Margot Wallström: Det blir inte fred utan kvinnorna

Året är 2010 och Margot Wallström befinner sig i en stekhet hörsal i Kinshasa, huvudstad i centralafrikanska Kongo. Margot är FN:s särskilda representant för frågor som rör konfliktrelaterat sexuellt våld. På en stol framför henne sitter en flicka i tioårsåldern. Flickan sitter på sina händer och hennes kropp är ihopkrupen. Hon möter inte Margots blick. Flickans pappa är upprörd, han har tårar i ögonen när han talar om sin dotter. Han berättar att hon var den duktigaste flickan i skolan. Att hon varje dag rusade hem från skolan för att göra sina läxor. Men det var då. 

Läs mer: Sju livsmedel som får din mage att må bra

Stoppades av soldater

Numera orkar hon inte fokusera, hon kan inte koncentrera sig på läxorna, och vissa dagar vill hon inte ens gå till skolan. Pappan berättar om händelsen som skulle förändra flickans liv. Om när hon och hennes kompis var på väg hem från skolan och blev stoppade av en grupp soldater i en bil. Soldaterna bad flickorna köpa cigaretter. När flickorna återvände med cigaretter och växelpengar blev de indragna i bilen. Sen syntes inte bilen till på flera dagar. Flickan har aldrig berättat vad som hände i bilen. Skadorna i underlivet talar för sig själva. Men föräldrarna behöver egentligen bara titta henne i ögonen för att förstå. Ljuset har slocknat.

Margot skakar på huvudet: 

– Jag fick henne till slut att titta på mig och jag sa: “Det är inte ditt fel. Du har inte gjort någonting fel. Det är dem som har angripit dig som ska straffas.” 

– Det konfliktrelaterade våldet förstör så oerhört mycket. Det gör enorma skador i ett samhälle, man blir alldeles förtvivlad. Här har inte bara en familj, utan ett helt samhälle, gått miste om en person som kanske hade blivit en strålande stjärna. Som hade skaffat sig en utbildning, som hade kunnat gå hur långt som helst. 

Snart kvinnodagen

Det är snart den 8 mars, den internationella kvinnodagen. Dagen som är till för att ojämställdhet och diskriminering av kvinnor ska uppmärksammas. Margot vill att hela den svenska utrikespolitiken ska genomsyras av ett slags “internationella kvinnodagenperspektiv”. 

Det har nu snart gått ett och ett halvt år sedan Margot utsågs till utrikesminister. Vid den klassiska ministerfotograferingen på Lejonbacken framför riksdagshuset meddelade hon två saker. 

Att hon är en egen person, och inte Carl Bildt. Och att hon tänker bedriva en “feministisk utrikespolitik”. Det sista tog genast skruv. Vissa gjorde sig lustiga, andra befarade att själva begreppet skulle stå i vägen för sakfrågorna. 

Åtskilliga andra var positiva, och hon har hyllats – inte minst i internationell press. Den amerikanska tidskriften Foreign Policy har nyligen utsett henne till en av årets tio främsta globala politiska tänkare, med motiveringen: “För att ha format en feministisk utrikespolitik”. 

Hektiskt schema

Utanför Arvfurstens palats på Gustav Adolfs torg, där UD har sina lokaler, står diplomatregistrerade, svarta bilar på rad. Många prominenta gäster är på besök, det är Margot som håller möte med medlemmar ur Arabförbundet. Mötet drar ut på tiden, och hon blir tjugo minuter sen till vår intervju. 

– Tyvärr går det inte att förlänga intervjun. Vi ska åka reguljärflyg till Rom, och måste dra till Arlanda klockan tre, informerar pressekreteraren Erik Wirkensjö. 

Utrikesministerns schema är hektiskt. I förrgår kom Margot hem från Afrikanska unionens toppmöte i Addis Abeba i Etiopien. Hon, och resten av den svenska delegationen, fick med sig magsjuka. 

– Fast nu är det bättre, säger Erik och leder Icakurirens team in i Margots rum. 

Det är ett stort, vackert rum. Högt i tak, tunga gardiner i fönstren, äkta mattor på golven, och guldspeglar på väggarna. I hörnet står en staty av den grekiska kärleksgudinnan Venus. Fotografen funderar om hon är en bra eller dålig illustration av 8 mars, som ju är temat för artikeln. Av säkerhetsskäl får vi hur som helst inte fotografera Margot så att man ser var skrivbordet står i förhållande till fönstren, meddelar Erik. 

På ett soffbord står en halvt uppäten sallad. 

– Det är ministern själv som inte har hunnit avsluta lunchen, konstaterar Erik. 

Så när Margot väl kommer hivar jag upp en banan ur väskan – jag har läst att hon gillar bananer. Hon lyser upp. 

Hur är det att vara tillbaka som minister?

– Jag kunde ha pensionerat mig. Men jag ville inte det. Det är fantastiskt att mina erfarenheter kommer till användning. Att jag kan göra något som känns så meningsfullt och viktigt. Att jag får representera Sverige och mitt land. Jag upplever att Sverige spelar en roll i världen, att vi har en viktig uppgift att fylla. 

