Ragnhild och Bert-Inge möttes på tågluff 1972: “Vi var ett par från första kyssen”

I år fyller Interrailkortet ett halvsekel. Det tänker Bert-Inge och Ragnhild Karlsson fira lite extra. Det var nämligen när de var ute och tågluffade 1972 som de träffade varandra första gången.

– Även om livet inte alltid gått som på räls, och saker och ting har växlat genom åren, har vi aldrig spårat ur, säger Bert-Inge ordvitsigt och med ett varmt leende.

Hemmets Journal träffar Ragnhild och Bert-Inge där de bor, i det lilla skånska samhället Klippan.

Deras berättelse om hur de möttes och blev förälskade i varandra blir en reseskildring genom Europa där tåg och järnväg löper som en röd tråd från dåtid till nutid.

– Det var genom tågluffen som vi lärde känna varandra, men det dröjde ett tag innan vi blev ett par, säger Ragnhild.

Vi har slagit oss ner i lusthuset från 1920-talet, som hör till den gamla tegelvillan från seklets början.

Ragnhild bjuder på hembakad chokladkaka med jordgubbar och vispgrädde.

Medan vi låter kaffekannan gå runt berättar Bert-Inge att villan är hans föräldrahem och att huset är byggt med tegel från tegelbruket som låg i Klippan.

Här har paret bott sedan sommaren 1982 – trots att Ragnhild först sa att hon aldrig på tiden kunde tänka sig att flytta till Klippan.

– Men så blev det ändå, säger hon med ett leende. Och jag har alltid stortrivts med att bo här.

I år är det 40 år sedan. Ytterligare ett jubileum att fira i år.

Trots att vi befinner oss nära Klippans centrum (känt i hela landet genom Torssons populära låt med samma namn) märks det knappt. I deras lummiga trädgård blommar rosor som den gula ‘Aicha’ och klematis och i en hörna porlar ett vattenspel.

Fram till pensionen för ett par år sedan jobbade hon som sjuksköterska inom äldrevården och han som skolkurator på gymnasieskolan som ligger ett stenkast från deras hus. Några ungdomar som passerar på gatan utanför lusthuset under intervjun hejar igenkännande på Bert-Inge.

Ungdomarna är ungefär så gamla som Ragnhild och Bert-Inge själva var när de träffades första gången i juli 1972. Det var det året som det populära Interrailkortet lanserades och de båda ungdomarna var bland de första svenskarna som gav sig ut för att tågluffa genom Europa.

– Interrailkortet kostade 350 kronor och för den summan kunde man resa runt i Europa så mycket man ville under en månad, berättar Ragnhild.

Hon hade precis fyllt 19 år den sommaren och hade bestämt sig för att ta en paus från studier och sommarjobb för att tågluffa tillsammans med sin väninna Eivor Wikström.

För Ragnhild skulle det bli det stora äventyret. Hon hade flyttat från den lilla byn Löberöd utanför Eslöv till Sundsgårdens folkhögskola i Helsingborg för att plugga till sjuksköterska, men hon hade ingen större resvana.

– Det kändes lite osäkert eftersom vi bara var två tjejer. Så när jag träffade en kille som också skulle ut och tågluffa den sommaren med ett par kompisar frågade vi om vi kunde få göra sällskap med dem.

Killen Ragnhild träffat hette Billy Götestam och de han skulle tågluffa tillsammans med var den då 18-årige Bert-Inge och en tredje kille som hette Egon Brodin.

– Egon hade planerat vår resa minutiöst och vi tyckte det var störande att det kom två tjejer som kanske skulle ifrågasätta våra planer och omkullkasta dem, berättar Bert-Inge.

Därför tog de tre killarna ett demokratiskt beslut om att vilseleda tjejerna om vilket tåg de skulle resa med.

Men av en slump och till deras stora förvåning fick de se Ragnhild och Eivor komma gående på perrongen med sina stora ryggsäckar och stiga ombord på samma tåg som de satt på.

– Strax därefter kom de till vår kupé och fick syn på oss. Sedan hade vi sällskap i stort sett hela tiden under de veckor vi reste genom Europa, berättar Bert-Inge.

En glad överraskning

Det blev en resa genom centrala och södra Europa där de fem ungdomarna fick se och uppleva mycket.

– På den tiden gjorde man misstaget att åka till så många länder som möjligt. Vi åkte genom Tyskland till Schweiz, Österrike, Italien och Jugoslavien. Vi besökte lilleputtländer som Liechtenstein, Luxemburg, San Marino och Monte Carlo, berättar Bert-Inge.

I Monte Carlo blev de handfast utslängda när de försökte besöka det berömda kasinot.

– Vi såg ut som hippier och det gillade inte vakterna. Jag har aldrig varit så nära att bli överkörd av en Rolls-Royce, berättar Bert-Inge med ett skratt.

– Men det tog vi igen senare på kvällen, när vi lyckades hitta ett platt hustak vi kunde övernatta på. Där hade vi en fantastisk utsikt mot slottet, som just den kvällen firade med ett gigantiskt fyrverkeri.

Den första tiden efter att de kommit tillbaka till Sverige försökte Ragnhild och Bert-Inge fortsätta att hålla kontakt med varandra. De skrev brev till varandra, men det gick allt längre tid mellan breven.

– Hösten 1973 flyttade jag till Lund för att studera på Socialhögskolan och då visade det sig att tre av mina tågluffar-kompisar också flyttat dit. En av dem var Ragnhild.

– Eivor skrev till mig och berättade att Bert-Inge också flyttat till Lund. Jag fick hans adress och gick dit för att knacka på och överraska honom, berättar hon.

Men Bert-Inge var inte hemma. Hon fick däremot komma in hos hans granne, som erbjöd sig att lära henne spela schack medan hon väntade.

– Jag blev helt paff när jag fick se Ragnhild. Det var verkligen en glad överraskning.

Den goda vänskapen från tågluffen utvecklade sig till kärlek mellan Ragnhild och Bert-Inge efter hand som de upptäckte att de delade samma värderingar och intressen.

– Första kyssen dröjde dock till våren 1974. Men från den dagen var vi definitivt ett par, säger hon.

Vill tågluffa igen

Ragnhild och Bert-Inge bodde dock aldrig ihop i Lund. Det väntade de med till efter att de gift sig och flyttat till Klippan. Deras första bostad i det lilla samhället var typiskt nog, med tanke på hur de träffades, den gamla stinsbostaden.

– Vi hade järnvägen precis utanför fönstret och hörde avgångsutropen från stationen, men vi stortrivdes där, berättar Ragnhild.

Nu när de är pensionärer och har fått tid över för sig själva tänker de ge sig ut och tågluffa på nytt.

– Men i år blir det nog inte, säger Bert-Inge.

– Varför inte? säger Ragnhild med en kärleksfull blick mot sin man. Vi kan ju ge oss ut senare i höst.