Lollo: Min pojkvän har inga kompisar – hur kan jag hjälpa honom?

Jag har en härlig pojkvän som har allt man kan drömma om hos en man. Det finns bara ett problem. Han träffar inga andra människor än mig. Han är mycket ensam och de få vänskapsrelationer han har rinner ofta ut i sanden.

Det beror inte på att han är introvert. Han är bra på att prata med folk han inte känner, men det leder aldrig till något mer. Det är så jobbigt att se.

När vi tidigare talat om födelsedagar, bröllop och andra begivenheter som man bjuder in sina vänner till, kommer han med kommentarer som: ”Om jag ska bjuda in två personer, skulle jag inte ens veta vem det skulle vara.” Och om jag frågar honom om han vill bjuda hem någon på sin födelsedag svarar han: ”Vem skulle det vara? Jag känner ju inte någon.” Då brukar jag räkna upp personer som han har pratat med ibland, men då blir han tyst och stänger av helt.

Jag har föreslagit honom att börja med någon fritidsaktivitet eller gå med i någon förening, men han verkar inte vara särskilt intresserad av det. Jag har också föreslagit honom att vi ska flytta, så att han kan starta om på nytt någon annanstans. Men det är han inte intresserad av.

Själv har jag väldigt mycket vänner och bekanta och jag har naturligtvis bjudit hem dem när min pojkvän är hemma. Men det slutar aldrig särskilt väl. Nu känns det som jag har provat allt. Har du någon tanke om hur jag kan hjälpa honom?

Lollo

Vibeke Dorph svarar: Skippa medlidandet

Jag förstår verkligen att du lider med din ensamme pojkvän, men jag tror att du ska försöka låta bli att göra dina egna känslor till hans. Visst kan det vara så att han inte har några vänner men från din beskrivning verkar det inte som han anstränger sig särskilt mycket för att få några.

När en vänskapsrelation rinner ut i sanden, har han ju också ett ansvar för att det blir så. Om han verkligen önskade sig en vän skulle han lägga möda och energi på att få en. Det verkar ju också som alla dina goda ansatser att hjälpa honom, rinner av honom: Han säger nej till att bjuda hem presumtiva vänner, han vill inte börja en aktivitet eller gå med i en förening och han vill inte starta om på nytt i en ny stad. Och han har ingen lust att prata om problemet.

Ändå tycks han vara snar att beklaga sig över sin situation. Trots att han alltså inte gör något aktivt för att ändra på den. Varför han inte gör det, kan du och jag bara spekulera i. Handlar det om att han är rädd för att bli avvisad? Handlar det om att han inte vågar bjuda på sig själv, som man ju måste göra i en relation? Eller handlar det om att han i själva verket inte upplever det som ett stort problem?

Allt det där kan bara din pojkvän svara på. Därför är mitt råd att du skippar medlidandet och, nästa gång han beklagar sig över hur få människor han känner, direkt frågar honom vad han har tänkt göra åt den saken. För det är bara han själv som kan lösa problemet – gärna med ditt stöd och din hjälp, såklart.

Men det krävs alltså att han slutar gnälla och skrider till handling.

Vibeke