Anna: Sonens flytt till USA krossade mitt hjärta

Vår son är 36 år och han har en härlig fru och två pojkar, tre och sex år. Från början bodde vi i samma område och var som en enda stor familj. De var ofta hos oss eller så var vi hos dem. Vi hjälpte till med både hem och barnbarn. Livet var en idyll. Vi fick väldigt fin kontakt med barnbarnen.

Läs även: Jag såg inte alla varningstecken i min relation

Jag såg framför mig hur barnen växte och blev större och att de snart skulle kunna komma och gå precis som de ville antingen hemma hos sig eller hos oss. Jag tyckte om att fantisera om hur jag gick hemma på dagarna och bakade bullar och bröd. När barnbarnen kom över skulle jag ägna mig helt åt dem. Jag skulle vara den perfekta farmodern. Trädgårdens äppelträd dignade av äpplen och grönsakslanden frodades av sallad, rädisor, morötter och blommor. Kunde det finnas en bättre miljö för små barn, tänkte jag ofta.

Sonen fick jobb i USA

Men idyllen byttes ut mot en mardröm. En dag berättade nämligen vår son att han har fått ett jobberbjudande som han inte kunde tacka nej till. Detta var hans livs chans, sa han och han måste bara ta den. Han hade fått ett femårskontrakt för ett jobb i USA med början om ett halvår. ­Lönen var bättre än vad den var här och hans fru skulle inte behöva jobba. Hon skulle kunna ägna sig åt barnen på heltid. Barnen skulle växa upp i en internationell miljö och lära sig engelska lika bra som de kan svenska. Kan vi ge barnen en bättre framtid? sa han med ett brett leende.

Jag vände mig om och grät. Tårarna rann nerför mina kinder. Barnen var vid denna tidpunkt ett och fyra år. Jag kunde inte tänka mig tanken att de skulle flytta så långt bort. Jag hade aldrig kunnat tänka tanken att de skulle flytta överhuvudtaget.

Läs även: Mamma använde mormors pengar till skönhetsbehandlingar

Min son såg besviken ut över mitt beteende och tyckte att jag kunde vara glad för hans skull. Fattade jag inte ­vilken chans det var för honom och hela familjen? Och tvåspråkiga barn.

– Hur lätt skulle det inte bli för dem i skolan sen när vi flyttar tillbaka? Det är bara för fem år, sa han och gav mig en lång kram.

Jag slog honom ifrån mig. Tittade argt på honom och sa till min man Bengt att vi går hem nu. Jag slängde på mig jackan och skorna hade jag inte ens tid att knyta. Jag ville bara därifrån. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till.

Jag oroade mig för barnbarnen

Väl hemma ville jag inte prata med någon. Jag la mig på sängen och bara grät. Den kvällen somnade jag där i sängen med kläderna på och vaknade först på morgonen. Bengt sov i soffan i TV-rummet. Jag kände mig så besviken. Hur kunde han göra så här mot oss? Som vi har ställt upp för deras familj.

Men min son var obeveklig. De hade bestämt sig. De skulle flytta till USA och de såg verkligen fram emot det. Och vi var välkomna så ofta vi bara ville. De började sin planering och fick helt plötsligt massor att tänka på inför flytten trots att företag både fixade bostad och bil.

Läs även: Han lämnade mig när jag var gravid i sjätte månaden

Barnen var för små för att förstå vidden av det hela. Det äldsta barnbarnet förstod att något stort var på gång men inte vad. Jag tyckte de gjorde fel som utsatte barnen för en sån här sak. Att ryckas upp från sina rötter och sin hemmiljö. Ingen vet hur det blir i ett annat land.

Tänk om de inte kommer att trivas, tänkte jag ofta. Och tänk om de glömmer bort oss. Men min son sa att jag inte behöver oroa mig. Vi kan skypa via datorn, mejla och ringa. Och när vi kommer dit och hälsar på blir vistelsen desto längre. Och självklart skulle de komma hem till jul och över sommaren. Det är ett bra företag han jobbar på och han har hört om andra kollegor som bott utomlands och för dem har det gått jättebra. De har haft mycket ledighet för resorna hem till Sverige. Han kunde inte förstå varför jag var negativ. Men jag bara oroade mig.

Jag grät så jag skakade när de åkte

Månaderna gick och snart var den stora dagen här – flyttdagen. Denna dag hade jag ont i huvudet och orkade inte följa med dem till flygplatsen. Min son, hans fru och barnbarnen kom in till mig där jag låg i sängen. De kramade om mig allihop. De grät och jag grät så att jag skakade. Det var en otroligt känslosam stund innan Bengt körde dem till flygplatsen.

Nu följde ett oroligt dygn innan vi fick reda på att de kommit fram och fått komma in i sitt hus. Vår son var överlycklig när han ringde, om än väldigt trött. Resan hade gått bra och huset ser fint ut. Området var alldeles underbart.

Läs även: Jag ljög för alla om vem som var pappa till min son

– Du måste komma hit snart mamma. Du kommer att älska detta ställe och vårt fina hus, sa han.

Några dagar senare skypade jag för första gången i mitt liv. Vilken underbar känsla att få både se och prata med dem. Fyraåringen hade redan fått en kompis och trots att de inte kunde prata engelska med varandra så kommunicerade de ändå.

Livsgnistan tändes igen

Hösten gick och jag gick ofta förbi deras hus. De hade hyrt ut det till en ung familj.

Vi höll tät kontakt med vår son och hans familj under hösten. Snart var det jul och de kom hem till Sverige igen. Åh, vad det hade hänt mycket med barnen under hösten. De hade växt och fyraåringen kunde några ord på engelska. De trivdes bra även om de självklart längtade hem ibland.

Läs även: Jag blev deprimerad när barnen flyttade ut

Men saknaden var stor och jag började acceptera tanken på att åka dit och hälsa på. Vi började planera för en tre veckor lång resa. Men först ville vi friska upp vår engelska. Även om vi bodde hemma hos dem ville vi kunna röra oss på egen hand och prata med deras amerikanska vänner. Det blev en kvällskurs i engelsk konversation. Plötsligt satt vi hemma och försökte prata engelska med varandra. Vi skrattade ofta och jag ­började få upp livsgnistan igen. Nu såg vi fram emot ­resan.

Ses regelbundet trots avståndet

Äntligen var det dags. Jag hade fjärilar i magen men ­resan gick bra. På flygplatsen stod hela familjen samlad. De såg verkligen ut att må bra. Mitt självförtroende hade växt i och med kursen i engelska och jag kände mig stark. Det blev några härliga men ­intensiva veckor. Bara att vara med dem i vardagen där var en fröjd. Att se barnbarnen i deras nya vardag och att leka med sina amerikanska kompisar. Alla var så trevliga mot oss och vi förstod att de hade det bra där.

Läs även: Jag försonades med min vän – men mamma förlät jag aldrig

Under sommaren var de hemma i fem veckor hela ­familjen. Nu är det snart jul och då kommer de hem igen. Och till påsk åker vi dit igen och hälsar på. Trots avståndet ses vi ganska ofta ändå. Det blir väldigt mer intensivt och min engelska blir bara bättre.

Tänk att jag skulle bli duktig på engelska på äldre dagar. Det har jag min son att tacka för. Ja, det blev inte så hemskt ändå.

Anna