Alex, 28, överlevde tsunamin – nu hjälper han Ukraina: ”Jag kommer att fortsätta, även när kriget tar slut”

Alexander Lekander, ­eller Alex som han kallas, har bråda dagar. När han träffar oss hemma i sin bostad är han nyss hemkommen efter en månads ­volontärarbete i Ukraina. Han packar nu för ytterligare en resa tillsammans med vännen Janne Hessling. Det blir då ­tionde gången som Borlängebon kör en hjälpsändning till det krigshärjade landet.

Förnödenheterna samlas ihop bland annat genom den ideella organisationen ”Dalarna hjälper” och går främst till den svenske soldaten Christopher Forsbäck med förband, som strider i Kurskområdet, och till barnhem, sjukhus – både fältsjukhus och vanliga sjukhus, samt till hund- och katthem.

Den här gången består hälften av hjälpsändningen av sjukvårdsmaterial, däribland så kallade tourniquets, avsnörande förband som används för att snabbt stoppa stora artärblödningar på en arm eller ett ben.

– Det här är verkligen livräddaren nummer ett, säger Alex, och håller upp det svarta förbandet, som påminner om ett halsband till ett hundkoppel.

Läs även: Hanna arbetar som fängelsepräst: ”På SIS-hemmet har jag de djupaste samtalen”

Kör förnödenheter till Ukraina

Med i hjälpsändningen finns även konservmat till både människor och husdjur, blöjor till både barn och krigsdrabbade vuxna, samt gosedjur, leksaker och godis till ett barnhem i Ternopil i västra Ukraina.

På barnhemmet vårdas ­skadade och svårt sjuka barn från ockuperade områden i Ukraina. Många av dem har palliativ vård, det vill säga vård i livets slutskede.

– De blir så glada när vi kommer. Men samtidigt är det jobbigt att se så många svårt sjuka barn, säger Alex.

Från barnhemmet i Ternopil har han också ett av sina starkaste minnen från Ukraina:

– En liten tjej med teddybjörn under armen sökte kontakt med mig. Hon kröp upp i mitt knä. Översättaren berättade att jag påminner om hennes pappa som inte längre finns i hennes liv. Jag blev så rörd och fick kämpa för att inte börja gråta.

De färdmedel som Alex fraktar förnödenheterna med lämnas kvar till behövande. Oftast är det en liten lastbil eller skåpbil. Alex har också kört ned en terrängbil och en ambulans. Den senare rullar nu hos Christopher Forsbäcks förband vid fronten.

Alex samarbetar med organisationen Sila Woli, ”styrka och frihet”, en fond som drivs helt ideellt av hantverkaren Yevhen Sokoljuk. De båda har blivit goda vänner och under Alex senaste resa bodde han på soffan hemma hos Yevhen i Irpin under drygt en månad.

Läs även: Sievert förlorade sin son och fru: ”Jag fick tillbaka livslusten tack vare min granne”

Dagisbarn mitt i förödelsen

Så mycket sömn blev det dock inte. Flyglarmen och det dova mullrandet från de ryska drönar- och robotanfallen höll Alex vaken om nätterna.

– En natt stod jag på balkongen och såg himlen lysas upp av strålkastare som sökte efter drönare. Sedan såg jag en drönare precis över huset och hörde hur det small, berättar han.

Att gå ned i skyddsrummet var inte aktuellt. Ukrainarna nöjer sig numera oftast med att släcka ned bostaden under flyglarmen.

– Det går inte att springa till skyddsrummen tjugo gånger om dagen. Det är bara när det kommer missiler som man söker upp skyddsrum eller garage, säger Alex och ­visar på sin mobiltelefon en app som varnar för missiler.

Ja, livet måste gå vidare även för den som lever mitt i kriget. Trots att ens omgivning till stor del ligger i ruiner. I Irpin ser Alex skotthål överallt, i bostadshus och i bilar. En tom barnvagn ligger upp och ned, med mängder av sedan länge slocknade gravljus bredvid. Utbrända bilvrak ligger i stora högar. På vraken har någon målat färgglada blommor bredvid skotthålen.

– Man får kalla kårar. Mitt i förödelsen kommer dagisbarn gående på led. Det känns sjukt. säger han.

Läs även: Här får barnen idrotta gratis – för en mer jämlik uppväxt

Förlorade sin mamma i tsunamin

Den 26 december 2004 byggde den då 7-årige Alex och hans 5-åriga syster Lovisa sandslott på stranden i Khao Lak, Thailand, när havet plötsligt drog sig tillbaka. När vågen sedan kom tillbaka med full kraft förstod Alex att något var fel.

Alex, som egentligen inte kunde springa, då han drabbats av reumatism efter att ha haft vattkoppor, vände ryggen åt vågen och sprang för livet.

– Det var som att jag fick en extra kraft någonstans ifrån. Jag hade sett på tv att man skulle springa i sick-sack för att undkomma krokodiler och det gjorde jag nu, berättar han.

Alex kom i kapp systern, som snubblade på stranden. Pappa Peter var där och tog henne i famnen. Sedan skildes de åt. Alex sprang upp för en lång trappa och hamnade så småningom på ett tak till en butik.

– Det räddade mitt liv. Jag satt där och såg hur det smutsiga vattnet, fullt av sopor och bråte, sköljde bort människorna nedanför.

Senare under dagen återförenades Alex med pappan och systern, smutsiga och blodiga men vid liv. De tvingades snart återvända till Sverige, utan mamma Eva, moster, mormor och morfar.

Alex pappa och farbror åkte därefter fram och tillbaka till Thailand och letade. Hans moster hittades så småningom svårt skadad men vid liv på ett sjukhus, medan hans mormor och morfar konstaterades avlidna. Mamma Eva hittades död först flera månader senare.

– Jag kunde inte acceptera att mamma var borta. Jag drömde att hon kom och knackade på dörren. Mina minnen från åren närmast ­efter är bortträngda, säger Alex.

Läs även: Sjömanskyrkan i Göteborg firar 150 år: Här får sjömän värme, fika och lite tröst

Vill fortsätta hjälpa ukrainarna

Tragedin har kommit att prägla hela hans liv och är en del av hans identitet.

– Vi överlevande har blivit väldigt sammansvetsade. Framför allt jag, syrran och pappa.

Alex har också fått ett stort engagemang och en vilja att hjälpa andra. När Ryssland ­invaderade Ukraina imponerades han av ukrainarnas vilja att göra motstånd och på det sätt hela samhället ställer upp och hjälper till.

– Jag har alltid älskat underdogs, säger han.

Även om Alex familj och vänner stöttar honom, är de förstås oroliga när han åker i väg på sina resor. De följer honom dagligen på sociala medier. Själv känner han ­ingen rädsla:

– Nej, det gör jag inte. Efter tsunamin levde jag som i en bubbla. Nu känner jag mig mer levande än någonsin. Och jag vet att vad som helst kan ske, när som helst. Det är frustrerande med människor som tar saker för givna.

Sin första volontärsresa till Ukraina gjorde han i oktober 2023. Han har sedan dess gått en militärkurs på Dalregementet och har läst fem distanskurser i ukrainska på Lunds univer­sitet.

Alex har inga som helst ­planer på att sluta hjälpa sina vänner ukrainarna.

– Jag kommer att fortsätta, även när kriget tar slut. Då ­behöver ukrainarna all hjälp de kan få med att bygga upp landet igen. Det jag gör är en droppe i havet, men det ger mig så mycket. Och jag kan i alla fall säga till mina framtida barn att jag gjorde vad jag kunde.