Efter 20 år blev Mi äntligen mamma: ”Jag bara grät när jag fick se honom”

Det är full fart hemma hos Mi Torelli i Eskilstuna. Elliot, som snart fyller 4 år, är ett sprudlande energiknippe som far runt i huset, medan han sjunger populära barnvisor och andra sånger som han snappat upp.

– Han är en intelligent liten kille, säger Mi och kan inte säga det utan att en liten tår kryper fram ur ögonvrån.

För Elliot är det hon drömt om i nästan 20 år. Han är den som fått henne känna att nu har hon också fått en familj, ett barn att överskölja med kärlek, ett barn vars utveckling hon får följa.

– Det var så stark kärlek redan när jag fick se första bilden på honom, säger Mi och berättar historien om hur hennes liv förändrades den dagen när hon träffade Elliot på barnhemmet i Johannesburg, Sydafrika.

IVF var enda möjligheten

Mi träffade kärleken som 20-åring och efter att båda jobbat utomlands bestämde de sig för att köpa hus utanför Eskilstuna och slå sig till ro. Då hade Mi passerat 30 år och båda kände att tiden var mogen att skaffa barn.

De försökte och försökte, men inget hände. Det var oerhört frustrerande för paret som såg sina jämngamla vänner få barn och bilda familj.

– Jag tog till mig alla tips på vad man skulle göra för att bli gravid: äta rätt, inte stressa, undvika alkohol och så vidare. Men inget av det hjälpte. Det blev så att jag skuldbelade mig själv för att vi inte kunde få barn, säger Mi.

Läs även: Kristin blev dubbel tvillingmamma efter flera missfall: ”En obeskrivlig känsla”

Efter att ha försökt i fem år gjordes en utredning som gav svaret att den uteblivna graviditeten berodde på dem båda. Enda möjligheten för dem att bli gravida var provrörsbefruktning, IVF.

De första försöken i Uppsala gav inget resultat. Det var ett ägg kvar, ett riktigt bra sådant enligt läkarna, som kallade det ett ”guldägg”. Och den här gången blev Mi gravid.

– Sådan lycka det var för oss, berättar Mi som vid den här tiden hunnit bli 38 år.

Tvingades genomföra abort

Men i vecka elva visade ultraljudet att ägget fäst i äggledaren, ett så kallat utomkvedshavandeskap. Abort var nödvändigt.

Mi hade också drabbats av endometrios, vilket i hennes fall innebar att livmoderslemhinnan hade vuxit ihop med äggledaren. Läkaren avrådde från fler IVF-behandlingar eftersom det var en fara för Mi.

– Vi var jätteledsna och bedrövade över det som hänt, säger hon.

Barnlösheten tärde på förhållandet

Om Mi och hennes man ville ha barn återstod bara en möjlighet, adoption.

– Det var jag absolut positiv till. Det var av den anledningen vi gifte oss, eftersom vissa länder kräver att man är gifta för att få adoptera. Vi satte upp oss på listan hos organisationen Adoptionscentrum.

Men äktenskapet hann inte ens bli ett år gammalt innan det tog slut.

Läs även: Charlotte fick sin makes barn efter hans död: ”Sam lever vidare i vår son”

– Det var jag som blev lämnad och mycket hängde samman med oförmågan att få barn tillsammans och alla de motgångar vi tvingats gå igenom. Det hade tärt på förhållandet.

Mi var 40 år när skilsmässan var ett faktum och vid 42 års ålder gick gränsen för att få adoptera. Hon skulle aldrig hinna bli mamma och besvikelsen över att tvingas leva ofrivilligt barnlös var stor.

Åldersgränsen slopades

Dessutom träffade hennes exman en tid efter skilsmässan en annan kvinna, och de kunde bli gravida, vilket inte gjorde saken lättare för henne. Hon mådde allmänt dåligt och när dessutom hennes hund dog blev det ännu tommare och tystare. Ekonomiskt var det tufft att bo kvar i huset och hon var rejält tilltufsad av livet.

Tidningarna från Adoptionscentrum fortsatte komma men samlades i en hög. När hon skulle rensa och kasta råkade hon av en ren slump slå upp en av tidningarna och en artikel som handlade om att 42-årsgränsen för adoption slopats.

Läs även: Jenny var steril efter cancern – blev gravid mot alla odds: ”Inget annat än ett mirakel”

– Det fanns en möjlighet att få adoptera, men orkade jag gå igenom allt som krävs en gång till?

Hon funderade och rådfrågade sin lillasyster Emma, som tyckte det var självklart att hon skulle göra det. Emma hjälpte henne skriva ett mejl till kommunens socialförvaltning, där Mi och hennes exman tidigare varit på ett inledande samtal när de skulle anmäla sig för adoption.

Barn från Sydafrika

Socialförvaltningen ville dock börja om från början och en utredning kunde ta sex till tolv månader.

– Och jag hade redan fyllt 43 år …

Men beskedet tog bara fyra månader – och hon befanns lämplig att få adoptera på egen hand och ta sig vidare till nästa steg. Som ensamstående kvinna var det bara ett fåtal länder som godkände adoption. Det stod mellan Colombia och Sydafrika och det blev det senare landet eftersom det skulle gå snabbast där.

