Björns mamma var ett sjukhusbarn: ”Tårar ansågs motverka tillfrisknandet”

Under nästan ett helt år på 1940-talet var journalisten Björn Wimans mamma Alice inlagd på sjukhus och sanatorium för den dödliga sjukdomen tuberkulos. Den 7-åriga flickan lämnades helt utan kontakt med sina föräldrar. Björn Wiman har skrivit en bok om sin mammas öde.

Bara två dagar innan Björn Wimans mamma Alice Lindqvist fyllde 7 år, en kall kväll i februari 1947, skrevs hon in på Norrtulls sjukhus i Stockholm. Där blev hon, på grund av konstaterad tuberkulos, kvar i fyra månader – lämnad utan föräldrar och utan att veta hur länge hon skulle bli kvar. Därefter skickades hon till barnsanatoriet Tjärnan i Dalarna där hon fick tillbringa ytterligare sex månader.

I sin bok I en sal på lasarettet skriver Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter, om Sverige, om samhällsförändringar och om fördomar kring sjukdomen tuberkulos och om varför den blev folkhemmets största fiende. Men framför allt berättar han sin mammas historia, om tystnaden och skammen kring lungsjukdomen som präglat hans släkt.


LÄS ÄVEN: Bengt Einar skulle lobotomeras som barn: ”Jag kunde ha varit på dårhus”


I början av 1900-talet dog tiotusentals svenskar varje år av tuberkulos och under flera decennier skickades många barn ensamma till landets många sanatorier. Hur påverkades samhället? Och hur påverkades det lilla barnet, Björns mamma? På frågan om varför Björn valde att skriva boken berättar han om ett vykort som så länge hängt på hans mammas kylskåp.

Vykortets framsida föreställer en tidstypisk blond liten flicka med äppelkinder. På baksidan står två meningar skrivna med blyerts: ”Nu har jag komit till Notul i jen. Nu är jag så glad förstår du mamma.”

– Jag har läst det där så många gånger och vid varje tillfälle har det liksom huggit till i mig, inte minst när jag läser den andra meningen, säger Björn. Det är så drabbande hur ett litet barn formulerar något som man så tydligt ser är ämnat att trösta sin mamma. Inte kan hon, som är lämnad av sina föräldrar och ensam på sjukhuset, vara glad?

Man skilde de sjuka från de friska

Björn har frågat sin mamma om vykortet och om tiden, närmare bestämt de 312 kvällar som Alice fick gå och lägga sig ensam utan sina föräldrar i en väldigt känslig ålder. Mammans svar har alltid varit: ”Det var väl inte så märkvärdigt!”

– Det var så man gjorde på den tiden, man skilde de sjuka från de friska. Mamma har väldigt få minnen men det hon minns är glasväggarna som fanns mellan sjukhussängarna, säger Björn.

Ett par söndagar kom hans morföräldrar på besök och försökte prata med Alice genom dessa glasväggar. Alice kunde inte höra dem, bara se sina föräldrars munnar som rörde sig.

Björn tycker att bilden av de där glasväggarna är drabbande. Han, som själv är pappa till tre döttrar, identifierar sig både med barnet som blir lämnat och med föräldrarna.


LÄS ÄVEN: Karin minns sin ensamma barndom på sjukhus


– Delvis har jag nog skrivit boken för att bearbeta min egen skräck inför att mina egna barn ska bli sjuka. Jag har försökt sätta mig in i den situation som mina morföräldrar sattes i, att ha ett barn med en dödlig sjukdom. Vilken förtvivlan det måste ha varit att lämna bort sin sjuka dotter!

Under skrivandets gång uppstod tvivel kring saker han tidigare känt sig säker på. Till exempel utgick han från att sanatoriet hade påverkat hans mamma och hennes relationer senare i livet, att tiden på sjukhus hade gjort att hon har lätt att känna sig avskuren och isolerad.

– Men jag har blivit mindre säker på det, inte minst eftersom jag förstått att om man kommer från en trygg och kärleksfull familj så behöver sådana här separationer inte bli ett livslångt trauma. Förmodligen påverkades de barn som kom från trassliga hem mer. Min mamma växte upp i ett fattigt hem men både hon och hennes syskon har vittnat om en barndom med mycket kärlek, tillit och respekt. Sanatoriet kanske helt enkelt inte alls påverkat henne så mycket som jag trodde från början, säger han.

Björn anser inte att hans mamma faktiskt fick någon vård under sin tid på sanatoriet. Foto: Frida Funemyr

Familjerna pratade sällan om vad barnen hade upplevt

Björns mamma tillhör vad han kallar ”den tysta generationen”. När barnen till sist kom hem efter långa perioder på sanatorium pratade man sällan om vad man upplevt.

– När min mamma möttes av mormor på perrongen efter nästan ett helt år hemifrån fick hon varken kramar eller frågor. Mormor sa bara: ”Vad tjock och präktig du har blivit!”

Björn tror att om man hade pratat mer i hemmen och bekräftat de drabbade barnens sjukdom hade de förmodligen haft fler minnen.

