Jag är 40 år men har fortfarande en trasig relation med min mamma. Det är svårt att sammanfatta hur det var att växa upp med en sådan kvinna. Hennes stora beundran av sig själv överskuggade allt. Det har alltid bara handlat om henne. Vi, de andra i familjen, finns bara till för att rama in henne. Om jag någon gång har framgång, eller uppmärksammas, vänder hon det svartsjukt till att jag inte vore något utan henne. Hon har alltid strävat efter att framhäva sig själv främst.
Som tonåring mådde jag väldigt dåligt och som ung vuxen var jag helt vilse i tillvaron. Med åren har hittat en trygghet i mig själv och byggt upp mitt självförtroende. Pusselbitarna har hamnat på plats när jag reflekterat över min uppväxt.
Mamma var ofta frånvarande för hon ville göra karriär. Hon var inte intresserad av min skolgång eller intressen. Att visa sitt barn världen och förklara hur det fungerar, ser jag själv som ett av det roligaste och grundläggande med att vara förälder. Inte hon. När jag flyttade hemifrån var jag okunnig om allt och tvingades lära mig allt själv. I långa perioder har jag inte haft kontakt med henne. När hon och pappa skilde sig blev det mest naturligt att umgås med honom och hans nya fru. Pappa har inte heller haft det lätt med mamma.
Jag ville att mina barn skulle ha en mormor
När jag bildade egen familj funderade jag över kontakten med mamma. Kanske hade hon mognat med åren? Vi bjöd in henne till jul och middagar. Jag ville att mina barn skulle ha en mormor och trodde inte de behövde fara illa av hennes självförälskelse. Jag tog fel.
Mamma har alltid pratat illa om andra människor. Snälla personer som menar väl kommenterar hon elakt. Genom att trycka till andra tror hon att hon själv stiger i graderna. Det har varit svårt för mig att hantera runt mina barn. Ska de lära sig samma dåliga beteende? Kalla folk fula ord och vara missunnsam när det går bra för andra?
Jag kom till insikt under pandemin. Under denna tid skulle vi ordna ett litet kalas och påtalade noga för de få inbjudna att de inte fick komma om de kände sig sjuka. Mamma kom och jag blev genast misstänksam mot hennes snuva. Hennes mobil ringde och hon svarade med högtalaren på. När samtalet var över pratade hon nedlåtande om den hon nyss haft i luren. Jag tittade bedrövat på mina barn. Är det så här mormor firar dem?
Lättnad att inte ha kontakt
Naturligtvis blev vi alla sjuka efter kalaset. Mamma hade smittat oss. När jag frågade henne varför hon kom och smittade oss fick hon ett raseriutbrott. Till och med jag som var van vid hennes utbrott blev förvånad över hur arg och kränkt hon blev.
När vi hade tillfrisknat kändes det som att vakna upp från en baksmälla efter allt giftigt som mamma sprider runt sig. Kalaset blev droppen. Varför har jag fortfarande kontakt med henne och utsätter oss för hennes beteenden?
Min man och jag diskuterade hur vi skulle förhålla oss till henne hädanefter. Barnen var besvikna över kalaset och sa att mormor är alltid är arg och högljudd. Vi behövde alla en paus från mamma. Att bryta kontakten helt kändes för drastiskt utan vi tog ett stort steg tillbaka. Vi känner en lättnad att kontakten med min mamma är på ett minimum och satsar istället på att umgås med människor som gör oss glada.
Kajsa
Skicka in din berättelse!
Har du själv upplevt något i ditt liv som du vill berätta och dela med dig av till andra? Det kan vara stort som smått. Skriv och berätta med dina egna ord!
Du får gärna vara anonym, men ange namn, adress och personnummer eftersom alla införda bidrag honoreras. Vi kan behöva redigera och korta ner texten.
Adress: Läsarnas egna berättelser, Hemmets Journal, 205 07 Malmö. E-post: lasarberattelser@egmont.se
Välkommen med din berättelse!
Carina Löfgren, redaktör