19-åriga Josefin tar hand om sin demenssjuka pappa: “Han är min allra bästa vän”

Doften av nybryggt kaffe sprider sig i köket. Josefin Skaring lägger upp kanelbullar på ett fat och häller upp ett glas juice till sig själv. Till pappa Ola serverar hon kaffe och lägger två bitar socker i koppen.

Hon bär brickan in till vardagsrummet och ställer ner den på bordet. Pappa Ola är trött idag och när en sådan dag kommer brukar han mest ligga i soffan och ta det lugnt.

– Varsågod pappa, fikat är framdukat, säger Josefin och slår sig ner bredvid honom i soffan.

Ola Skaring fick under hösten 2022 beskedet att han har vaskulär demens, en långsamt framskridande variant. När beskedet kom satte han sig ner med Josefin och diskuterade igenom hur allt skulle bli framöver. Han ville att dottern skulle känna sig trygg och veta vad hon ska göra om han snabbt blev sämre. Båda var överens om att det som nu gäller, förutom att ordna med det praktiska, är att ta vara på livet och fylla dagarna med positiva minnen.

– Jag kan inte släppa taget än, Josefin behöver mig. Jag måste finnas kvar tills hon tar studenten, säger Ola och tar en tugga av bullen.

Har lärt sig att acceptera sjukdomen

Josefin bor med Ola i en lägenhet i Trelleborg. Hon är 19 år gammal och går tredje året på modedesignutbildningen i Malmö. Hennes dröm är att bli modedesigner. När hon fick veta att pappan var sjuk, kom sorgen och smärtan direkt. Men sedan bestämde hon sig för att göra det bästa utav situationen.

Josefin var fast besluten att stanna kvar med sin pappa och hjälpa honom.

– Den första tiden kändes det som jordens undergång. Jag var ledsen för att han en dag inte kommer att veta mitt namn eller känna igen mig. Med tiden har jag lärt mig acceptera det, jag kan inte förändra sjukdomen. Jag vet att han kommer att bli sämre för var dag som går, säger hon.

Josefin har märkt de senaste veckorna att pappans närminne är sämre och han har mindre ork att göra saker.

Om det har att göra med hans demens vet varken Josefin eller Ola.

– Han har också problem med sitt hjärta och har haft en liten stroke nyligen. Det kan vara det som gör honom extremt trött, säger Josefin.

Ola och dottern känner att de hittat rutiner i vardagen som fungerar. Josefin går i skolan på dagarna och då klarar Ola sig själv. Varje morgon kommer hemtjänsten och ser till att ge mediciner, laga frukost och hjälpa till med disken. Josefin har lagat lunch-lådor till pappan som finns färdiga att värma.

– Eller så har min mamma hjälpt oss att laga mat, hon bor i närheten. Mina föräldrar är skilda sedan många år tillbaka men har en bra kontakt.

Efter skilsmässan har Josefin bott hos sin pappa på heltid och hennes beslut att ta hand om Ola är helt hennes eget.

Tacksam att dottern hjälper till

När Josefin kommer hem från skolan försöker hon hinna med vardagsbestyren, som att handla, laga mat, diska och städa. Ibland följer Ola med och handlar.

– Har jag haft mycket på skolan orkar jag ingenting. Jag är lite ungdomstrött emellanåt, säger hon och skrattar.

Ola berättar att han är tacksam och uppskattar att dottern hjälper honom och finns där. Det är en trygghet och en starkt bidragande anledning till att han orkar kämpa.

– Jag vet inte hur länge pappa kan bo hemma. När han börjar glömma mer, och om han blir personlighetsförändrad, då måste vi ta ett nytt beslut. Det känns jättejobbigt men jag försöker att inte tänka på det, säger Josefin.

För Josefin är det viktigt att ta vara på livet och ta en dag i taget. Hon ser till att hon har bra stöd i sitt nätverk. Hon har fått bra kontakt med flera personer på kommunen som hon ringer till och berättar om hur det går för Ola och henne.

– De känner till min situation och om jag skulle behöva avlastning, eller om pappa blir sämre, då backar de upp oss direkt.

Far och dotter har en stark relation

Ingen av hennes vänner eller släkten har ifrågasatt att hon tar hand om Ola, eftersom de vet att Josefin har en stark relation till sin pappa. Skulle det komma dagar när det känns tufft och svårt, då finns hennes vänner som hon kan prata med. Men den hon vänder sig till först är oftast pappa Ola, speciellt när det är dagar med mycket tankar på framtiden.

– Mina känslor och min sorg handlar om vårt liv och vår situation. Han förstår mig. Vi delar den oron. Och när han vet att jag är ledsen, då hittar vi på något roligt. Vi brukar köpa godis eller chips och se på en film. Orkar vi lyxa till det, så går vi på bio.

Den nära och öppna relationen som Josefin har till sin pappa tror hon beror på att hon större delen av sitt liv bott med honom och att Ola är snäll och stöttande. Han har enligt Josefin aldrig satt in henne i ett speciellt fack, där hon måste vara på ett visst sätt.

– Pappa är min allra bästa vän. Han älskar mig och är stolt över mig, för den jag är.

De gillar båda att ta vara på dagarna, besöka loppisar, ta en promenad och sätta sig på en parkbänk om det är fint väder. Om Ola är piggare går de till ett fik. Att skapa minnen är högst upp på deras önskelista.

– Att göra roliga saker med min dotter hjälper mig att vara frisk och pigg. Hon är ljuset i min tunnel, hon ger mig livsglädje och gör att jag orkar kämpa vidare, säger Ola.

Viktigt att be om hjälp om man behöver det

För Ola betyder det mycket att Josefin hjälper till hemma, han vet att han annars hade fått flytta till ett vårdhem eller demensboende.

– Kommer du ihåg, pappa, hur vi brukar skoja om att du lyckats få alla sjukdomar men klarat dig från cancer eller alzheimer? Och så sitter du här nu, med vaskulär demens.

Olas dröm är att åka en längre båttur, innan minnet sviker honom helt.

– Det har jag gjort mycket i mina dagar men jag vet inte om kroppen pallar det mer, säger han.

– Vem vet vad vi hittar på härnäst? Igår var vi till exempel och badade, det gick bra. Eller hur pappa?

Det främsta rådet Josefin vill ge till ett barn som får en förälder med demens är att våga be om hjälp om man blir trött. Och se till att ha någon att prata med och våga acceptera att sjukdomen förändrar en person.

– Gråt och var ledsen emellanåt men se till att skapa minnen, för det är dem man har resten av livet när inte den andra finns kvar. Det räcker med små guldkorn i vardagen, som att dela en chokladkaka, säger Josefin.