• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Hemlöse fiskaren Nicolas fann kärleken i svenska Frida: "Tveksamt om jag hade levt utan henne"

    Hon var sjuksköterskan som av en slump hamnade på en öde strand i Kongo-Brazzaville. Han var fiskaren utan ben som levde som hemlös på stranden. Idag, en osannolik kärlekshistoria senare, är Frida och Nicolas gifta, har tre barn och bor i Uddevalla.

    Hemlöse fiskaren Nicolas fann kärleken i svenska Frida: "Tveksamt om jag hade levt utan henne"
    Det tog ett tag för Frida och Nicolas att inse att det fanns kärlek mellan dem. Nu har de varit ett par i nästan sju år.

    Klockan närmar sig fem på kvällen och det är minst sagt full fart hemma hos familjen Toto i deras villa i Uddevalla. Frida har precis kommit hem från jobbet som sjuksköterska och har hämtat upp barnen på
    förskolan.

    Nicolas är precis klar med förberedelserna för kvällsmaten och rullar mellan spisen och middagsbordet med sin rullstol. 5-årige Espoir är uppspelt efter en dag på förskolan och vill helst leka, men sätter sig snällt bredvid syskonen Abigail, 2,5 år, och Benjamin, 1 år.

     Så här är det alltid hos oss. Det är sällan en lugn stund, säger Frida och tittar på sina tre barn med ett lyckligt leende.

    Berättelsen om hur Frida och Nicolas träffades och blev kära i varandra är så fantastisk och nästan osannolik att man verkligen tror att det är en saga. Men att det är en i högsta grad sann berättelse är Frida och Nicolas och deras tre barn själva ett påtagligt bevis på.

    – När ryktet spred sig i Pointe-Noire att Nicolas träffat en vit kvinna trodde de att jag var en sjöjungfru som kommit upp ur havet till honom, säger Frida.

    – Jag hade en otrolig tur som träffade Frida, säger han. Det är tveksamt om jag levt idag om jag inte mött henne på stranden. Livet som hemlös i Kongo är hårt och många av mina vänner från den tiden är döda.

    Frida och Nicolas i skjulet på stranden Pointe-Noire.

    Skjulet på stranden i Pointe-Noire, Kongo-Brazzaville, där Frida träffade Nicolas (längst till vänster) andra gången.
    Foto: Privat

    Behövde avskildhet

    Deras kärlekssaga, som också resulterat i boken Vild väg som skrivits av Emelie Rönnerfors, började med att Frida kom till Kongo-Brazzaville som volontär på Mercy Ships sjukhusfartyg.

    Ända sedan hon var liten flicka hade hon drömt om att göra skillnad och kunna hjälpa andra som hade det svårt. Det var en av anledningarna till att hon utbildade sig till just sjuksköterska.

    – När jag var ung var en av mina drömmar att bli missionär, säger hon.

    Efter två års arbete på ett sjukhus i Bristol, Storbritannien, där hon kom i kontakt med många människor som hade det svårt och levde i utsatthet, var hon redo för volontärarbete på Mercy Ships.

    Den första tiden ombord på sjukhusfartyget låg de i kaj i Guinea vid Elfenbenskusten, men 2013 kom hon med fartyget till Pointe-Noire i Kongo-Brazzaville.

    – Jag hade varit där en tid när jag en dag behövde avskildhet för att be. Afrikanska kyrkor kan vara ganska stimmiga och jag behövde lugn, berättar hon.

    Frida fick rådet att ta bussen till en speciell strand. Hon kom dit på förmiddagen den 25 augusti och hon slogs direkt av att stranden verkade nästan helt öde.

    Men så fick hon syn på en man som förflyttade sig över stranden med hjälp av armarna eftersom han saknade ben. Hon blev nyfiken på vem han var och hur han klarade att leva där med sin funktionsnedsättning.

    – Jag trodde först att han var mycket äldre än han var eftersom hans hår var nästan vitt av saltstänk.

    Men när jag gick ifatt honom såg jag att det var en ung man.

    Nicolas hade mist sina ben några år tidigare i en tågolycka. Han levde då som föräldralös fiskare på stranden och tillsammans med några vänner skulle han åka till en större stad för att försöka sälja sin fångst med en bättre förtjänst. Eftersom de inte hade några pengar tjuvåkte de genom att sitta utanpå en av tågvagnarna.

    I en kurva krängde det överfulla tåget till och Nicolas trillade av platsen han satt på strax ovanför hjulen. Han drogs in under vagnen och det sista han kände innan det svartnade för hans ögon var en intensiv smärta.

    – När jag vaknade upp på sjukhuset och förstod att mina ben var borta trodde jag att mitt liv var slut. Hur skulle jag kunna försörja mig som fiskare utan ben? säger han.

    Han fick hjälp att skaffa en rullstol av en grekisk präst och en tid vigde han sitt liv åt ortodoxa kyrkan och studerade till präst. Men när han förstod att det skulle innebära att han var tvungen att leva i celibat och leva utan hustru och barn hoppade han av studierna.

    Han återvände till stranden i Pointe-Noire, sov under en båt och försörjde sig bland annat genom att rensa fisk.

    – Jag levde bland kriminella på stranden. Vissa dagar rensade jag fisk, andra dagar stal jag det jag kunde komma över.

    Frida och Nicolas Toto med sina tre barn.