– Tystnaden och bristen på minnen är något gemensamt för alla jag pratat med från den här tiden. Men bristen på minnen är också en konsekvens av tystnaden – ett slags växelverkan. Min slutsats är att tystnad aldrig är bra, varken för ett samhälle eller för den enskilda individen, konstaterar Björn.

Boken har tagit form i samtal med personer som varit drabbade av tuberkulos och med läkare som läst Björns mammas sjukhusjournaler.


LÄS ÄVEN: Pia fick aldrig träffa sin trillingsyster: ”Sorgen kom 40 år senare”


Det mest anmärkningsvärda i hela historien är kanske att sanatorievården för dessa tbc-smittade barn kan ha varit onödig. Björn säger att det är svårt att hitta vetenskapliga belägg för att sanatorierna var verksamma vid behandlingen av barnen.

– Ska man vara krass kan man säga att mamma inte fick någon medicinsk behandling alls. Man tog sänkan och vissa prover men någon behandling fanns inte att tillgå. Vårdfilosofin byggde i stället på tre L: livsmedel, luft och lydnad. Man skulle få barnen att gå upp i vikt och vräkte i dem mat.

– Deras matschema bestod av skummad grädde på morgonen, sedan frukost med smör, ost och bröd och sedan mer grädde. Till lunch serverades bastant mjölmat, mellanmålet bestod av gröt och därefter blev det till exempel korv och fläsk till middag. Maten var en central del i vården och den mörkare delen i detta var att vissa barn blev tvingade till att äta.

– Barn som kräktes upp långmjölken har vittnat om att de tvingades äta det som kom upp på tallriken igen. Man tvingades helt enkelt äta sina egna spyor – ett slags tortyr som vi idag har svårt att tänka oss, menar Björn.

Lydnad och diciplin var viktigt på sanatorium

Den andra delen handlade om att barnen skulle andas frisk skogsluft. Därför la man ut dem omstoppade som små puppor på balkongen på så kallade ”liggturer”. Där fick de ligga och andas. Viktigt var att man skulle vara tyst för att få i sig så mycket luft som möjligt.

Björn drar en parallell till utbrottet av covid-19. Som litet barn befann sig hans mamma isolerad på en balkong i Dalarna. Under pandemin satt hon isolerad på sin balkong i Gubbängen.

– Lydnaden var också av vikt. Man måste hålla disciplin, lära sig bli en ny människa för att kunna föra med sig det nya samhällets principer och det nya moderna sättet att tänka.

Munterheten på sanatorium beskriver Björn som både påbjuden och reglerad. Det fanns inte utrymme för samtal kring känslor som hemlängtan, man fick inte sörja eller vara deppig.


LÄS ÄVEN: Soraya Lavasani om sorgen efter sin mamma: ”Jag saknar en mormor till mina barn”


– Tårar ansågs motverka tillfrisknandet. Man tänkte sig att ledsenhet försvårade sjukdomsförloppet. Man uppmuntrade därför eller bekräftade inte barnens känslor, man skulle vara käck och glad. Sura miner skulle suddas bort, säger Björn och menar att det var gripande för honom att läsa de brev som skickades från barnen på sanatorium till sina föräldrar.

– I breven efterfrågade de saker som de ville få skickade till sig, som pennor, hårband eller suddgummin. Jag tolkar det som att det var ett sätt för dem att säga att de saknade sitt hem men att de uttryckte detta i specificerade kravlistor, säger Björn.

På just Tjärnans sanatorium där Björns mamma vistades var det inte vanligt att barnen dog men det hände. Märkligt nog dog ett barn om året och då ofta av tuberkulos som satt sig som en hjärninflammation, vilket innebär en långsam och plågsam död.

– Man förklarade aldrig för de andra barnen vad som hänt. Jag pratade till exempel med en kvinna som förlorade sin bästa vän. En dag var hennes bästis plötsligt bara borta, berättar han.

Barn på solbalkongen på Apelvikens sanatorium i Varberg år 1915. Frisk luft var en viktig del i behandlingen. Foto: Digital museum

Tiotusentals svenska dog av tbc

Titeln på boken flörtar med titeln på den klassiska visan I en sal på lasarettet och Björn medger att det är många från hans mammas generation som får en ton i huvudet när de ser titeln. Björns mamma minns hur hon och de andra barnen brukade sjunga denna visa i en förenklad version.

– Det är ju ganska makabert. Den här visan är hårda bandage för känsliga själar: En liten flicka ligger på sjukhus och väntar på att få komma hem, vilket hon aldrig gör. Den slutar med att barnet begravs i mull och snö faller på hennes grav. Det är en otroligt gripande berättelse, som ju levt vidare i vårt kulturarv, säger Björn.

Maritza Horn och Freddie Wadling är två artister som spelat in egna versioner av visan.

