Kristin blev dubbel tvillingmamma efter flera missfall: “En obeskrivlig känsla”

I 14 år bodde och jobbade Kristin Ljungdahl i Los Angeles. Hon gjorde karriär och stortrivdes med livet där. Men när alla vänner hade gift sig och fått både ett och två barn upplevde Kristin att det var dags att återvända till Sverige. Hon var 32 år och längtade efter att bli mamma.

– Jag var klar med LA och kände mig redo för nästa steg i livet, säger hon när vi ses i lägenheten hemma på Lidingö.

Hösten 2013 träffade hon tolv år äldre Daniel och föll pladask.

– Hans familj är från Kroatien och han kändes väldigt internationell i sitt sätt att vara, påminde mig lite om livet i LA. Daniel är en riktig gentleman, otroligt uppvaktande och romantisk. Att han redan var pappa såg jag som en bonus. Jag drogs till hans omhändertagande egenskaper. Han såg andras behov och var inte fullt upptagen av sig själv, säger Kristin.

Redan från början av förhållandet betonade Kristin för Daniel hur viktigt det var för henne att få bli mamma, att bilda familj. Daniel hade inte samma starka längtan men såg fram emot att utöka familjen med ett eller flera syskon till sonen William.

Drabbades av flera missfall

Våren 2014 flyttade de ihop och Kristin blev gravid ganska direkt.

– Det kändes väldigt härligt och spännande. Att bli mamma var ju allt jag hade drömt om. Jag var lyrisk och förväntansfull.

I vecka tio gjordes ett ultraljud, men där fanns inget tickande hjärta. Kristin blev förtvivlad och fick hjälp att stöta ut det döda fostret.

– Jag kanske var naiv, men jag hade inte haft en tanke på att jag skulle få missfall. Det fanns inte på kartan. Jag blev så fruktansvärt ledsen och jag kände skam, tyckte att jag var udda och kände mig annorlunda. Alla i min omgivning fick ju barn på löpande band.

Snart blev Kristin gravid på nytt, men även denna gång slutade det i ett tidigt missfall. Och därefter ännu ett. Inom loppet av ett halvår hade hon blivit gravid tre gånger, men det hade slutat på samma sätt alla tre gångerna.

Var på väg in i klimakteriet

– Jag blev nu orolig på riktigt och kände uppgivenhet. Jag blev ju så lätt gravid. Varför kunde jag inte behålla dem? säger Kristin.

Efter tredje missfallet gick hon till en fertilitetsklinik för utredning. Kristin träffade en gynekolog som var varken pedagogisk eller empatisk.

– Jag upplevde att jag blev ifrågasatt. Man tog prover och allt såg till en början bra ut. Men så kom domen: jag hade en ”kraftigt reducerad äggreserv”.

Kristin fick veta att hon var på väg in i klimakteriet och att hennes chanser att få barn, även med IVF, var minimala.

– Jag fick höra att jag skulle ställa in mig på att inte bli mamma. Jag trodde inte att det skulle vara möjligt för mig att komma igen efter det. Och jag vet inte om jag hade rest mig om jag inte senare hade turen att bli mamma. Jag var helt bestört, säger Kristin.

Hon berättar att hon föll ihop mitt ute på gatan efter det där besöket. Hon kände att hon lika gärna kunde dö.

Ultraljudet visade två tickande hjärtan

Kristin var knäckt, men hon sökte andra läkare. Och hon fortsatte bli gravid. Och fortsatte få missfall. Gång på gång.

Hon kände sig både lastgammal och skamsen. Hon lade om sin kost, började gå på akupunktur, gick ner tio kilo, googlade och läste allt hon kunde komma över.

– Vi provade att göra IVF privat, men kliniken gick knappt med på att göra det eftersom mina chanser var så små. De hade ju rätt, för de fick ju sedan inte ut en enda äggblåsa. Så småningom kom vi fram i landstingets IVF-kö och de sa samma sak: mina chanser var minimala.

Läkaren som tagit nya prover gjorde ett ultraljud på Kristin och blev plötsligt tyst en stund, innan han konstaterade att det ändå såg bättre ut än de hade förväntat sig.

– Han konstaterade att jag hade många ägg i just den här cykeln, kanske till och med dubbla.

Efter två år av tårar, förtvivlan och hopplöshet fick Kristin äntligen en aning hopp tillbaka. Kristin fick påbörja en behandling med nässprej för att blockera ägglossningen. Hon fick veta att när mensen var på väg så skulle hon börja med sprutor för att stimulera äggblåsorna. Men dagarna gick och mensen kom aldrig.