    Hemma hos familjen Toto är det ständigt full rulle. Inte så konstigt med tanke på att de har tre små barn.

    Lovade komma tillbaka

    Så såg hans liv ut när den främmande vita kvinnan gick ifatt honom på stranden och började prata med honom. Först var han lite tveksam, men till slut flöt deras samtal på.

    – Jag slogs direkt av att Nicolas var så positiv och full av liv. Han var varken inställsam eller tiggde pengar som många andra kongoleser man träffade på gatan, säger hon.

    När Nicolas svarade nekande på hennes fråga om han inte hade några vänner frågade hon om inte hon kunde få vara hans vän. "Visst", svarade han lite tvivlande och trodde aldrig att han skulle få se den vita kvinnan igen.

    Men Frida var fast besluten att återvända till stranden för att träffa Nicolas på nytt. Så fort hon hade nästa ledighet från sjukhusfartyget satte hon sig på bussen.

    – Det kändes som om någon parat ihop oss. Jag minns så tydligt att det kändes som om jag kommit till ett vägskäl. Jag kände starkt att mitt liv var på väg att förändras.

    När Frida kom tillbaka och hittade honom i ett skjul, som fungerade som en bar för dem som levde på stranden, trodde han först inte sina ögon. Sedan förstod han att den vita kvinnan måste mena allvar med det hon sa.

    – Efter det andra mötet kändes det som om jag inte kunde vara borta från Nicolas. Varje ledig dag tillbringade jag tillsammans med honom på stranden.

    Men Frida definierade då inte sina känslor som kärlek. Hon var i början bara intresserad av vänskap och blev nästan rädd när han skämtade om att hon borde gifta sig med honom.

    Tiden med Mercy Ships rann dock ut och i maj 2014 skulle Frida åka hem till Sverige. Men hon lovade att komma tillbaka till honom och innan hon reste köpte hon en mobiltelefon till honom så att de kunde hålla kontakt.

    – Men den tappade han och vi hade inte någon kontakt med varandra på flera månader. Jag försökte nå honom genom att kontakta en av våra vänner i Pointe-Noire, men han ringde aldrig tillbaka.

    Till slut bestämde Frida sig för att åka tillbaka till Kongo- Brazzaville i februari 2015 och leta upp honom. Men innan hon hann resa ringde Nicolas och han blev glad när han hörde att hon skulle komma tillbaka.

    – När jag landade mötte han mig på flygplatsen, berättar hon.

    Nu stod det klart för dem båda att de var kära i varandra och de började planera för en gemensam framtid. Men de möttes av ett flertal hinder och utmaningar.

    Frida och Nicolas Toto med sina tre barn.

    Det är lång väg från stranden i Kongo-Brazzaville till radhusträdgården i Uddevalla. Frida med minstingen Benjamin, Espoir i mitten och till höger Nicolas med Abigail.

    Anklagad för spioneri

    – För det första saknade Nicolas identitetshandlingar och för att få det var vi tvungna att åka till det andra Kongo, alltså Kongo-Kinshasa, och försöka få tag i hans födelseattest.

    Men där släpptes paret inte in eftersom Frida saknade uppehållstillstånd. Under en nattlig, mycket farlig tur i en liten kanot på Kongofloden, där de försökte smuggla henne över gränsen, greps de.

    – Jag anklagades först för att vara spion, berättar hon. Den högste officeren erbjöd sig att lösa våra problem om jag gifte mig med honom. Men jag avböjde bestämt – men samtidigt försiktigt – hans
    erbjudande.

    Överraskande nog släpptes de ändå in i Kongo-Kinshasa och de slog sig ner i staden Matadi, där de startade en taxiverksamhet för att kunna försörja sig.

    Då upptäckte de till sin överraskning och glädje att hon var gravid. Tillsammans bestämde de att det var säkrast om hon reste hem till Sverige och födde sonen Espoir där.

    – Jag ville helst stanna i Kongo, men då frågade Nicolas mig om jag visste hur många kvinnor och barn som dör i barnsäng i Kongo. Men innan jag reste gifte vi oss.

    Vill återvända

    När Frida några månader senare kom tillbaka från Sverige med deras lille son hade deras taxiverksamhet slagits i spillror. En av deras förare omkom i en olycka och Nicolas anklagades för att ha orsakat olyckan med magi. De trodde att han var en trollkarl eftersom han hade en vit hustru.

    Samtidigt utbröt det inre stridigheter i Kongo-Kinshasa. För att komma undan de politiska oroligheterna sökte de sig till staden Seke-Banza, där de köpte en bit mark. Men de kände sig inte trygga där heller och de ville till Sverige så snart som möjligt.

    Men det skulle dröja två år innan Nicolas lyckades få alla nödvändiga dokument och uppehållstillstånd i Sverige.

    – Jag kom hit i november 2017. Det var första gången jag såg frost på marken och det var mycket kallt, säger han.

    Frida och Nicolas trivs bra i Uddevalla. Han har lärt sig svenska och har haft ett par praktikplatser men haft svårt att få ett fast jobb. De drömmer båda om att en dag kunna återvända till Seke-Banza, där deras hus fortfarande finns kvar.

    – Vår dröm är att åka tillbaka till Kongo och starta ett utbildningscentrum för lokalbefolkningen. En plats där de kan bo och samtidigt skaffa sig en yrkesutbildning, säger hon.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!