Ing-Britt: Mannen jag körde på blev en god vän

Han kom rakt ut framför bilen i full fart på sin cykel. Jag hade inte en chans att stanna. Det bara small och där låg han framför bilen. Jag hade kört på en man!

Men låt mig berätta från början och hur jag gick vidare med detta. Det hjälper att skriva när jag bearbetar denna hemska händelse.

Det var en vanlig tisdagskväll i slutet av mars. Jag hade varit iväg och tränat efter jobbet. Det hade börjat skymma. Sikten var dålig. Det var mörkt, regnigt och disigt. Jag var nästan hemma. Jag svängde runt hörnet in på området där vi bor. Ett litet villaområde strax utanför stan. En vanlig svensk villaidyll.

Jag körde inte särskilt fort och jag tyckte jag hade koll men rätt vad det är ser jag någon i ögon­vrån. Jag hann inte tänka utan det var bara något där. Jag slängde mig på bromsen som en ren reflex men det var för sent.

Smällen blev kraftig, trots låg fart. Bilen stannade och jag fattade direkt att nu har det hänt något som inte är bra.

Vad var det jag körde på? Jag hann tänka många tankar innan jag på darrande ben tog mig ur bilen. Otroligt att man hinner tänka så mycket på så kort tid. När jag kom framför bilen såg jag en man ligga på marken. Han kved av plågor och det gick inte att ta miste på att ena benet var brutet. Det låg i en konstig vinkel. Han sa inget utan bara låg och vred sig. Jag hann tänka att det är tur att han lever i alla fall.

Jag fumlade efter mobiltelefonen men tappade den när jag skulle ringa. Som tur var kom en kvinna med sin hund gående. När hon såg att något hänt började hon springa emot oss. Hon tog upp sin telefon och ringde ambulans utan att ens fråga vad som hade hänt. Sedan böjde hon sig ner och klappade om den stackars mannen som låg där på gatan i regnet framför min bil. Sedan tog hon mig i famn och tröstade mig.

Chockat tillstånd

Jag var i chock och gick fram och tillbaka. Jag mådde så dåligt. Hur kunde detta hända?

Ambulansmännen kom och hämtade mannen. En polisbil kom också och tog hand om den demolerade cykeln. De pratade även med mig och frågade hur jag mådde och vad som hade hänt. Jag förklarade precis vad som hade hänt och som jag mindes det.

Mannen hade kommit på en cykel utan vare sig lyse eller reflexer. Tur att han hade hjälm på sig i alla fall. Det var omöjligt att se honom i det dåliga vädret i mörkret. De förstod mig. De berättade att det är allt för många cyklister som cyklar utan lysen och reflexer.

Polisen frågade om jag behövde hjälp hem eller om jag klarade mig själv.

– Jag klarar mig, sa jag.

Jag var nästan hemma så jag satte jag mig i bilen och körde hem. Jösses, vad jag darrade i bilen. Jag kunde knappt köra och överallt tyckte jag att jag såg cyklister utan lyse. Den natten sov jag inte alls. Jag berättade historien om och om igen för min man.

Nästa dag tog jag bussen till jobbet. Jag ville inte köra bil. Min man erbjöd sig att köra mig men jag ville inte sätta mig i en bil. Den dagen pratade jag om händelsen hela dagen.

Jag mådde urdåligt. Dels över händelsen dels över att jag inte vet vem det var jag kört på. Jag hade inte ens hans namn. Jag ville veta hur det gick för honom och om han var arg på mig.

Jag ringde till sjukhuset för att fråga hur han mådde. Jag berättade vem jag var och vad jag råkat ut för men de sa att de får inte lämna ut några uppgifter. Polisen ville inte heller uppge hans namn.

Mådde dåligt

Jag mådde dålig för detta både dag och natt. Veckorna gick men jag kunde inte släppa tanken på hur det gick för honom.

Hur skulle jag få reda på vad han heter och vem han är? Jag ville be honom om ursäkt och även veta hur det gick för honom. Jag diskuterade detta med min man och med mina arbetskollegor. Min man tyckte jag skulle skriva en annons i lokaltidningen och berätta vad som hänt och be honom ta kontakt med mig. Så det gjorde jag.

Annonsen kom in i tidningen ett par dagar senare. Jag hoppades innerligt att han skulle läsa annonsen och höra av sig. Dagarna gick men jag hörde inget.

Jag funderade vidare och så kom min ena arbetskollega med idén att jag skulle skicka in en efterlysning till lokal­radion också.

Jag hade inga höga förhoppningar och därför blev jag glatt överraskad när jag ett par dagar senare får ett telefonsamtal och hör en främmande man säga i telefon:

– Hej, det är Markus här. Det var jag som blev påkörd. Det var mig du körde på. Stammande svarade jag:

– Förlåt. Det var inte meningen, sa jag och började gråta.

Tröstade mig

Han försökte trösta mig och när jag lugnat mig började han berätta. Han förklarade att han bara skulle cykla en kort sväng till en kompis och precis när han skulle cykla iväg upptäckte han att han inte hade något cykellyse men han struntade i det. Han var stressad och hoppade bara på cykeln och cyklade iväg. Han var i sina egna tankar och såg aldrig min bil. Helt plötsligt small det bara och där låg han på vägen.

Han hade brutit ena benet och slagit i ena höften lite. Annars var det ingen fara med honom. Benet blev gipsat men han hade nyligen fått ta bort det. Han mådde bra, sa han.

Markus var aldrig arg på mig. Däremot var han arg på sig själv eftersom han slarvat med säkerheten.

Vi pratade en lång stund och det var riktigt trevligt. Jag sa till honom att jag gärna ville träffa honom under normala omständigheter. Vi bestämde att vi skulle ses på ett kafé. Han sa att han är ensamstående och han undrade om han fick ta med sig sin son. Det var självklart.

Vi sågs på ett kafé i stan. Det var jag och min man samt Markus och hans son Olle, sex år, som var hos sin farmor när olyckan inträffade. Vi hade riktigt trevligt och det blev en härlig stund där vi pratade om allt mellan himmel och jord. Och lille Olle var en riktig liten charmör.

Vi har hållit kontakten nu efteråt och jag har även fått vara barnvakt åt Olle en gång en kväll när Markus skulle iväg med sitt jobb på någon aktivitet.

Ja, olyckan hade ett lycklig slut trots allt.

Ing-Britt