• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Bengt Einar skulle lobotomeras som barn: "Jag kunde ha varit på dårhus, men det blev mer av mig"

    Som barn var Bengt Einar Johansson en hårsmån från att lobotomeras och hamna på dårhus. Många år senare, efter en framgångsrik karriär som företagare och sportkommentator, ställdes livet åter på sin spets. Nu berättar han sin historia i Sommar i P1.

    Bengt Einar skulle lobotomeras som barn: "Jag kunde ha varit på dårhus, men det blev mer av mig"

    Han var ute och cyklade med sin två år äldre syster när olyckan skedde. Bengt Einar Johansson var 6 år och där och då kunde livet ha förändrats för alltid.

    – Vi cyklade ned för en brant grusbacke, minns Bengt Einar. Jag sladdade till och drog huvudet i en sten. Blodet rann och min syster blev förskräckt. Men vi tog oss hem.

    Bengt Einar gör en kort paus och pekar sedan ut genom fönstret.

    – På den tiden bodde vi där borta på andra sidan ån, så långt bort du kan se i skogen. Det är ett par kilometer härifrån.

    Vi befinner oss i Berghem, cirka fyra mil från Borås. Här växte Bengt Einar – som i år valts till lyssnarnas sommarvärd i Sommar i P1 – upp med sina föräldrar och två syskon.

    – Efter att jag ramlat med cykeln körde mina föräldrar mig till Borås lasarett, fortsätter Bengt Einar. Men på den tiden var allt lite annorlunda. Då lämnade man in ungen, stängde dörren och gick. Föräldrar fick inte vara på sjukhuset. Jag blev fly förbannad! Men det var inte konstigt – det var inget stort nöje att bli instängd på sjukhus ensam. Ingen fick komma och hälsa på.

    För några år sedan var Bengt Einar nära att dö när kroppspulsådern brast. Nu lever han ett helt annat liv än den stressade entreprenörens.

    Skulle till dårhus

    Året var 1961 och det som därefter skedde var att läkarna ansåg att Bengt Einar skulle lobotomeras på grund av skadan han fått i samband med fallet från cykeln.

    – Jag levde väl om på sjukhuset för att få komma hem och tydligen var det bevis på att jag var idiot, att jag inte var klok, säger Bengt Einar dröjande.

    Han tystnar återigen ett ögonblick och lägger därefter till:

    – Till mamma sa de att det var bättre att lämna idioten på sjukhuset där han hörde hemma. Men det vägrade hon. Präst, läkare och lärare skulle man lyda på den tiden men mamma var envis. Hon tog till slut med mig hem, mot läkarnas ordinationer.

    Till historien hör att en yngre läkare som varit i USA, och därmed vidgat vyerna lite, uppmuntrade Bengt Einars mamma att ta hem sonen.

    – Den här läkaren hade i Amerika sett att det kunde hjälpa att låta föräldrarna vara med sina barn på sjukhus och idag skulle ju så klart mamma och pappa ha fått stanna kvar med mig. "Ge ungen trygghet så kan det nog gå bra ändå", ungefär så sa han till mamma. Men han blev tvungen att säga det i lönndom. De andra läkarna var nog inte så glada åt hans nya idéer.

    Själv har Bengt Einar under livets gång inte tänkt nämnvärt på vad som faktiskt kunde ha hänt när han var 6 år.

    – Jag begrep inte då att de ville behålla mig på sjukhuset. Jag visste inte vad ett dårhus var. Och jag har inte tidigare haft anledning att djupt reflektera över det – jag fick ju ett bra liv. Men nu, när jag har börjat tänka mer på det, känns det läskigt att jag kunde ha blivit kvar där. Det är lite obehagligt. Det måste ha funnits andra barn som inte kom därifrån.

    – Mamma sa många gånger när hon fortfarande levde: "Nu skulle de där läkarna ha sett vad det blev av dig – till och med mer än folk." Hon önskade att de skulle ha fått se hur fel de hade. Och hon hade gärna velat att den andre läkaren, som stred för mig, hade kunnat få ta del av min framgång. Men jag träffade aldrig honom.

    Bengt Einar som pojke.

    Var nära att dö

    Bengt Einar lämnade 25 år gammal Berghem och flyttade till Västerbotten. Han bosatte sig så småningom i den lilla byn Selet där han drev företag inom forsränning. Innan dess utbildade han sig till lärare i Umeå.

