Björn Rosengren skäms inte för sina miljoner

Björn Rosengren kom hem från Kuba dagen innan vi ses. Hemresan tog 16 timmar och inkluderade två mellanlandningar, men han ser fräsch och pigg ut. Han säger att han somnar bara han hör ljudet av ett flygplan, dessutom har han flugit bekvämt i business class. 

Han visar runt i sin vackra 31-miljoners-villa som omnämns i en artikel på temat “S-topparnas miljonärsliv efter politiken” i Expressen. Vinkällare, kostymerna på rad i garderoben, strålande utsikt över fjärden, konst på väggarna och skulpturer i trädgården. 

– Vi sitter väl vid vattnet, föreslår han. 

Här finns bastun, de två stolarna innanför glasfönstret, och bryggan varifrån Björn Rosengren badar naken varje dag under sommarhalvåret. 

Känner du värdegemenskap här i Saltsjöbaden?

– Nej, det kan jag inte påstå. Jag umgås inte med grannarna. Jag pratar med dem som bor i husen intill, det är allt. Men jag tycker om den här platsen. Jag har alltid drömt om att bo vid havet. Det här är mitt paradis. 

Huset var ett impulsköp. Han köpte det med möbler och allt. Han frågade inte ens hustrun innan han slog till. Han hade på känn att hon inte skulle gilla huset, och mycket riktigt – Helena är inte särskilt förtjust. Hon tillbringar mest tid i familjens andra hus, som ligger i Strängnäs, där hon har nära till barn, mamma och vänner. 

Björn Rosengren dukar fram kaffe och te och bjuder på hustruns nybakade bullar. Henne talar han varmt om. “Hon är mycket klokare än jag”, och han konstaterar att hon är en icke-materialist som handlar sina kläder på H&M. Dessutom är hon en estet, säger han. Tillsammans hade de tänkt bygga upp en verksamhet kring två färgaffärer – en i Arboga, en i Strängnäs. Det visade sig dock vara svårare än de hade föreställt sig. Den ena affären sålde de efter bara ett år, den andra vill han sälja nu. Den har gått med förlust, och det retar honom. Han vill inte göra dåliga affärer, även om han numera har råd.

Nästa sida: Vad tror du dina gamla väljare tycker om din nya livsstil?>>

Är medvetet spontan

Björn Rosengren är nyfiken, frågvis, rapp och engagerad. En social begåvning som sprider värme, som är fysisk, och som får människor runt omkring honom att koppla av. Själv konstaterar han att han är “spontan”. 

– Min spontanitet är lurig. Jag är väldigt medvetet spontan. Jag kan spela på det i förhandlingar. Jag ger en del av mig själv, då brukar andra också slappna av. Men om du är väldigt öppen och social kan du också uppfattas som oseriös. 

Under mer än 50 år har Björn Rosengren befunnit sig mitt i den svenska samhällsutvecklingen – i facket, i politiken och i näringslivet. Ett par gånger har han kraschlandat, men då har han helt sonika startat om, i en annan bransch. Som då det uppdagades att TCO-ordföranden hade besökt sexklubben Tabu. Efter det lyckades han ändå bli landshövding i Norrbotten, senare “superminister”, och därefter rådgivare inom Stenbecksfären. 

Du landar alltid på fötterna – till slut. Varför?

– Jag har aldrig gjort något, brukar jag säga. SOM jag har varit ute i media, SOM det har skrivits om mig. Men i grunden har jag alltid skött mig. Jag är väldigt noggrann, jag har betalat mina skatter, jag har koll på mina finanser. 

– Karriärmässigt har jag varit på rätt plats vid rätt tidpunkt. Jag hamnade i fackföreningsrörelsen när den var som absolut hetast. Jag hamnade i politiken i rätt tid. Jag jobbade i näringslivet när det gick att tjäna mycket pengar. 

Tajming – är det nyckeln till dina framgångar?

– Ja. Om jag ska ha en marxistisk historiebeskrivning kan jag säga: “Det är inte män som gör historia, det är historien som gör män”. Det är mycket tur. Men tur kanske innefattar en del skicklighet. 

Vad tror du folk minns dig för?