Vill inte prata om hyreslägenheten

Den senaste tiden har Margot själv befunnit sig i rampljuset på grund av övernattningslägenheten som hon hyrde genom Kommunal. Inga-Britt Ahlenius, tidigare undergeneralsekreterare för FN, tycker att Margots “inre kompass har svikit henne”. Andra – till exempel Sveriges Radios förre vd Mats Svegfors – är kritiska till rapporteringen kring Margot. De tycker att medierna återigen går hårt åt en kvinnlig politiker. 

– Jag vet inte det. Kanske är det lättare att ge sig på en kvinna? Jag vet inte om jag vill tolka det så. Det här är ingen affär ens. Jag har hyrt en lägenhet från Kommunal. Det är allt. 

Istället för lägenheter vill hon prata om fredsförhandlingarna om Syrien som har påbörjats i Genève. 

– Det är i alla fall något positivt bland mycket elände. I fredsförhandlingarna ger vi ett stöd till kvinnorna, vi ser till att kvinnorna har en röst. I fredags hade jag ett Skypemöte med en grupp syriska kvinnor. Det var jätteroligt. De vill veta allt, de är inte vana vid att ta plats, och de vill ha konkreta råd. Jag sa att de får räkna med att bli attackerade och kritiserade, att de ska hålla ihop, och att de måste vara så konkreta som möjligt i vad de kräver, säger Margot och de berömda bruna ögonen glittrar. 

Skypekonferensen är ett illustrativt exempel över en feministisk utrikespolitik, menar Margot Wallström. En politik som hon sammanfattar i tre R – rättigheter, representation och resurser. 

– Min erfarenhet från ett långt politiskt liv är att vi fortfarande är väldigt långt från jämställdhet. Vi måste hitta metoder för att kvinnor ska ha samma rättigheter, att de ska vara representerade, och att de ska ha tillgång till samma resurser som män. 

– Det är i utrikespolitiken – där Sverige är representerat runt om i världen, och där vi kan påverka genom projekt, bistånd och utvecklingsstrategier – som vi har möjlighet att göra skillnad. En feministisk utrikespolitik är inte en färdig låda med förslag och åsikter. Utan den är en analys av hur världen ser ut. Och den märks i hur vi prioriterar, och i vilka frågor vi driver. 

Ingår i ett nätverk

Margot ingår i ett nätverk av kvinnliga utrikesministrar. Nyligen sågs de i New York, nästa gång ska de träffas någon annanstans i världen. Det är ett forum där de, kvinnor emellan, pratar informellt och vardagligt. De pratar om hot mot kvinnliga politiker, men också om vikten att satsa på kvinnor i fredsprocesser. 

– Forskningen visar att om kvinnor är involverade i fredsprocessen så kommer fler lösningar på förhandlingsbordet, och freden blir mer varaktig. Annars säger man att fredsförhandlingar ofta handlar om att “Bad men are forgiving other bad men in fancy hotels”. 

Både i sin nuvarande roll som utrikesminister, och på sina tidigare positioner, har Margot rest runt världen. 

Vad har du sett och vad har du tagit med dig?

– Att kvinnor ofta är familjeförsörjare. De odlar, och går till marknaden och säljer sina produkter. Dessutom sköter de hem och barn. Ibland har det sett ut som om männen bara bidrar genom att sitta och röka på gården. Det är förstås en orättvis bild, också männen sliter och slavar. Men det är tydligt att kvinnorna spelar en otroligt viktig roll. 

– Ovanpå allt ansvar ska kvinnorna utsättas för övergrepp och stötas ut ur samhället. Och ofta måste de själva ta på sig skulden för vad de har varit utsatta för, medan förövarna går straffria. Det känns som ett ödets ironi. Kvinnorna behövs mest av alla, men de har inga röster och finns inte representerade där makten fanns. Då förstår man att om någonting ska ändras i de här länderna så måste det satsas på kvinnor. 

Viktigt att kvinnor utbildas

Ibland kan hon känna “vi har ju inte kommit någon vart”. Hon drar två exempel för att förklara vad hon menar. 

– Jag talade nyligen med en utrikesminister som beskrev sitt land där över hälften av befolkningen är under 15 år, eftersom kvinnorna i genomsnitt föder åtta barn. Flickor gifts bort när de är tolv år gamla. Vilka rättigheter har en 12-årig flicka som gifts bort till en äldre man som redan har flera fruar? Ett sånt land kan inte lyfta ekonomiskt, sånt här kväver alla möjligheter för landet att utvecklas. Det förblir ett fattigt land. 

– Samtidigt ser vi att terroristgrupper som ISIS involverar våldtäkter och sexslavhandel i sin teologi. Idag köps och säljs flickor som en bit kött på en marknad. 

