Alexandra: Jag blir mobbad av min egen familj

Jag skriver till dig eftersom jag har en kris med min far och min syster och inte vet hur jag ska hantera det. Jag är 41 år gammal, förlovad och har en liten dotter. Jag har alltid varit familjens svarta får – åtminstone i min pappas och min systers ögon – eftersom jag, till skillnad från alla andra familjemedlemmar, har varit mycket fokuserad på skola och utbildning.

Jag blev mobbad i grundskolan och var helt nedbruten, men jag har rest mig och är idag den starkaste versionen av mig själv. Förutom när det gäller min pappa och min syster, som gaddar ihop sig mot mig och ser ner på mitt sätt att leva. Av oss tre är jag den enda som har hittat en partner, eftersom min pappa inte vill bo med sin respektive och min syster inte har någon. Trots att hon snart fyller 30 bor hon hemma hos vår pappa en stor del av tiden.

Det känns som om de ständigt dömer mig och kommenterar när det finns saker i mitt liv som de är missnöjda med. Till exempel har de båda sagt att de tycker att min dotters namn är fult, och min pappa tycker att min dotter har en diagnos – trots att hon är väldigt ung och lika pigg som vilket annat barn som helst.

Jag har också fått höra att min partner och jag hanterar vår dotters uppfostran helt fel. Min pappa skulle säkert göra det annorlunda, och jag blev själv slagen med en flugsmälla om jag rörde saker som jag inte fick när jag var i min dotters ålder.

Jag får också ofta höra att mitt förhållande med min partner inte kommer att hålla. Min partner och jag har varit tillsammans i nästan sex år och jag har alltid känt att de inte har accepterat honom. Tyvärr känner han likadant, och jag kan förstå honom.

Så ja, kort sagt vet jag inte vad jag ska göra. Mest av allt vill jag utestänga dem från mitt liv, men samtidigt är jag för mycket familjemänniska för det och både min pojkvän och jag har redan en liten familj.

Alexandra

Vibeke Dorph svarar:

Om din pappa och din syster var vid sina sinnens fulla bruk borde de vara glada över att du har klarat dig så fantastiskt bra, trots allt. Det gör de inte, och det beror förmodligen på att dina framsteg och din drivkraft kastar en mörk skugga över det mentala träsk som de verkar ha fastnat i. Kort sagt: De är avundsjuka, och de döljer sin avundsjuka bakom att kritisera dig. De har förmodligen inte modet att förändra sina egna liv, så de tar till att skämma ut dig för att känna sig mindre vilsna.

Tyvärr tror jag inte att du kommer särskilt långt genom att berätta sanningen för dem, för om du gör det kommer de känna att deras hån påverkar dig och de kommer att fortsätta med det. Därför tycker jag att du istället ska använda din styrka för att skydda dig själv. Du måste också komma ihåg att du är en nybliven mamma. Du är därför extra sårbar och du måste skydda dig själv.

Därför är mitt råd till dig att hålla ett fysiskt avstånd till din familj den närmaste tiden, och kom ihåg att bara för att du gör detta under en tidsperiod betyder det inte att det kommer att vara för evigt.

Berätta för din syster och pappa att du behöver ta väl hand om dig själv och ditt barn och att du bara har energi att vara med människor som stöder dig. Du behöver inte säga mer än så, för då kan de själva bestämma om de ska respektera dina helt rimliga krav och börja gå vänlighetens väg eller om de ska fortsätta med sitt hån.

Om de gör det senare, fråga dig själv varför du ska tvinga dig själv att vara med människor som inte vill göra dig väl, bara för att ni är biologiskt släkt. Om din familj inte kan komma på hur man beter sig, hitta några andra bra människor att göra till din familj istället.

Vibeke