Eva-Maria: Min chef trakasserade mig i månader

När jag var 31 år bytte jag jobb och såg fram emot en ny utmaning. Avdelningschefen var en kvinna i 50-årsåldern, som vi kan kalla Sonja. Hon var respektingivande och hade kalla ögon. Min magkänsla sa mig att hon var opålitlig, men jag försökte slå det ifrån mig. Det skulle säkert bli lärorikt att ha henne som chef.

Jag åt lunch med några kollegor varje dag. När jag frågade dem om Sonja svarade alla något diplomatiskt i stil med att hon var kunnig.

– Är hon trevlig? frågade jag.

Min fråga möttes av ansträngda leenden. Ingen verkade tycka att Sonja var särskilt trevlig men ingen ville säga det rakt ut.

De första två månaderna löpte problemfritt. Jag kom in i rutinerna och tyckte själv att jag gjorde ett bra jobb. Stämningen på kontoret var professionell. Det var som om folk var noga med att inte ha för trevligt. Respekten de visade Sonja kändes allt mer som rädsla. Jag snappade upp rykten om omplaceringar och sabotage av karriärer. Tydligen hade Sonja ledningens förtroende och de lät henne styra.

Efter mina första månader på jobbet knöts jag till ett viktigt projekt. Det var min första chans att visa framfötterna och jag ansträngde mig verkligen. Min insats blev uppmärksammad. Jag trodde att Sonja skulle uppskatta att jag bidragit till att avdelningen fick beröm men där hade jag fel. Från den dagen fick jag en fiende.

Jag blev inkallad på Sonjas kontor.

– Jag har förstått att du fått beröm för det här, sa hon och höll upp mappen med mitt arbete.

– Ja, det var vänligt.

– Hm, där ser man. Så du är en sådan som tar åt dig äran för andras arbete, sa hon kallt.

Jag blev mållös. Hon pratade på om hur projektet var ett grupparbete och att hela avdelningen borde berömmas.

– Jag har informerat styrelsen om den saken, tillade hon med ett kyligt leende.

Jag var gråtfärdig när jag kom tillbaka till mitt skrivbord. Hade hon verkligen anklagat mig för att oärligt ha roffat åt mig äran och dessutom spridit denna anklagelse vidare? Det var jag som hade gjort det huvudsakliga arbetet och det var just den delen som jag hade fått beröm för. Och nu försökte hon underminera de högre chefernas syn på mig!

Mina kollegor såg hur upprörd jag var. Jag berättade vad som hänt och de utbytte blickar men ingen anklagade Sonja för att ha gjort något fel. Efter det kände jag mig sviken. Från den dagen gjorde Sonja allt för att underminera mig. På möten och inför andra avbröt hon mig, ignorerade vad jag sa eller ifrågasatte mig på sätt som jag inte visste hur jag skulle bemöta. Hon verkade helt sakna empati och var väldigt manipulativ.

Jag mådde allt sämre av att gå till jobbet. Efter ett halvår mådde jag illa varje morgon och hade konstant en klump i magen. Men hur skulle jag kunna säga upp mig? Jag ville inte ens tänka på vilka slags vitsord Sonja skulle ge mig.

En morgon när jag kom till jobbet satt de andra redan i möte. Sonja hade ändrat tiden utan att informera mig. Då orkade jag inte längre. Måttet var rågat. Jag packade ihop mina grejer och gick hem.

Jag blev sjukskriven och fick gå i terapi för att hantera den mobbing jag varit utsatt för. Jag kände mig väldigt ensam i det här men då hände något oväntat. En av mina kollegor sa också upp sig och skrev ett långt mejl där hon berättade om Sonjas beteende mot såväl mig som andra anställda. Hon skickade det till alla på avdelningen och samtliga i styrelsen. Jag fick ge min version och kort därefter blev Sonja omplacerad.

Idag har jag ett arbete där jag trivs och min chef är både omtänksam och inspirerande. Det är en sådan otrolig skillnad i arbetsglädje. Jag önskar att alla fick ha det så här bra på sin arbetsplats!

Eva-Maria