hända mig, min fru och mina barn. Sjukdom eller olyckor. Jag blir både livrädd och berörd när jag går på Barncancergalan. Jag har lidit mycket av panik-ångest, hypokondri och flygrädsla. Men det blir ohållbart att leva i det där i längden. Man måste gå på bio och ha roligt. Det är också verkligheten.
Flygrädslan har blivit bättre. Inte minst genom att han nu flyger ner till Skåne två dagar i veckan för inspelningen av en ny säsong av tv-programmet Morgans mission. Den här gången ligger fokus inte på mobbning i skolmiljö, utan på arbetsplatser.
– Behovet av att trycka ner andra människor är det samma. Men i skolans värld är barnen utlämnade till sig själva, då får man gå in och lära ungdomarna att se och förstå att de själva också har ett ansvar. I vuxenvärlden är mobbningen subtil, men bygger på samma princip – det handlar inte om onda medarbetare utan om onda system. Dessutom kommer 70 procent av all arbetsplatsmobbning från chefer, vilket betyder att det kan vara ett rent ledarskapsproblem.
På arbetsplatser finns större rörlighet och komplexitet än i skolans värld. Där finns kolleger med informella chefsroller, mellanchefer som vill klättra i hierarkin, olika team och avdelningar med vi och dom-tänkande, medarbetare som omplaceras mot sin vilja.
Eller en kollega som bara till varje pris vill ha ditt jobb.
– Det finns människor som utbildat sig, fått jobb, familj, barn, blir befordrade och åker lyckliga på semester – men som bara över en sommar ser sitt liv gå totalt åt helvete. Och inte för att du gjort något fel, utan bara för att en annan jävel bestämt sig för att käka upp dig, för att du tog personens tjänst. Mobbning kan liknas vid att råka ut för ett trauma vid en olycksplats, bara det att traumat pågår hela tiden. Du blir livrädd för att gå in på arbetsplatsen, du kan inte åka förbi företagets logga utan att kräkas. Vad är det för samhälle som tillåter sådant? Vi måste ha nolltolerans mot idioti och dåligt ledarskap. Mot att rena arslen tillåts äga syret.
Teatern – en livboj
Morgan Alling hejdar sig. Tar ny sats.
– Förlåt. Jag blir så sjukt upprörd. Samtidigt var det ännu mer berörande att jobba med barnen. De förstår inte varför de är utsatta. I vuxenvärlden finns trots allt större skyddsnät genom lagar, HR-avdelningar och fackförbund.
– Mitt hela engagemang för utanförskap beror på att jag vet hur hårt skiten kan drabba, men också att om vi blir medvetna så kan vi lätt vända det. Jag hittade en livboj i teatern. Jag kände friheten, “Yes, jag klarade mig ut på andra sidan”, men upptäckte att mobbningskulturen inom teatern var brutal. Själv klarade jag mig bra och fick respekt för att jag var begåvad och kunde slå volter och ramla snyggt från scenkanten, sådant som ingen annan kunde. Samtidigt såg jag kolleger som var livrädda, för att någon annan var bakfull, eller inte fått en viss roll, eller hade jobbat med Ingmar Bergman för 20 år sedan.
Generositet är inget som präglar teaterbranschen.
– Det finns kultursidor och kolleger som tycker att jag sålt ut mig. Så är det alltid när man gör färgglad barnteater. “Du måste spela pjäser med blod och naket i”. Men jag har gjort det på fria scener i snart 30 år, det ena utesluter inte det and-ra, konsten är stor. Jag jobbade på Dramaten nio år i sträck innan jag valde att börja regissera. Jag älskar min bransch, men det var befriande att komma ut från institutioner som delvis var extremt inskränkta, med chefer som inte tar tag i sexism och mobbning. Jag vill jobba med konst, inte smöra uppåt och sparka neråt.
