Två lurviga yrväder springer runt rullstolen i full fart. De är inte bara söta hundar utan också en ovärderlig hjälp för Annika Bengtsson, som både drabbats av skador efter en svår olycka och som har en ovanligt svårinställd diabetes.
– Jag fick diabetes redan som liten, berättar Annika.
Hon blev tvungen att lära sig nya regler – en helt ny livsstil för att må bättre. Det värsta för ett litet barn var kanske att vänja sig vid de dagliga sprutorna.
– Jag gillade verkligen inte sprutor.
LÄS ÄVEN: Carin brinner för att träna ledarhundar: ”Som barn dresserade jag undulater”
Numera har hon en insulinpump på magen, men hon måste själv hålla koll på sina värden och det har inte varit enkelt.
– Mitt stora problem har hela tiden varit att jag aldrig haft insulinkänningar på det sätt som många får innan de blir sjuka. För mig har det många gånger inneburit att det bara säger pang och jag blir medvetslös direkt. Det är riktigt otäckt.
På grund av detta har Annika varit beroende av att alltid ha någon med sig som kan rädda henne, ge henne druvsocker och ringa ambulans när det behövts.
– Tidigare hamnade jag på sjukhus flera gånger om året. Blodsockerfall hade jag varje vecka. Det var hemskt otryggt. Jag kunde aldrig känna mig lugn, säger Annika.
Rullstolsburen efter spårvagnsolycka
Men livet som diabetiker var en sak. När Annika var 30 år drabbades hon av nästa bakslag. Det skulle förändra hennes liv.
När hon var på väg hem från en utbildning sneddade hon över en väg mitt inne i Göteborg, böjde ner huvudet i regnet och missade en framrusande spårvagn. Innan någon hann reagera träffades Annika och kastades högt upp i luften och for rätt in i en stolpe.
– Jag borde inte ha överlevt, sa de till mig på sjukhuset. Men jag klarade mig med skador i ansiktet, brutna revben, diskbråck och fotledsfrakturer. De trodde faktiskt att jag skulle bli helt återställd, berättar Annika.
LÄS ÄVEN: En knapp på armen hjälper diabetessjuka Stella: ”Livet har förändrats helt”
Men de goda förhoppningarna byttes allt eftersom till förtvivlan.
– Det är något med kontakten med hjärnan. Jag kan inte gå utan enorm ansträngning, för min högerfot vill inte lyda mig. Det är nervskador och det var faktiskt en lättnad när jag till slut gav upp och satte mig i stolen, säger Annika.
Idag är hon mestadels rullstolsburen, även om hon också kan ta sig kortare sträckor gående. Samtidigt hade hon sedan tidigare en valp hemma – en belgisk vallhund, tervueren, med massor av energi.
– Sixten blev min första servicehund som både kunde varna när jag var på väg att få ett diabetesanfall och hjälpa mig i vardagen med att till exempel plocka upp strumpor från golvet.
Diabeteshundarna gav stor frihet
När Annika med hjälp av duktiga tränare lyckades utbilda Sixten till diabeteshund blev han den första i Sverige. När han sedan gick bort hade Annika kunskapen att göra samma resa med sin andra belgiska vallhund, Emlett.
– Det förändrade mitt liv. Att äntligen kunna åka tåg själv, ge sig ut på stan som alla andra – helt underbart, säger Annika.
LÄS ÄVEN: Hunden Diezel håller koll på Emelies diabetes: ”Han reagerar snabbare än tester”
Hon lärde sig utnyttja det faktum att en del hundar kan känna av ett diabetesanfall innan det inträffar. Då ska de larma – till exempel genom att gripa tag i en flärp som sitter på halsbandet eller selen. På flärpen står texten ”Följ mig”. På så sätt kan hunden larma en annan person om det behövs. Tanken är att Annika själv ska kunna ringa ambulans eller, allra helst, själv kunna ta druvsocker eller något annat som behövs.
– Om jag blir akut sjuk och ramlar ihop så kan en diabeteshund leta upp någon och visa flärpen. Men faktum är att sedan jag fick diabeteshund har jag bara behövt vård på sjukhus en enda gång.
Fick inte ta med diabeteshunden på sjukhuset
Den gången blev Annika svårt sjuk när hon redan befann sig på sjukhus.
– Jag fick inte ta med mig Sixten in, så det var inte hans fel, förklarar Annika. Det var helt galet. De insisterade på att jag skulle åka ambulans runt sjukhuset för att komma till akuten. Det tog väl två minuter. Men efter den händelsen så ändrade de sig och nu får man ta med sig diabeteshund in på sjukhuset.
LÄS ÄVEN: Så håller du ditt blodsocker i balans – 7 tips!
Numera är det två andra hundar som tagit plats som Annikas ledsagare och sällskap. Ännu en belgisk vallhund, Effes, har hunnit bli 8 år och är den erfarna. Den lite mindre, Gino, är av den något ovanliga rasen chodský pes – en tjeckisk vallhund som också verkar kunna bli en utmärkt servicehund.
Hundarna larmar vid lågt blodsocker
Annikas diabetes är fortfarande svår att få grepp om och rullstolen används hela tiden på grund av smärtor efter olyckan.
– Jag ligger lågt i blodsocker flera gånger om dagen. Då räddar mina hundar mig. Till och med på natten märker de om jag blir dålig. Det är en trygghet som är svår att förklara.
Effes kan också hjälpa Annika med kläder, som att dra av henne jackan, eller ta upp allt från handskar till nycklar och mynt som hamnat på marken.
Plötsligt – medan Effes visar sina färdigheter – så tar han tag i flärpen och larmar matte Annika.
– Oj, nu måste jag kolla mitt blodsocker, säger hon och plockar fram ett litet etui med ett testkit.
– Nu måste jag äta något, för nu är jag låg, säger hon och drar sig in mot köket.
Effes ser fortfarande lite oroad ut och håller kvar i flärpen som visar att allt inte är bra.
Snart lugnar sig de båda hundarna, men de har fortfarande full koll på matte.
– De räddar mitt liv varje dag.
Annika Bengtsson
Ålder: 55 år.
Familj: Sambon Jimmy, två vuxna barn, Pontus och Simone. Hundarna Effes och Gina.
Bor: I Tvååker.