Adoptionscentrum upplyste om att Sydafrika inte ville ha större åldersskillnad än 40 år mellan mor och barn. Hon räknade att hon skulle vara runt 45 när adoption kunde bli aktuellt, så hon förberedde sig genom att handla säng, leksaker med mera till en 5-åring.

Läs även: Maria Forsblom om separationen, yrkesdrömmarna och oron för barnen: ”Kan inte vara så blåögd”

Men mitt i glädjen över att snart kunna få vara mamma gjorde sig oron påmind.

– Tänk om det inte blir någonting av det här heller. Det gick så långt att jag skaffade en plan B som gick ut på att sälja huset, skaffa en husbil och köra runt i Europa om jag inte fick bli mamma.

Tiden gick och den 7:e december 2022 var Mi ute och gick med sin hund i det strålande solskenet. Telefonen ringde, ett nummer hon inte kände igen. Hon tvekade först om hon skulle svara. Men det kunde ju vara Adoptionscentrum – och det var det.

– Kvinnan som ringde lät så allvarlig och min första tanke var: Det blir inget.

Mi fick äntligen ett barn

Men det visade sig hon hade fel. Kvinnan berättade att det fanns en pojke hon blivit matchad med på ett barnhem i Johannesburg. Han var inte 5 år, utan ett och ett halvt år.

Mi stod och bara lyssnade, eller rättare sagt försökte lyssna.

– Det var som en chock, så omtumlande och så svårt att ta in. Jag skulle få ett barn, jag skulle bli mamma! Jag började storgråta och kunde knappt prata.

Kvinnan berättade att bilder och annan information skulle skickas med e-post.

Läs även: Skolvolontärerna Birgitta och Christina: ”Att umgås med barn ger så mycket glädje”

– Jag tog mig snabbt hem, hämtade datorn, men kunde inte få upp filerna eftersom de var säkerhetsskyddade. Jag for ned på jobbet och fick tag i en kollega som kunde hjälpa mig.

Hon såg bilden på en liten pojke som log mot henne med sina snälla ögon.

– Jag bara smälte, han var så söt och så fin, så det var magiskt! Och han var min son. Jag bara grät och hade svårt att ta in allting.

Nu blev det till att byta ut säng och en del leksaker hon köpt och i stället köpa sådant som var anpassat för ett barn i pojkens ålder.

Fick kontakt direkt

Den 10:e januari 2023 fick hon resebeskedet och hon skulle vara på plats i Sydafrika en vecka senare. Biljetter skulle fixas, allt skulle packas och förberedas.

Hennes kompis Emilia, som bor i Skåne, ville följa med som stöd. Via den sydafrikanska adoptionsorganisationen hade det ordnats ett boende i Pretoria, en bit från Johannesburg. Där fick de bo innan det var dags att träffa Mduduzi som pojken hette innan Mi gav honom namnet Elliot.

Framme vid barnhemmet visades de av föreståndaren till en trädgård, där lille Elliot satt på en filt.

Läs även: Fredde Granberg om sin comeback, cancern och sorgen efter dottern: ”Jag tänker på henne än idag”

– Det var sådana starka känslor och så magiskt att se honom. Jag bara grät. Jag hade med mig bollar, godis och dricka som jag gav honom. Eftersom det var så många runt honom hade han först svårt att koncentrera sig på mig.

– Men sedan gick de andra gick iväg och när det bara var jag och han gick det lättare. Han kände igen mig från bilder han fått se. Då kunde vi leka och busa. Sedan tog jag upp honom i min famn och satte mig på en stol. Då somnade han. Det var en så underbar känsla, helt omvälvande. Nu var jag också mamma!

Från början var det sagt att Mi skulle få träffa honom under tre dagar på barnhemmet innan han fick följa med henne till lägenheten Pretoria. Men eftersom de funnit varandra direkt kunde han följa med samma dag, sa föreståndaren.

Trygg i nya miljön

Mi fick dock vänta i Sydafrika några veckor på en domstolsprocess som skulle fastslå adoptionen, samt att svenska Skatteverket skulle hinna med och färdigställa handlingar med bland annat personnummer.

Den 4:e mars 2023 landade Mi i Sverige och Elliot kunde strax efter kliva in i sitt nya hem.

– Han fann sig snabbt till rätta och började leka med leksakerna jag köpt till honom. Han kände sig genast trygg i sin nya miljö. Elliot lärde sig snabbt att prata svenska och förra hösten började han i förskolan.

Mi beskriver Elliot som envis, men det är hon också, och kanske behövs det en mamma som är lite envisare. Annars är han alltid glad.

– Elliot är väldigt social av sig och pratar gärna med folk när vi är nere i gallerian. ”Hej, du får ha en fin dag”, brukar han säga till människor vi träffar. Elliot är så underbar och livet som mamma är till och bättre än vad jag tänkt mig. Om jag varit tio år yngre, då hade jag nog adopterat ett syskon till Elliot.

Läs även: Måns Möller: ”Viggo är min stora livsglädje”