• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • "Jag blev deprimerad av framgången"

    Skådespelare, modell och motvillig, men framgångsrik sångerska. Filmaktuella Izabella Scorupco berättar om uppväxten i Polen, genombrottet i Sverige och ensamheten i Los Angeles.

    "Jag blev deprimerad av framgången"
    "Jag spelar in filmer då och då, men annars finns ingen glamour i mitt liv", säger Izabella Scorupco som gillar vardagslivet med familjen. Foto: Erik Lundback

    På juldagen är det premiär för Micke & Veronica, "en relationskomedi i skärgårdsmiljö". Izabella Scorupco spelar ensamstående mamman och läkaren Veronica som faller handlöst för lika ensamstående pappan och snickaren Micke (David Hellenius). Under deras första gemensamma semesterfirande på Västkusten måste de mitt i sin blinda förälskelse handskas med både trilskande tonårsbarn och snorkiga överklassföräldrar (Suzanne Reuter och Claes Ljungmark). De senare är mycket bekymrade över att den blivande svärsonen aldrig hört talas om filmen Fanny och Alexander och inte känner till att man bör skala havskräftor innan man äter dem. 
    Izabella Scorupco häller upp en kopp örtte och funderar en stund över frågan om hur hon relaterar till den roll hon gör. Det visar sig inte vara i kulturkrockarna. Hon känner sig alldeles för hemma i olika världar för att ens reflektera över sådant (kanske helt naturligt för en invandrartjej som växt upp i förorten och blivit framgångsrik skådespelare i Hollywood). Nej, det var kärleken hon gick i gång på.
    – Jag har så många jämnåriga väninnor som är singeltjejer och drömmer om att träffa någon ny att bli förälskad i. De berättar att man kan bli så overkligt kär, att man kan gå in i en kärlekspsykos.
    Hon skrattar.
    – Min situation ser inte ut på det sättet, jag är ju gift. Men man vet aldrig var man hamnar och det är mysigt att veta att livet inte tar slut efter en viss ålder. Jag kan tänka mig att det är otroligt härligt att vara nykär när man har stora barn och kan fokusera på drömmarna, när man kan resa tillsammans och njuta av goda viner. Kärleken vet inga begränsningar. Kanske är det rentav tvärtom, att man kan bli kär på ett större sätt som äldre, när man vet vad man vill och redan har gått igenom en massa svårigheter. Jag kan också se på min mamma som träffade en man vid 65, de var som två förälskade tonåringar i början av sitt förhållande!

    En stark mamma

    Det är hemma hos mamma Magdalena som Izabella bor när hon är i Sverige, sin polska och "oerhört starka" mamma. Izabellas egna minnen från uppväxten i staden Bialystok är levande.
    – Polen var inget klassamhälle, mamma var högutbildad och det var fint att vara läkare, men man tjänade inte mer pengar eller bodde flottare. Vi hade en liten lägenhet med vardagsrum och sovrum. Mamma jobbade mycket jour för att ha råd att anställa en rysk nanny, eftersom hon var
    ensamstående. Man kan inte ens föreställa sig hur det gick till under kommunismen, om man såg någon som började köa klockan tre på morgonen så ställde man sig i den kön med sin ransoneringskupong utan att ens veta vad som hade levererats. Råkade man få socker kanske man kunde byta lite med grannen som stått i en annan kö och lyckats få kött.
    Izabella Scorupco ler.
    – Jag har ett starkt minne av att mamma var med och räddade livet på en 17-årig flicka som varit med om en hemsk bilkrock. Flickans familj, som var vitryssar, kom till sjukhuset med en hel grillad gris för att säga tack. Det var det finaste de kunde ge. Det var ett galet system i Polen på den
    tiden, men samtidigt svetsade det samman folk. Det fanns ingen konkurrens om finare hus eller bil, för det fanns inga att köpa.
    Några svåra minnen av umbäranden och politiskt förtryck har hon inte för egen del.
    – För mig var det vardag. Jag minns framför allt att jag var del av en galen,
    underbar, kärleksfull familj, där vi fick bära ut mormor ibland när hon skrek om politik. Man fick ju aldrig prata om sådant högt eftersom det alltid fanns en risk att man var avlyssnad. Mamma var inne på förhör flera gånger efter att hon pratat om politik eller haft någon patient som var politiskt engagerad på sjukhuset.

