Lapphunden Saiva räddade livet på sin matte – sprang två kilometer för att hämta hjälp

Det var i mars förra året som Anne-Christina skulle ut till vedboden och hämta in lite ved. Hennes hus ligger lite avsides utanför Holmsveden i Hälsingland.

Eftersom hon bara skulle göra en snabb avstickare till vedboden slängde hon bara på sig en jacka och kilade ut, utan vantar och mössa. Mobiltelefonen låg kvar inne i huset.

På tillbakavägen var olyckan framme. Hon slant på en isfläck och föll så olyckligt att hon bröt höften. Hon blev liggande på marken i tio minusgrader, oförmögen att resa sig upp.

Anne-Christina försöker ropa på hjälp men ingen människa befann sig tillräckligt nära för att höra henne. Hon blev allt mer nedkyld och medtagen och hade nästan börjat förlika sig med tanken att det var så här hennes liv skulle sluta.

– När jag låg där så tänkte jag: ”Ska det verkligen sluta så här?” Jag bor mitt ute i öde skogen och visste direkt att det här kommer inte att gå. Jag försökte dra mig fram men det gjorde för ont, säger Anne-Christina.

Hunden sprang till grannen

Hon har inget minne av vad som hände resten av den dagen men har fått det berättat i efterhand. Hennes äldsta hund och trognaste vän, den elvaåriga finska lapphunden Saiva gjorde något som hennes matte inte kunde tänka sig.

Hunden, som annars aldrig korsar tomtgränsen på egen hand, sprang den två kilometer långa vägen till närmaste grannen. När grannfrun upptäckte Saiva ute på sin tomt tyckte hon att det var märkligt att hunden kom ensam och försökte ringa Anne-Christina.

När ingen svarade i telefonen, bestämde hon sig för att åka över för att se om något hade hänt. Där fann hon Anne-Christina liggande på marken, kraftigt nedkyld.

När ambulansen kom var hennes kroppstemperatur 35 grader och ambulanspersonalen befarade att hon fått svåra frostskador. Men hon var vid liv, tack vare Saiva.

– Hon är en mirakelhund. När jag ringde min dotter från sjukhuset sa jag till henne: ”Vet du vilken hund som räddade livet på mig?” Och hon svarade: ”Saiva såklart!” Min trofasta hund som aldrig lämnar min sida eller går någonstans annars, hon måste ha legat och funderat, känt att hon måste göra något. Hon är ju pigg men gammal, så att hon tog sig hela vägen till grannen, det är otroligt, säger Anne-Christina.

Speciellt band till hundarna

Till vardags jobbar Anne-Christine som vårdlärare på distans. Vid sidan av har hon kenneln Viksmyra, som fått namn efter platsen där hon bor, och föder upp finsk lapphund. Det var en ren slump att hon startade en kennel.

– Saiva har varit det stora ljuset i mitt liv från den dag jag hämtade henne då hon bara var åtta veckor gammal. När jag insåg att hon en dag kommer att försvinna ville jag så gärna ha en valp från henne, det var så det började. Saiva är urmoder till alla mina hundar och har präglat min kennel med sitt kloka och trygga sätt, säger Anne-Christina.

– När en av hennes döttrar inte orkade med sin valpkull, gick Saiva in och blev låtsasmamma. Hon tog hand om valparna och började till och med producera mjölk för att kunna dia dem de sista veckorna. En del säger att hundar inte kan förstå och tänka i flera steg, men jag känner att mina hundar både kan tänka och förstå. Det visade Saiva inte minst när hon hämtade hjälp.

Förutom Saiva har Anne-Christina tre hundar: Aika, 6, och Aqua, 6, som båda är döttrar till Saiva och hennes ”barnbarn” Elmi, 2. Anne-Christina berättar hur hon tränar sina hundar redan från det att de är små.

– Det fina är att ju mer och ju bättre du arbetar med din valp och berömmer med godis och lek, desto finare liv får ni tillsammans. Vi har en alldeles speciell kontakt, mina hundar och jag, säger hon.

Vännerna hjälpte till att ta hand om hundarna

Hundarna har varit Anne-Christinas stora tröst de senaste åren då hon inte bara drabbats av den chockartade och smärtsamma halkolyckan med bruten höft. Bara några månader före den diagnosticerades hon med bröstcancer.

– När jag stod i köket och lagade mat en dag upptäckte jag av en ren slump en stor knöl i bröstet. Den visade sig vara en elakartad cancertumör, säger hon.

Hon behandlades med cytostatika hösten 2022 innan hon opererade bort tumören några månader senare, dagen före julafton.

– Tumören var svårbehandlad och läkarna var tvungna att ta till en aggressiv behandling som dessvärre förstörde mina fötter. Jag fick nervskador och tappade känseln i trampdynorna och tårna så att jag fick svårt att gå. Jag kan inte längre gå med hundarna i skogen som vi brukar. Det är en sådan sorg för jag vill ge dem det allra bästa livet, säger Anne-Christina.

Hon tror själv att det var nervskadorna i fötterna som bidrog till att hon halkade omkull och bröt höften ute på tomten bara några månader senare, på vårkanten 2023.

– Efter olyckan låg jag på sjukhus en hel månad. Jag fick spikar från knät och upp och skruvar i höften samtidigt som jag åkte ner på en annan avdelning och fick strålbehandling en gång om dagen. Det har varit kämpigt, säger Anne-Christina.

Hon känner stor tacksamhet över det nätverk av trofasta vänner som mangrant slöt upp och hjälpte henne under den svåra tiden.

– Många av mina valpköpare har under åren blivit några av mina allra närmaste vänner. Det är en speciell livsstil att ha hund och det är mycket hundprat när vi träffas. De ställde upp och tog hand om mina hundar när jag låg på sjukhuset, säger Anne-Christina.

Valpar är bästa medicinen

Lyckan var stor när hon i våras äntligen kunde återförenas med sina älskade hundar.

Anne-Christina skrattar gott när hon berättar att alla minsann sover i hennes säng.

– När jag skaffade min första hund Saiva var jag bestämd med att hon inte fick sova i sängen och soffan men det höll förstås inte. Nu sover alla i sängen och ibland sover min vuxna dotter Luna över också och vi har det himla mysigt.

Mitt under den allra kämpigaste tiden bestämde sig Anne-Christina för att fylla tillvaron med glädje genom att planera för kommande generationer. Så under hösten kom en ny valpkull och den här gången blev det sju valpar. Den har just skeppats ur från Viksmyras kennel.

– Det har varit min bästa medicin för själen. Bara ren glädje att få följa hur valparna utvecklas, öppnar ögonen och börjar leka och busa. Det hjälpte mig att må så mycket bättre mitt i allt elände.

Efter den svåra halkolyckan har omgivningen uttryckt sin oro för att Anne-Christina bor ensam mitt ute i skogen.

– Men jag är en kämpe och jag tränar för att få tillbaka styrka och muskler. Idag kan jag ta mig fram med krycka och rullator. Det här är min andningsplats och här trivs jag och mina älskade hundar bäst!