    – Men jag hann bara jobba ett år som lärare, säger Bengt Einar. Sedan fick jag fullt upp.

    Vid sidan av forsränningen startade Bengt Einar ett företag som sålde badtunnor och gjorde karriär som sportkommentator. Det är med andra ord inte konstigt att han inte haft tid att grubbla över hur annorlunda livet hade kunnat se ut. Men för tre år sedan hände något som även det var nära att sluta illa.

    – Jag höll på att dö, säger Bengt Einar utan omsvep. Det gick hål på kroppspulsådern. Jag var hos min bror när det hände – han bor också här i Berghem – och hamnade på Borås lasarett. Där räddade de livet på mig. Det var ett lite lustigt sammanträffande att jag kom just dit, till samma sjukhus som tänkte bura in mig när jag var barn.

    Efter att han repat sig något flögs Bengt Einar med ambulansflyg till Umeå. Han berättar att en läkare där sa till honom: "Jobbar du en dag till så dör du."

    – Då sålde jag firman och köpte det här huset för att byta livsstil. Jag hade jobbat alldeles för mycket.

    Bengt Einar lutar sig tillbaka på köksstolen samtidigt som han fortsätter:

    – Jag blev tvungen att vända blad. Jag kunde inte vara kvar i Selet och bo granne med mitt gamla företag. Men jag har kvar huset där uppe, på grund av mina två barn som är 26 och 21 år. Köket stinker stress bara man kommer in där men det känns ändå skönt att ha huset när jag vill åka upp och träffa barnen.

    Bengt Einar förklarar att han mår bra nu. Dödsångesten han kände den första tiden efter att kroppspulsådern brustit har släppt.

    – I början var det för jävligt. Varje kväll när jag skulle gå och lägga mig trodde jag att jag skulle dö. Jag tänkte: "Det är inte lönt att handla mat, jag kanske dör i natt." Nu tänker jag inte längre så. Jag kanske till och med kan köpa en resa till hösten. Men om inte den där läkaren hade sagt det han sa så hade jag nog fortsatt lite till och lite till. Det blev min räddning. Annars hade jag nog fallit stendöd ner.

    Hur kom det sig då att Bengt Einar bestämde sig för att skicka in ett bidrag till Sommar i P1. Jo, det visar sig vara en kompis förtjänst.

    – Han tjatade på mig i flera år om att jag borde vara med, säger Bengt Einar. Fem minuter innan ansökningstiden gick ut ringde jag in mitt bidrag. Sedan tänkte jag inte mer på det. När jag fick beskedet ... Jo men lite hedrande var det. Jag förstår att min historia intresserar. Jag kunde ha varit helidiot och inburad på dårhus men det blev inte så. Det blev så mycket mer av mig än det där. 

    Bengt Einar trivs med att åter bo i Berghem, där han växte upp.

    Har roligt igen

    Bengt Einar funderar lite innan han fortsätter:

    – Men det har inte varit så muntert att fördjupa sig i skiten. Nu petar jag i det här såret och det har varit rent obehagligt. Jag skulle försöka sätta mig in i hur lobotomering fungerar. Det var vidrigt. Jag stängde igen datorn. Jag kommer inte att googla mer på det. Det passade mig inte alls att gräva i det.

    Ögonen blänker till, för första gången under samtalet.

    – Ett sådant här program behöver nog gå lite upp och ner, annars blir det inte roligt att lyssna på, säger Bengt Einar efter en stund. Men jag tycker att det måste vara mer skratt än gråt.

    Han tittar ut genom fönstret och konstaterar att han trivs med livet och med att vara tillbaka i barndomens Berghem.

    – Jag jobbade nästan ihjäl mig men jag har det bra här nu. Många barndomsvänner bor kvar och alla är pensionärer.

    Med ett leende fortsätter Bengt Einar:

    – Vi har roligt som skam ihop, som om vi vore 20 år igen! Vi umgås jädrigt mycket. Uppe i Selet hade jag arbetat bort hela mitt sociala liv. Här har jag hittat tillbaka till alla mina gamla vänner – det känns värdefullt. Vi höll ihop i den här byn, vi ungdomar. Alla var lika mycket värda och alla ställde upp för varandra. Sicken lycka!

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!