Jag är så glad att Karin hann ge vår dotter ett namn

Tom Malmquist förlorade sin sambo Karin, hastigt och oväntat – när deras dotter bara var en vecka. – Karin hann ge vår dotter hennes namn innan hon somnade in, berättar Tom.

Tom Malmquist

Ålder: 37 år.
Familj: Dottern Livia, 3.
Bor: Södermalm i Stockholm.
Yrke: Författare, poet.
Bakgrund: Hockeylöfte i Huddinge IK, slutade med hockeyn som 16-åring. Son till Thomas Malmquist, känd sportjournalist på Expressen. Har gett ut två uppmärksammade diktsamlingar, Sudden death 2007 och Fadersmjölken 2009.
Aktuell: Med den självupplevda romanen I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv.

Det är mars 2012. Tom Malmquist och Karin Lagerlöf har varit ett par i tio år och väntar sitt första barn. Karin är i åttonde månaden och allt ser bra ut. Så blir hon plötsligt sjuk – får hosta, hög feber, mår illa. När Karin får allt svårare att andas åker paret till sjukhuset.

Och här – med Karin på en sjukhussäng – startar Tom Malmquists bok i ett rasande tempo och med hisnande detaljskärpa. Sjuksköterskorna klipper upp Karins linne och behå medan överläkaren ger högljudda instruktioner. Karin får elektroder på bröstet, en apparat tjuter. Läkarna misstänker svår lunginflammation, eller blodpropp. Tom rusar ut och in på en toalett där han kräks och kissar samtidigt.

Det visar sig vara akut myeloisk leukemi.

Jag är så glad att Karin hann ge vår dotter ett namn

Tom och Karin var tillsammans i tio år och väntade sitt första barn tillsammans när Karin en dag blev plötsligt sjuk.

Karin sövs ner. Barnet, en flicka, blir förlöst med kejsarsnitt, och hon mår bra – men Karin blir bara sämre och de alarmerande blodvärdena stiger, skenar.

Som i en mardröm springer Tom i kulvertarna under Karolinska sjukhuset mellan Karin på thoraxintensiven och dottern Livia på neonatalavdelningen med snuttefiltar – för att mor och dotter ska få känna varandras dofter.

Drygt 90 sidor in i boken stannar Karins puls. Hon dör – en vecka efter Livias födelse – utan att ha fått se sin dotter.

Livia betyder “blå” på latin och “krona” på hebreiska. Tom hade aldrig hört Karin nämna namnet förrän där på sjukhuset.

“Jag hör inte vad hon säger. Det låter som att hon säger liv. Hon försöker ta av sig masken men jag hindrar henne. Hon stönar. Älskling, vad är det? frågar jag. Döpa, säger hon. Okej, okej, du vill döpa henne till Liv? Hon skakar på huvudet och utbrister: Livia. Livia? Hon nickar och lyfter handleden.”

Innan Karin sövs ner hinner hon också säga till Tom, i en utandning: “Älskar dig på alla sätt och vis.”

Jag är så glad att Karin hann ge vår dotter ett namn

Det var Karin som kom på namnet Livia. Tom hoppas att deras dotter kan känna sin mammas närvaro genom namnet.

 

Vad betyder det att Karin fick ge er dotter hennes namn?

– Massor för mig, och det kommer att bli stort för Livia – som en gåva från mamma Karin. Att hon ständigt kan känna sin mammas närvaro genom namnet.

Livia – som ler soligt under ett blont rufs på Toms mobilskärm – liknar Karin mest till utseendet, berättar han.

– Sedan har hon ärvt min intensitet och snabbhet.

 

Karin hade varit sjuk: drabbad av en blodpropp och en cysta i huvudet som opererades bort. Men blodcancern som tog hennes liv var ändå oväntad eftersom Karin blivit friskförklarad.

– Efter Karins sjukdom drömde jag ibland mardrömmar om att jag förlorat henne, och vaknade upp och så fanns hon ju där.

– Det kommer jag att få processa hela mitt liv: Att min mardröm blev sann.

Jag är så glad att Karin hann ge vår dotter ett namn

– Jag bestämde mig för att min saknad inte skulle få drabba vår dotter, Livia.

 

Om fotona på Karin hemma i lägenheten säger Livia “mamma Karin”.

Hur pratar du med Livia om hennes mamma?

– Det är inte så att jag har monologer om Karin. Jag har sagt att mamma bar dig i sin mage, och sedan dog hon när du föddes, och jag har tagit hand om dig.

– I våras kom frågan jag väntat på. En liten flicka vände sig till mig. Livia var med – och sa: Var är Livias mamma?

– Hon är död, sa jag, i rätt så vardaglig ton, som jag bestämt mig för att säga. Och jag såg på Livia att hon tyckte att det var nästan som en lättnad. Det var inget konstigt eller farligt att frågan kom, och att jag svarade.

 

Vad hoppas du att boken kan ge Livia i framtiden?

– En bild av hennes mamma som är så ärlig som möjligt. Att boken blir en viktig pusselbit – sedan finns det andra bitar: foton, kläder, dagboksanteckningar.

Mot slutet av boken vänder sig Tom direkt till sin döda älskade, och talar till henne i du-form.

– Den delen var svårast att skriva. Särskilt framåtblickarna, eftersom de rör vid allt som Karin kommer att missa.

– Och det är svårt att – om så bara är i fantasin – släppa Livia. Att hon ska åldras och jag finns inte mer.


Utdrag ur boken I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv:

“Så fyller hon trettiofem år, hon viger sig i din röda klänning med vita prickar, hon har dina fingrar, det känns som dina fingrar när jag släpper henne, och blir till åren, vår dotter går med en krycka över den kalkvita piren mot stenhuset, hon släpper ut katten och går in.”

Jag är så glad att Karin hann ge vår dotter ett namn

Under tre års tid skrev Tom på boken I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. Idag – 3,5 år efter Karins död – har tillvaron ljusnat, men sorgen går aldrig över, säger Tom.

 

Hela artikeln finns att läsa i Hemmets Journal nr 44 2015.

Min dotter och jag fick cancer samtidigt
Tack för att du ville bli min mamma!
Gomspalten gör att barnen i skolan kastar sten på Joseph
Scroll to Top