– Än en gång blev jag gravid, men jag var helt säker på att även det här skulle sluta i missfall. Jag hade liksom inte någon tillit kvar till min kropp och självförtroendet var i botten.

Men graviditeten fortgick och vid nästa ultraljud bekräftades inte bara ett utan två tickande hjärtan. Eftersom tvilling-graviditeter räknas som riskgraviditeter följde nu månader av täta kontroller.

Kristin fick äntligen bli mamma

– Det var helt fantastiskt att höra och se fostren växa. Men jag kunde inte tänka på något annat än att jag tillhörde en riskgrupp. Jag var livrädd under hela graviditeten, hade svårt att njuta och vågade inte slappna av och ge mig hän.

Efter en 36 veckor lång graviditet fylld av oro kom tvillingarna till slut ut.

– Det var en obeskrivlig känsla att till slut få bli mamma och ha Noel och Leon på mitt bröst. Tänk att jag dessutom hade fått två stycken. Jag var så lycklig!

Att hon skulle få fler barn var inte ens något hon vågade tänka på, så när tvillingarna var 7 månader gamla och hon åter satt med ett positivt graviditetstest trodde hon inte att det var sant.

– Jag tänkte att det var stor risk för ännu ett missfall. Jag såg det bara som en otrolig tur att det gick vägen med tvillingarna. Samtidigt hade det ju varit häftigt med ett tredje barn.

Gravid med tvillingar igen

Kristin hade lärt känna sin kropp vid det här laget och kände igen graviditetssymtomen. Dessutom var hon rejält illamående den här gången. Hon tog med sig killarna i dubbelvagnen för att göra ett ultraljud.

Kristin tyckte att undersökningen tog lång tid och barnmorskans tystnad fick henne bara mer säker på att hon hade fått ännu ett missfall. Det var då barnmorskan sa att det var tvillingar.

– Jag tittade stolt bort på killarna i vagnen och svarade: ”Ja, det är tvillingar.” Men då sa barnmorskan: ”Nej, det är tvillingar i magen.” På skärmen visade hon mig att det ännu en gång fanns två tickande hjärtan. Jag trodde inte att det var möjligt.

– När jag ringde hem till Daniel hann jag inte säga något i telefonen. Han sa bara: ”Säg inte att det är tvillingar igen.” Vad är oddsen? säger Kristin och skrattar.

Tacksam för sina fyra barn

Så blev Kristin och Daniel föräldrar till ytterligare ett tvillingpar, den här gången tjejerna Nelly och Lilly.

Kristin berättar om den där första tiden med fyra små. Det blev knappt någon sömn alls. Samtidigt svävade hon på moln.

Kristin tänker att det var någon där uppe som hade sett henne, någon som ville att hon skulle ha många barn.

Idag har barnen blivit 7 respektive 5 år gamla och det är viktigt att sätta upp rutiner för att vardagen ska fungera.

– Åh, vad jag har fått kämpa! Men tänk vilken vinst det blev. Det kändes som en enorm revansch till alla som sa till mig att jag inte skulle kunna bli mamma. Så fick jag fyra fina barn! Jag känner mig så ödmjuk och tacksam.

Dåligt bemötande på fertilitetskliniken

När Kristin själv tampades med barnlösheten önskade hon att det funnits någon som hon hade kunnat prata med, som hade samma erfarenheter och kunde ge råd. Drömmen är att få skriva en bok om sina erfarenheter kring barnlängtan och, inte minst, om hur man inom vården ska tänka på sitt bemötande.

– Jag sökte faktiskt upp den där första fertilitetskliniken som hade sagt att jag skulle ställa in mig på att inte bli mamma. Tänk om jag bara hade lyssnat på den enda barnmorskan och slutat försöka. Då hade jag själv inte velat leva.

Vad är det absolut bästa med att vara mamma?
– All kärlek och bekräftelse, att få forma minifolket och se dem växa upp. Det är fint att se syskonen tillsammans. De är väldigt lojala och omtänksamma mot varandra och alla har alltid en kompis.

Vilken är den största utmaningen?
– Att alla fyra är i samma ålder och kräver ungefär samma saker. Det är fyra lika starka viljor och det är en utmaning att ge alla lika mycket tid och bekräftelse, både för dem som grupp och för dem individuellt. Det där med att få livspusslet att gå ihop …

Hur har relationen påverkats från att vara två till att nu vara sex i familjen?
– Detta var ju främst min önskan, men jag är så tacksam för att Daniel stått vid min sida hela den här resan. Det är klart att vi inte har så mycket egentid. Just nu sover alla fyra barnen i samma säng som oss. Men vi har barnvakt ibland och vi kommer att ha mer tid på tu man hand när barnen är lite äldre.