    Ingen närvarande pappa

    Pappan försvann tidigt ur bilden. 
    – Jag hade ingen direkt relation till honom, på den tiden var det självklart att barnen stannade med sin mamma efter en skilsmässa. Pappa bodde i en annan stad, vi sågs ibland på somrarna, men det har aldrig varit någon stor sorg för mig. Kans­ke för att mamma varit så stark och försett mig med allt. Pappa gick bort när jag var 18 år. Men det är klart, att nu skulle jag gärna ha träffats och pratat om vissa
    saker. Frågat om vissa sidor jag ser hos mig själv, som kanske kommer från honom.
    När Izabella var åtta år gick flytten till Sverige.
    – Mamma har aldrig nöjt sig, hon har alltid varit en rebell. Hon hade flera vänner som var läkare och flyttat till England. Nu hade hon träffat en pojkvän som var polack och bodde i Sverige. Hon ville att jag skulle växa upp under andra förhållanden.
    Så småningom hamnade de i stockholmsförorten Bredäng. Izabella lärde sig språket blixtsnabbt och tvingade snart klasskompisarna att börja sätta upp teaterpjäser. De skrev manus och träffades hemma efter skolan för att repetera "märkliga historier om inbrottstjuvar och så".
    Här gör vi en utvikning för att prata om våra egna barn, om hur de kravlösa skolpjäser vi själva minns från barndomen verkar försvunna. Kungakronor i guldpapper och akvarellmålade kulisser av papp som alltid ramlade omkull. Numera är det välregisserad "show" som gäller redan i lågstadiet.
    – Ja, musikalerna i skolan i Los Angeles är helt hysteriska eftersom åtminstone 70 procent av föräldrarna är i filmbranschen, säger Izabella Scorupco och skrattar. Förra året gjorde vi Peter Pan och det var så
    avancerat! Peter Pan kom flygande på ett rep genom hela lokalen, all rekvisita kom från Pirates of the Caribbean-filmerna. Det är absurt. Vi hade världens bästa surround-ljudsystem och en orkester med föräldrar som är professionella musiker.
    När det var dags för gymnasium valde Izabella Scorupco att gå inne i stan. En dag kom regissören Staffan Hildebrand dit med sin senaste film Stockholmsnatt, den numera kultförklarade ungdomsskildringen där Paolo Roberto spelar värsting och "kungen av Kungsan".
    – Jag tänkte "nu eller aldrig", så jag gick fram till Staffan Hildebrand och hittade på en jättekonstig historia om att jag var ett skilsmässobarn och det var hemskt och att jag saknade min pappa. För jag visste att han skulle göra en ny film med en tjej i huvudrollen.

    Genombrott som 17-åring

    Som 17-åring fick Izabella Scorupco huvudrollen i det romantiska ungdomsdramat Ingen kan älska som vi, vilket blev hennes stora genombrott.
    – Utan den hade jag aldrig suttit här i dag. Från den filmen lärde jag känna folk som hjälpte mig vidare och under resten av min karriär har allt gått in i varandra.
    – Jag har alltid velat bli skådespelare fast jag inte vet riktigt varför. Vi hade tv med en enda kanal hemma i Polen. De få filmer som fanns såg man flera gånger, mamma brukade ha marathon med Krig och fred, så Audrey Hepburn blev tidigt en förebild. Nu tycker jag att jag borde försökt komma in på scenskolan, men jag vågade inte, jag var så rädd att höra att jag inte var tillräckligt bra. Jag har aldrig varit stark på det viset. Jag skulle ha blivit så fruktansvärt sårad och då skulle min dröm gå i kras. Det är beundransvärt med folk som får en käftsmäll och ramlar, men bara tar sig upp igen och tänker "nu ska jag bevisa att jag kan". Sådan är inte jag, jag tänker "okej, de har nog rätt, jag är inget vidare på det här". Men det har ju gått ändå… Och bland amerikanska skådisar är det få som har en traditionell teaterutbildning.
    Filmen har alltid varit hennes huvudfokus, förklarar Izabella Scorupco, även om det varit "en släng av musik och modellande också". En släng är kanske lite väl ödmjukt uttryckt. Karriären som modell har varit framgångsrik och singlarna Shame Shame Shame, I Write You A Love Song och Substitute från albumet Iza år 1991 blev jättesuccéer.