– Två saker. Sista Sovjetstaten och Tabu. Det kommer jag inte ur. Tyvärr. Att vara politiker är fruktansvärt jobbigt och svårt. Man kommer aldrig ur de falska mediebilder som målas upp. Det är ännu hårdare idag, med internet. Allt lever ju kvar på nätet. 

Det var 1994 som det avslöjades att Björn Rosengren i september 1991 besökt strippklubben Tabu i Stockholm. Affären slutade med att han avgick som TCO-ordförande. 

I nya boken Mitt i steget skriver han om kvällen som började med en middag med bland andra brorsan och sonen, och som slutade med att Björn slog sig i slang med en amerikansk man och två kvinnor.

“Jag frågade chauffören om det fanns någonstans att åka och det enda han kände till som var öppet var en nattklubb vid Odenplan. Den hette Tabu. (…)

Det dracks inget mer, för haket hade inte serveringstillstånd. Men vi rasade in där, alla fyra. Det blev inget långvarigt besök, för stämningen var avgjort avslagen. Några halvnakna kvinnor försökte intressera oss för privatstripp. Efter tre kvart, eller en timme, gick jag. Innan jag gick betalade jag två notor.” 

– Jag skulle aldrig ha varit på Tabu. Det var fel. Men rapporteringen runt mig blev också fel. Det påstods att jag betalat med TCO:s kort, men det är ju inte sant. Jag betalade med mitt eget kort, vilket är bevisat. Jag tog enormt illa vid mig av skriverierna. Tänk dig själv. Jag var förföljd. En tidning skickade till och med en cab med halvnakna tjejer som åkte runt, runt TCO. Min familj var väldigt plågad. 

Men varför var du där? 

– Kanske hade jag nått en punkt i livet då jag blivit oförsiktig. Allt rullade på lite för lätt, jag blev uttråkad, och kanske sökte jag omedvetet kickar och spänning. 

År 1999, när Björn Rosengren var näringsminister, kallade han Norge för “den sista sovjetstaten”. Uttalandet gjorde att norska bolag rasade över ministern. 

Björn Rosengren försökte i efterhand förklara uttalandet som ett misslyckat skämt. 

– Idag, med distans, kan jag le åt det där. Men då var det inte så kul. Många norrmän höll dock med mig. Jag sa rätt sak vid rätt tidpunkt. Men det var inte jag som skulle ha sagt det. Det var väldigt oförsiktigt av mig, även om intervjun var över. 

Men Björn har fått sin revansch. Idag är han ordförande i norsk-svenska handelskammaren. 

Hur summerar du Norge idag?

– Det är världens vackraste land. Dessutom har de en väldigt hög välfärd, och en vacker dialekt 

Rätt att tjäna pengar

Sedan Björn slutade som minister har han haft inkomster på ungefär 150 miljoner. Han har ingen lust att skämmas för det, och tycker att också socialdemokrater har rätt att tjäna pengar. 

– Dessutom har jag bidragit med åtskilliga miljoner i skatt. Jag menar inte alls att jag är Robin Hood. Men jag har betalat 55 procent skatt. Och kanske ska en höginkomsttagare som jag betala ännu mer i skatt. Jag tycker det är fullt rimligt att de som tjänar mycket också ska betala mycket skatt. Jag har svårt för rika människor som blir giriga. Om du tjänar fyra miljoner på ett år, kan du väl betala två miljoner i skatt. Du har ju ändå två miljoner kvar. 

Är pengar ett kvitto på att man har lyckats?

– Nej, inte alls. Måttstocken att rikast är bäst är felaktig. Det finns värden i att vara bildad, i att vara socialt engagerad, i att hjälpa andra, i att värna om naturen, i att ha en bra relation till sina barn. Jag kan förvånas över att människor som jag inte tycker är särskilt begåvade har tjänat mycket pengar. 

Vad tror du dina gamla väljare – sjuksköterskor och snickare – tycker om din nya livsstil? 

– Jag vet inte. På ett sätt kan jag förstå att de blir provocerade. Jag – som har jobbat fackligt och varit socialdemokratisk minister – tjänar plötsligt massa miljoner och bosätter mig i ett fint hus och kör dyra bilar. Det är klart att många blir provocerade. Å andra sidan – vad skulle du själv göra om du hade 150 miljoner? 

