Vilda, vänliga Västerbotten

En man kliver ur bilen i Örträsk. Han viftar bort några mygg, betraktar den spegelblanka tjärnen och låter sig omslutas av skogslandets väldiga tystnad. Så hörs ett svirrande. Plötsligt befinner sig mannen ett tiotal meter upp i luften, dinglandes i en vit kabin. Och med en renstek placerad på bordet framför sig. Mannen, som är jag själv, färdas nu i trädtoppshöjd över skog och sjö i en hastighet av elva kilometer i timmen. Och tänker att detta nog är det ideala sättet att avnjuta västerbottnisk natur och svensk sommar, utan stress, skavsår eller blöta strumpor, liksom tyngdlöst och med garanterat fönsterbord: per linbana. Och det är inte vilken fjuttig liten skidlift som helst, linbanan är världens längsta. Samt ett kulturhistoriskt monument. Linbanan mellan Kristineberg och Boliden uppfördes under heroiska ansträngningar och i stort sett för hand av uppåt 1 500 män och några kvinnor, i 45-gradig iskyla och över bottenlösa myrar de kärva krigsåren 1942–43. Linbanan blev klar fyra månader före utsatt tid. Hur man egentligen bar sig åt är en gåta än idag.

Två timmar i luften

Det knirrar och susar när kabinen far genom landskapet. Svävande ovanför landskapet ser jag spår av forna dagars timmerflottning. Ett svanpar med ungar ignorerar mig fullständigt när jag glider förbi över deras vik. Jag drar ner fönstret, känner doften av barr. Så fortgår det i nästan två timmar. Ombord finns en potta för säkerhets skull. Linbanan kom till för att frakta malm från gruvorna i Skellefteåfältet ner till kusten. Den blev nästan tio mil lång. Betongtornen som bär upp vajrarna står utplacerade som mäktiga vaktposter i landskapet. Den högsta jag passerar mäter 26 meter.
– Pappa och svärfar var med och byggde. 515 stolpar. Till varje meter mast gick det åt två ton betong. Man fick blanda hink för hink och hissa upp med reptaljor. Det skulle man knappast få folk till att göra idag, ens under gevärshot, säger Bosse Biström som under många år var anställd av gruvbolaget som linbanemekaniker.
Idag fraktar han turister istället för malm, längs en drygt 13 kilometer lång delsträcka av linbanan tillsammans med hustrun Marie-Louise. Malmtransporterna har för länge sedan överförts till lastbil. Min slutstation blir en vacker udde där paret driver restaurang, “krogen i skogen”, i en gammal gruvlave i Mensträsk.
– Vi uttalar det Mänschträsk, förtydligar Marie-Louise.
En resa genom Västerbottens inland kan leda till det okända och oväntade. Björks lanthandel i Kusfors, bara en sån sak. Ett fullspäckat minivaruhus av en typ som jag vagt minns från min barndom, med allt från konserver till gasolkök och kläder samt fikabord där kunderna kan snacka bort en hel dag om de vill.
Handlaren Olov Björk håller till och med liv i de härligt omoderna bränslepumparna på grusplanen utanför. Finns sånt här fortfarande? Tydligen. I Västerbotten.

Guldkorn i inlandet

I det före detta stationshuset ett stenkast bort driver Anneli Jonsson retro-kafé, som hämtat från 1947, med mäktigt ånglok långtidsparkerat för alltid på spåret utanför. Anneli förbereder mig på att inlandet har fler guldkorn att bjuda på.
– Ja, grejor som inte alltid får den kredd de förtjänar.
I Svansele betraktar jag häpet Sveriges antagligen största samling av uppstoppat vilt – fiskar, fåglar, däggdjur, nästan 700 montage – på Vildmarkscentret nära Skellefteälven. Ägaren Thorbjörn Holmlund uppdaterar mig samtidigt om hur planerna på att resa en jättelik träälg uppe på berget Vithatten framskrider. Älgen, Stoor’n, är tänkt att bli 45 meter hög med restaurang inuti, en riktig “dragare” åt turismen och bygden.
– Läget är mycket positivt. Om ett år är bygget igång.
Västerbotten är knäpptysta tallhedar, ångande myrar och brusande älv. Långa avstånd och ödemark. Fantastiska miljöer och kreativa människor. De geografiska platsbeteckningarna klingar som poesi, dock inte av allra rosigaste slag. Önusträsket, Stor-kåtatjärnen, Skäggträskberget. Faktiskt är hela landskapet litterärt. I Västerbotten föddes nämligen flera av våra mest betydande diktare och författare. Sara Lidmans Missenträsk, Torgny Lindgrens Raggsjöliden och P O Enquists Hjoggböle är idag destinationer för litterär turism.
I Sjöns bönhus, en fond både i P O Enquists romaner och hans egen barndom, bjussar Marianne och Gunnar Hedman på kaffe. Dasset med sammanbyggd vedbod, där man kunde sitta länge och läsa Norran, samt barndomshemmet Gröna huset som är så nedgånget att det nog snart ska rivas, är viktiga vallfärdsmål för fansen även de. Somrarnas uppläsningar och pjäser drar storpublik.
– För oss är det inte så märkvärdigt, men beundrarna av P O Enquist går ju omkring här i skogen och riktigt gråter av rörelse, och är så drabbade över att vara här. För dem är detta helig mark, säger Marianne.
Gunnar, som hade P O:s mamma Maja som lärarinna i folkskolan, berättar att den prisade författaren först var skeptisk till att hamna på det museum som nu återfinns i bönhusets inre.
– Han sa till mig att museum, det brukar man ju vänta med tills författaren är död. Men gav oss samtidigt sin välsignelse. Vi bybor beundrar och respekterar P O, för han har givit oss en identitet. Och han har aldrig hängt ut oss!