    – Det där med musiken... börjar hon och suckar. Jag känner mig nästan respektlös gentemot musiker som kämpat i 15 år för att få skivkontrakt. Där kom jag in tack vare rätt människor, som tyckte jag var lite spännande och rolig. Jag spelade in låtarna och gjorde videor och hela paketet – och sålde guld i flera omgångar. I efterhand förstår jag hur sjukt det var att allt det där hände. Jag var inte med på det, jag såg mig inte som sångerska, jag kände nästan en skam för att jag lurat folk. Jag kan sjunga någorlunda, men det kan nästan alla skådisar.

    Många stora roller

    Izabella Scorupco har haft roller i svenska filmer som Petri tårar, Änglavakt och Solstorm. I amerikanska storproduktioner som Vertical Limit och Exorcisten – Begynnelsen. Men det är i stort sett en enda sak som främmande människor vill prata om när de vågar sig fram.
    – Ja… Bonderiet så klart…
    Hon ler. Uttalar medvetet "Bonderiet" som om det handlade om lantbruksverksamhet snarare än Ian Flemings uppenbarligen odödliga spionskapelse 007. Det var 1995 som hon gjorde rollen som ryska
    datageniet Natalya Simonova i Golden Eye. Pierce Brosnan spelade James Bond.
    – Man blir del av en historia och en legend. Folk kan vara så Bondtokiga att de börjar gråta. Det finns en massa konstiga Bond-organisationer och fan-konvent. Galna människor. Många killar blir alldeles till sig. Man kan vara på en fest där man inte ser ut som någon speciell och där ingen vet vem man är. Sedan säger någon "Vet du att hon var Bondbrud?" Alltså, då händer det grejer… Hysteri.
    Ironiskt nog var det framgången med Bondfilmen som resulterade i hennes egen största livskris.
    – När det small och blev så stort visste jag inte riktigt hur jag skulle hantera det. I stället för att ta vara på alla chanser och kontakter jag fått gick jag in i en mindre depression. Jag valde att flytta till Los Angeles som en flykt och inte ett karriär­drag. Det var så exotiskt och skönt att inte bli igenkänd överallt. Jag kunde leva inkognito och sedan resa hem till Sverige ibland och låtsas vara lite stjärna.

    Trivs med hemmalivet

    Numera har hon en stabil tillvaro i Los Angeles och oftast en bra balans mellan arbete och vardag.
    – Jag spelar in filmer då och då, men annars finns ingen glamour i mitt liv. Jag skulle kunna gå på premiärer varje dag och försöka finnas i de rätta sammanhangen, men det har aldrig varit min grej. Att ligga med mina två ungar och mina hundar i soffan och kolla på tv och alla är sams – det är det mest underbara som finns.
    Barnen är inte speciellt imponerade av sin mammas karriär, visar det sig.
    – Jag är ju väldigt anonym i USA och för dem är jag bara mamma. Jag har fler följare på Instagram än deras kompisar, och det är de fascinerade av, men de förstår inte varför någon skulle vilja följa mig. Alltid när min son tycker att jag är töntig eller pinsam säger jag: "Du, jag är faktiskt Bondbrud!" "Och?", säger han. Han är helt ointresserad.
    Kort efter att vi ses ska Izabella Scorupco återvända till Los Angeles och börja inspelningen av ett independentdrama med titeln Sleepwalker. Hon ser fram emot att jobba nära barnen. Men känslan är kluven. Mamman och alla de närmaste vännerna finns i Sverige.
    – Jag är väldigt social med mina vänner och vi kan prata om allt. Det har jag inte riktigt i LA. Där är man mer isolerad, det blir ett projekt att träffa folk. Men mina vänner i Sverige berättar att de också har fullt upp med att skjutsa ungarna till fotbollen numera. De träffas inte heller spontant och fikar längre. Saker är inte riktigt som jag minns dem. Jag romantiserar nog Sverige.
    Hon tystnar för en stund. Lyckas inte se helt övertygad ut.
    – Ju längre jag är i Los Angeles, desto mer saknar jag Sverige. Jag längtar hem jättemycket, men mina barn är i en ålder då jag inte kan rycka upp dem ur deras trygghet. De är amerikaner.

     Av Oskar Ekman

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!