Han säger att han har gått från gråsosse till blåsosse. Han summerar det ungefär så här: Det är viktigt att människor har samma förutsättningar. Det är själva grunden i socialdemokratin. Men utfallet ska inte vara lika. Alla människor kan inte ha samma lön. Det måste löna sig att jobba. Att starta bolag och vara entreprenör. 

Finns det risk att man kommer för långt ifrån sina ursprungsvärderingar i en sådan här miljö? 

– Det är en bra fråga. Både ja och nej. Om jag pratar med kompisar som bor här ute i skärgården, sådana som är mycket rikare än jag och som äger båtar och flygplan, så inser jag att vi har helt olika värderingar. Då är jag mycket närmare den lågavlönade sjuksköterskan. 

Att sköta sig är viktigt

Vi tar en paus, går runt i trädgården. Den omtalade skulpturen av honom själv står i ett undanskymt hörn. 

– Vi bor ju i Sverige. Det är inte passande att ha en skulptur av sig själv. Varje gång jag går förbi statyn tänker jag: “Där är ju pappa”. Man blir mer och mer lik sina föräldrar. 

Björn går med snabba steg, man får ligga i för att hänga med. Sin energi har Björn haft nytta av i karriären. Då han var aktiv minister gick han upp klockan fyra på morgonen – för att förbereda sig för dagens möten och sammanträden. Idag stiger han upp klockan sex. Att sköta sig är viktigt, tycker han. Han röker inte och dricker ytterst måttligt. Hans mamma dog när hon var 70, pappan vid 67. Han har alltså blivit äldre än sina föräldrar. 

Dödsångest?

– Nej, det kan jag inte påstå. Jag tänker på morgondagen, inte på döden, även om det är många begravningar numera. Och jag kan konstatera att jag är gammal – 74 år. Om sex år är jag 80. Rent fysiskt är jag visserligen starkare idag än när jag jobbade som minister, för då slet jag så himla hårt. Att jag inte dricker beror på min fåfänga. Jag vill inte bli tjock, och jag vill inte se sliten ut. 

I boken skriver Björn om den knepiga relationen till pappan, skräddaren, som var på samma gång en hopplös bohem, och en snobb. 

– Jag hade väldigt svårt med pappa. Jag kom aldrig åt pappa, han berättade aldrig något som sig själv. Jag tror att han var missnöjd med sitt liv. De var väldigt omaka, mamma och pappa. 

Framförallt hade Björn svårt att hantera pappans vredesutbrott. 

– När jag vaknade på morgonen tänkte jag “Nu ska jag bli överens med gubben, vi kan inte hålla på så här”. Pappa var både lynnig och snäll. Han var inte en beräknande person, men vredesutbrotten är obehagliga för ett litet barn. En snäll person som plötsligt blixtrar till. Men tack vare pappa lärde jag mig att umgås i socialt svåra rum. Jag tränade upp min förmåga att känna av omgivningen. 

 “Var en dålig pappa”

Själv har han ett nära förhållande till sin son. I alla fall idag. 

– Jag var en dålig pappa när Magnus var liten. Jag gav honom inte tid. Magnus sökte mig, men jag förstod inte det. Jag skulle ha ägnat mig åt Magnus. Och jag skulle ha varit mer kärleksfull. När vi väl umgicks så var det på ett ganska ytligt och krävande sätt. Jag var fokuserad på att han skulle ha bra betyg. 

Hur ser du tillbaka på livet och karriären?

– Jag har levt i 74 år. Jag har haft två äktenskap. Jag har jobbat på toppnivå. Det jag har kommit fram till under mitt liv är ganska enkelt. Den bästa egenskapen är att vara – snäll. Att försöka förstå sin omgivning. 

Har du varit snäll?

– Jo, det tror jag. Det sa alltid mamma. Samtidigt ska det sägas: jag är ganska konfliktorienterad. Jag älskar konflikter. Jag har nog också varit väldigt elak. Hård. Du gör inte karriär om du inte är ganska kylig. 

Av det gamla politikergänget är det framförallt Göran Persson han umgås med. Göran Persson vigde Helena och honom på Harpsund. De snackas vid minst en gång i veckan. Och de pratar gärna politik.

Och klagar?

– Haha, ja visst. Vi tillhör den där “det-var-bättre-förr-generationen”.