Malin drabbades av 11 missfall: ”Varje förlorat barn är en stor sorg”

Malin Lundberg Emilsson och hennes man Calle var unga när de träffades, bara 20 och 22 år. De pratade tidigt om att skaffa barn, även om de ville vänta några år.

– Jag såg framför mig att vi skulle få tre barn, säger Malin när vi ses i familjens rymliga och snyggt inredda lägenhet på Gärdet i Stockholm.

Efter sju år tillsammans gifte sig Malin och Calle och det var i samband med bröllopet som planerna att bilda familj tog form. De var redo och längtade efter barn.

– Jag var nog ganska medveten om att det inte alltid är helt lätt att bli gravid, men jag kunde inte föreställa mig vilken resa vi hade framför oss, säger Malin.

Malin blev gravid relativt snabbt och hela den sommaren gladdes paret åt graviditeten och det väntade barnet. På den tiden hade deras vänner ännu inte barn och medan kompisarna var ute och festade gick Malin och la sig klockan nio varje kväll för att hon var så trött.

När det var dags för första ultraljudet fick Malin veta att hon drabbats av fördröjt missfall.

– Fostret hade dött redan i vecka åtta, men min kropp hade fortsatt att agera som om jag fortfarande var gravid. Jag kände mig såklart både lurad och ledsen. Jag var liksom snuvad på hela den där sommaren.
Malin blev åter gravid några månader senare. Även denna graviditet slutade med ett missfall. Malin kände sig både chockad och ledsen.

– Jag var dubbelt ledsen, jag sörjde båda missfallen. Samtidigt började par i vår omgivning få barn och hösten som följde kändes otroligt tung.

Men så blev det tredje gången gillt. Malin fick äntligen bli mamma.

– Jag kunde egentligen inte njuta något alls av den graviditeten. Självklart fanns en konstant oro att även denna graviditet skulle sluta med missfall. Jag hade mycket blödningar och det var psykiskt påfrestande att aldrig våga hoppas att det skulle gå bra. Jag var superstressad över att göra något fel, att vara gravid är på så många sätt en väldigt maktlös situation, menar Malin.

Tacksam och glad

År 2015 kom Märta och när Malin väl hade henne i sin famn kunde hon andas ut. Hon kände sig tacksam och glad, men också utmattad. För mitt i bebisyran drabbades Malins pappa av en stroke. Han klarade sig, men Malin fick ta över hela hans företag.

– Jag jobbade heltid, Märta sov sällan och vi var väldigt trötta.

Efter ett tag, när situationen lugnat ner sig, kom tankarna på ett syskon till Märta. Malin tänkte att de haft sin beskärda del av missfall och att det skulle gå bättre nästa gång.

– Jag såg fram emot att bli gravid och faktiskt få glädjas åt själva graviditeten, säger Malin.

Dessvärre fick hon inte vara glad särskilt länge. Malin hade lätt för att bli gravid men drabbades av missfall gång på gång. Efter fem missfall och mycket tjat fick Malin göra en missfallsutredning. Den utredningen kunde inte visa varför Malin inte fick behålla fostret i magen.

År 2018 när Malin var gravid på nytt lyckades hon gå över de mest kritiska veckorna. Hon vågade nästan hoppas på att det kanske skulle gå vägen denna gång.

Det var en tuff tid

– Men en dag drabbades jag av smärta på höger sida i magen. Det visade sig att fostret satt sig på höger äggledare och att jag drabbats av utomkveds­havandeskap.

Både foster och äggledare opererades bort.

– Jag hade försökt vara positiv hela tiden, men efter den här operationen försvann allt hopp. För nu förstod jag ju att det också skulle bli svårare att ens bli gravid. Det var ungefär vid den tidpunkten som vi bestämde oss för att ändå testa IVF, provrörsbefruktning.

Eftersom paret redan hade ett barn fick de betala IVF-försöken själva. År 2019 gjordes ett äggplock och tre IVF-försök. En tuff tid följde, både mentalt och fysiskt. Malin blödde en hel del och hon kände att hon nu gjort allt för att det skulle fungera. Sista försöket lyckades och allt såg enligt läkarna perfekt ut.

– Men så drabbades jag av en smärta jag kände igen, men denna gång på vänster sida av magen. På gynakuten konstaterade man att jag var gravid, men att man inte kunde se fostret, säger Malin.