– Då är det självklart att också använda utrikespolitiken till att försöka göra skillnad. Kan vi ignorera hälften av ett lands befolkning? Nej, det kan vi inte. Dessutom: Det blir inte fred och säkerhet utan kvinnorna. Det handlar alltså inte bara om jämställdhet, utan det är också en fredsfråga och en säkerhetspolitisk fråga.

Hur berörs du av människor som du träffar?

– Jag blir väldigt berörd, men ibland måste man bara bita ihop. Jag är där för att lyssna. Jag har ett uppdrag, och det hjälper mig när det är starka känslor. Men det är klart – någon gång brister det. Och så får det vara, annars vore jag ju inte mänsklig. 

– Det är tur att vi är ett team som reser tillsammans. Vi bearbetar det vi har varit med om. Jag brukar dessutom skriva dagbok. 

Den internationellt viktigaste jämställdhetsfrågan är “självklar”, enligt Margot: 

– Det är att se till att kvinnor får utbildning. 

Nationellt då? 

– Jag tror på att ge flickor en bra självkänsla och ett bra självförtroende. Att de känner att de själva har rätten till sin kropp. Att de har rätt att välja riktning i livet. Tyvärr tror jag att unga kvinnor idag får kämpa mot mycket elakhet. Vi har skapat ett hårt samhälle. Det känns väldigt tungt. 

Samma strid än idag

När Margot var ung minister med ansvar för jämställdhetsfrågor fick hon av en journalist frågan om hon är feminist. Hon var tvungen att gå hem och slå upp ordet i ordboken. Det talades inte om “feminism” då, utan om “jämställdhet”. Margot konstaterar att de stred för samma frågor då, som man gör idag. 

– Vårt arbete då handlade om att stoppa våldet mot kvinnor. Om lika lön för lika arbete. Om att “sätta kjolen på stolen” – att kvinnor ska sitta på vd-stolar och på andra maktpositioner. Om varannan damernas – att kvinnor ska vara representerade på listor. Men man kan ju säga att vi inte riktigt är där. Representationsfrågan har vi lyckats bra med. Men det finns fortfarande löneskillnader som beror på kön. Vi har fortfarande alldeles för mycket våld mot kvinnor, där har det tyvärr nästan blivit värre. Och det finns fortfarande mer att önska om styrelserep-resentation. 

Margot tyckte att det var tufft att vara ung, kvinnlig politiker. Och hon tror att det är erfarenheterna från den tiden som gör att hon blev så engagerad i jämställdhetsfrågor. Tillsammans med andra unga socialdemokrater som Anna Lindh och Mona Sahlin bildade hon gruppen RUS – Riksdagens Unga Socialdemokrater. Ett forum där de kunde ventilera hur de behandlades. 

– Vi upplevde att vi skulle hållas kort. Alltid sitta vid väggen. Vi fick inte åka med på utskottsresor. De yngre skulle lära sig från äldre män med erfarenhet. 

– När jag går i korridorerna idag, kan jag fortfarande komma ihåg känslorna från den tiden. Jag är glad att det är över. Jag kände mig övergiven, trots att jag tillhörde en stor grupp. 

– Där kanske mitt intresse för jämställdhetsfrågor föddes. Å andra sidan: Hur kan man inte engagera sig i jämställdhet? När man ser vilken kapacitet vi går miste om, när kvinnor inte involveras? Många ser det kanske, men det är också en fråga om makt. Ingen vill släppa ifrån sig makten. 

Också senare i den politiska karriären har Margot noterat skillnaderna mellan män och kvinnor – inte minst under åren som EU-kommissionär. 

– Jag hade en kabinettschef som var man. Det var väldigt vanligt att besökare vände sig direkt till honom. En gång försökte jag skämta med ett gäng män från industrisektorn: “Har ni verkligen inga kvinnor i den här branschen?”. Då tittade de på mig och sa: “Vi kan ta med våra fruar nästa gång.” 

Kände en hand på sitt lår

Och vid en officiell middag en gång, kände hon plötsligt en hand på sitt lår. En manlig bordsgranne tafsade på henne mitt under EU-toppmiddagen. 

– Då blir man väldigt häpen. Jag var tvungen att gå därifrån. Jag bara reste mig och gick. Men jag berättade vad som hade hänt för min chef, Barroso. Han reagerade kraftigt, och sa att det var helt oacceptabelt, att så här kan vi inte ha det. 

Männen har ett försprång, konstaterar Margot. 

– Det ser man ju bara när de hälsar på varandra. 

Hon rusar upp ur stolen. Hon ber Peter, fotografen, att också resa sig. 

– Nu ska jag demonstrera på dig. 

– I en del länder stöter de axlarna mot varandra. Så här. I andra länder dunkar de varandra i ryggen. Vi kvinnor har inte något motsvarande. Vi kanske kramas eller kindpussas, men männen bondar mer omedelbart. Det finns mycket makt i det där. 

Samtidigt som hon pratar sätter hon läppstift på läpparna, rättar snabbt till den blonda luggen och ställer sig framför kameran för att ta bilderna till reportaget. Tills Erik harklar sig i bakgrunden. Det är dags att åka till Arlanda.