Uppenbarelse i gruvan

Mjölkvit dimma som pumpar ur ett hål i berget. Gruvdamm och kondens. Jag befinner mig nu vid Kristinebergs gruva, och ger mig ner i det svarta hålet per minibuss. Den trånga tunneln leder ner till 90 meters djup och där får jag skåda Undret – den över två meter höga, vitskimrande Kristusgestalt som avtecknade sig på bergväggen när gruvarbetaren Albert Jönsson gick på sitt skift klockan fem på morgonen 29 november 1946.
Ska vi vara riktigt petiga är Kristusfiguren med fotsid klädnad och utsträckt arm en replik, för originalet bleknade och vittrade sönder inom ett par veckor. Gruv-Jesus har hursomhelst givit upphov till en mäktig underjordskyrka med imponerande akustik där folk både gift sig och döpt sina barn.
– Här nere kan vad som helst hända, intygar guiden Erika Källströmer i det andaktsfyllda halvdunklet.
– Förra veckan höll en besökare en lång improviserad konsert på portugisiska.
Otroligt nog har Jesus uppenbarat sig vid ytterligare ett tillfälle i lilla Kristineberg, på 80-talet. Då som gestalt på en marmorskiva från frys-avdelningen inne på Konsum. Landskapet blir kärvare, avstånden mellan byarna tilltar. Ren och skogsfågel längs vägkanten. Bilen kränger och skakar längs en grusväg upp mot Adak, det mest avsides belägna resmålet längs min färd. Och i utkanten av Adak, alldeles i skogsbrynet, ligger den märkvärdiga Sagabiografen som stod övergiven och nästan bortglömd i uppåt 30 år. Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på läget.

Sagabiografen i Adak

När några entusiaster trängde fram genom slyskogen som då vuxit sig manshög runt träbyggnaden upptäckte de en kulturskatt. Inte en fönsterruta var trasig, 40-talsatmosfären intakt. Allt var bevarat, från filmprojektorn till barnkläderna i skåpet, ner till minsta kaffekopp, precis som nöjesentreprenörerna Edit och Östen Dahlberg lämnat det.
Guiden Babel Abdi, flykting från Djibouti, tänder i biosalongen som visar sig vara utrustad med den maffigaste vedkamin jag sett. Visst ja, inlandsvintrarna kan bli smällkalla. Tack och lov då för värmande filmtitlar som Ung och vild, Vi hemslavinnor och Åh, vilken brud! Jag läser innantill från filmaffischerna som bevarats inom glas och ram. De visste att roa sig i Adak! Det gör de fortfarande. På Sagabiografen ordnas nu årliga filmfestivaler om somrarna. Årets upplaga, med invigningsparty och mingel, gästas av nyblivna guldbaggevinnaren Anita Wall. Kan Cannes, kan Adak.
– En fantastisk plats, säger Babel Abdi.
Fast ännu mer fantastiskt är att han får börja gymnasiet inne i Malå i höst, tycker han. Betydligt bättre än Djibouti. Vart jag än kommer i det västerbottniska inlandet möter jag folk som flyttat hit utifrån, nerifrån Europa, och köpt kåkar till priser som på kontinenten framstår som rent löjliga.

Nya möjligheter

Över en fjällröding på pensionat Änglagård i Gargnäs läser jag i reklambladet om ett schweizerpar som startat bageri samt nyetablerade engelsmän i hotellbranschen. Faktum är att även värdparet på Änglagård är inflyttare, från Schweiz. I sex år har Susanne och Robert Wäckerlin bedrivit sitt välskötta pensionat här i det glesbefolkade skogslandet. Vad är det som drar?
– Friheten. Möjligheten att bygga upp något nytt, från grunden. Vi var trötta på stress, trafikträngsel, säger Robert.
Att flytta ens till södra Sverige känns numera som en absurd otänkbarhet, förklarar han. För dåliga vintrar och för mycket folk, bland annat. I Västerbotten kan man vara sig själv, tolkar jag det som.