En överläkare hittade så småningom det lilla fostret längst in i vänster äggledare. Den äggledaren opererades bort.

– Jag var nu steriliserad och totalt slut. Jag klarade inte mer och min man ville inte utsätta mig och min kropp för mer. Samtidigt fick våra vänner barn nummer två och tre. Det var en strid ström av barn.

Malin hade gått miste om mycket tid med Märta. Medan hon ägnat all energi och tankar på att försöka hålla kvar sina foster hade hon missat sin dotters danslektioner och häng i parken.

Malin gav inte upp tanken på fler barn, längtan var helt enkelt för stor.

– Så många foster hade dött för oss och jag kände ännu starkare att jag ville jämna ut det och få ett levande barn till, säger Malin.

Har en varm relation

Tanken på surrogatmamma hade slagit dem, ett par bekanta hade gjort det.

– Till slut kände vi att det var enda vägen för oss. Det var inte lätt att ta detta beslut, inte minst med tanke på alla fördomar som finns kring surrogatmammor, säger Malin och menar att det är en kvinnofråga, att det finns de som anser att man handlar med kvinnokroppen.

Malin har svårt att förstå dem. Dessa kvinnor går igenom en lång ansökningsprocess och de finner en mening i att hjälpa andra kvinnor, även om det såklart finns en ekonomisk del i det hela.

– Vi har en jättefin och varm relation med vår surrogatmamma. Men jag tycker fortfarande att det är svårt att diskutera denna fråga. Den är viktig, men i nuläget är jag alldeles för skör för att stå längst fram på barrikaden.

Första försöket slutade tyvärr med ännu ett missfall. I februari 2020 – precis innan alla försök stoppades på grund av corona – gjordes ett sista försök – som lyckades.

Malin, Calle och Märta åkte till Georgien där surrogatmamman fanns. (Det är inte tillåtet i Sverige.) Lilla Maj föddes för tidigt.

– Det tog en vecka innan jag fick hålla Maj i mina armar eftersom neonatalintensiven inte tillät föräldrar på plats. Detta ögonblick var minst lika stort och overkligt som när jag för första gången höll Märta i min famn.

Malin känner en skuld över att det inte är hon själv som burit Maj.

– Jag känner såklart en oerhörd lycka över båda mina döttrar. Men jag känner mig också värdelös över att min kropp inte lyckades hålla alla mina barn vid liv. Eller att min kropp blev tvungen att bytas ut mot en annan kvinnas kropp för att vårt barn skulle överleva, suckar Malin sorgset.

En stor sorg

Totalt har Malin och Calle förlorat elva foster. På sin arm har Malin intatuerat en stjärna för varje liv hon mist.

– Jag har sett barnens hjärtslag och jag brukar säga att jag är mamma till fler än två. Det är terapeutiskt för mig att ha stjärnorna där, att få prata om vad vi genomgått och att de aldrig kommer glömmas bort. Varje missfall är en stor sorg för mig, ett förlorat barn.

Efter IVF-behandlingen i Georgien kraschade Malin både mentalt och fysiskt.

– Direkt efter att jag hade lämnat mina ägg kände jag nog omedvetet att min kropp hade gjort allt. Så fort jag kom hem drabbades jag av en total blackout. Under sex veckor kunde jag inget göra, låg mestadels till sängs och under en hel dag kunde min enda aktivitet vara att plocka ur disken ur diskmaskinen, säger Malin som blev sjukskriven på heltid.

Malin hade pressat sin kropp så länge att den till slut kollapsade och det var först när Maj kom till världen som Malin kände att hon på riktigt kunde börja bearbeta sin sorg. Vägen har varit lång men först nu har hon, tack vare terapi, kommit att acceptera att livet blev som det blev men inte som hon hade tänkt sig.

– Jag är otroligt glad över mina barn, men priset jag har fått betala är högt. Min kropp och min hjärna kommer aldrig ha samma kapacitet som den hade innan allt det här. Jag är en annan människa i dag och kanske jag på många sätt blivit en bättre person, någon som bättre kan känna empati för andra människors svårigheter.

Malin är glad att hon och Calle från början hade en stark grund.

– Vår relation har stått stark. Det har liksom varit vi mot världen och vi är väldigt lyckliga med vår tillvaro som den ser ut idag. Nu är vi trötta på allt drama och ska bara leva ett så lugnt familjeliv som det går.