Det låg i tidsandan och i modernitetens natur att separera de som var sjuka från de som var friska. Björn jämför med hur man inom vården hanterar svårt sjuka barn idag. I intervjuer med läkare i boken betonas vikten av att ta hand om en hel familj när en familjemedlem är svårt och långvarigt sjuk. Idag vet man att ett sjukt barn är en sjuk familj, och Ronald McDonalds familjehem, som finns nära många sjukhus, är ett exempel på hur man idag skapar ”ett hem hemifrån” för sjuka barn och deras familjer.


LÄS ÄVEN: Patrick Ekwall: ”Oavsett vad jag gör så tänker jag på att Hannah är död”


– Det man gjorde då skedde ju inte med illasinnat uppsåt. Det handlade snarare om att samhället ville vinna kampen mot folksjukdomen tuberkulos, som var den stora dråparen i Sverige ända in på 30-talet. Vissa år dog tiotusen svenskar av tbc. Jämför man med hur många som dog under covidpandemin så är det ju oerhörda tal, säger Björn.

Björn tycker det har varit intressant att studera hur samhället ser på sjukdom och menar att många länder, precis som i fallet med sanatorierna, kan ha gått för långt i åtgärderna i kampen mot covid-19.

– Jag vill inte fördöma samhällets förhållande till allvarlig sjukdom men jag menar att många länder gick för långt med till exempel nedstängning av skolorna. Man tillämpade det man trodde var bäst men idag talar siffrorna för sig själv när vi ser hur dåligt många unga mått under denna period.

– Jag tror inte att ett samhälle kan vinna kriget mot smittsamma sjukdomar genom tvångsmedel. Det finns inte en enskild åtgärd som räcker, utan det handlar om frivillighet, folkupplysning och jämlika livsvillkor för alla – inte minst i sjukvården.

Björn hoppas kunna skriva fler böcker i framtiden. Foto: Frida Funemyr

Björn har alltid stått vid sin mammas sida

Björns mamma har, något skeptisk, följt hur hennes son grävt efter information. Samtidigt tror Björn att hon känner sig smickrad över att få vara huvudpersonen i hans berättelse. Hans föräldrar skilde sig då han var liten och han och Alice har, som han säger, ”kamperat ihop”.

– Mamma och jag har alltid stått vid varandras sida, det är ju henne jag har växt upp med. Jag ser boken som en hedersbetygelse till en livskamrat som kommer finnas kvar även när hon inte finns kvar, säger Björn.

På frågan vad hans mamma betyder för honom, svarar han:

– Mammor betyder allt, så är det bara. Mamma och jag har inte en exceptionellt nära relation om man ser det utifrån, vi ses och hörs någon gång i veckan. Men hon har ett nära och eget förhållande till alla mina tre barn, vilket jag är tacksam över. Hon har sitt liv och jag har mitt men med det sagt – en värld där inte mamma finns känns otänkbar.

Vad vill du att man ska känna när man läser boken?
– Två saker. Dels vill jag man ska lära sig något, få en uppfattning om förhållandet mellan friskt och sjukt i vårt samhälle. Men jag vill också att boken ska gå rakt in i hjärtat – att man som läsare ska känna att jag har gestaltat min mamma som en levande person.

Efter 13 år som kulturchef på Dagens Nyheter (och innan dess tio år på Expressen), hur vill du beskriva dig själv som yrkesperson?
– Jag är ganska hängiven och ofta väldigt engagerad i det journalistiska. Att verka som fri och oberoende journalist är mer meningsfullt än någonsin i en tid då både demokratin och det fria ordet är hotade.

Vad har du för intressen vid sidan av skrivandet?
– Två saker som är komplett onyttiga men som gör mig lycklig är att åka skidor eller ligga i solen på en brygga vid Östersjön och höra vattnet klucka. Det är helt nyttobefriade sysselsättningar som ger mig en tyngdlös känsla av mening med livet.

Som pappa, hur är du då?
– En hönspappa. Om det mot förmodan inte finns något konkret skäl att oroa sig för mina barn så tenderar jag att snabbt uppfinna ett.

Hur länge har du och Cecilia varit ett par?
– Vi har varit tillsammans i 30 år och gifta i drygt 20. Hon är världens skarpaste och roligaste människa att vara med. Vi har en väldigt djup gemenskap.

Vad gör dig som mest stressad?
– Jag tycker framtiden är jobbig, i stort och i smått. Men finner en viss trygghet i den där låten av Hasse å Tage, där de hoppas att barnen ändå får ett glas öl i framtiden.

Vad får dig bäst i balans?
– Att samtala och vara tillsammans med familjen är de tillfällen som jag gör mig som mest lycklig. När vi pratar och skrattar ihop känner jag mig i balans.

Vad har du för framtidsdrömmar?
– Gärna skriva fler böcker. Och så hoppas jag kunna hitta en värdig väg in i åldrandet.

Björn Wiman

Ålder: 53 år.

Familj: Hustrun Cecilia och tre döttrar, 17, 19 och 22 år gamla.

Gör: Kulturchef på Dagens Nyheter och författare.

Annons
Scroll to Top