Kontrasternas stad

Bilbao var bara en förlorad industristad som man så snabbt som möjligt svepte förbi. De osande industrierna och hyreskasernerna utan hopp lockade knappast några turister att svänga av motorvägen och undersöka miljonstaden närmare.
Denna nordspanska fula ankunge har nu på mindre än ett årtionde blivit en spännande skönhet.
Den som anländer med flyg förstår redan på den futuristiska flygplatsbyggnaden, som mest liknar en smäcker svan, att något hänt.

Men det första steget i att ge staden en ny identitet, en ny stolthet, var Guggenheimmuseet som stod färdigt 1997. En byggnad så vacker, speciell och storslagen att den i ett slag placerade Bilbao i samma klass som Sydney med sitt operahus.

Det första alla Bilbaobesökare gör, är att ta en promenad längs Río de Bilbaos vatten för att se Frank O Gehrys samtidigt strikta och kaotiska skapelse i glänsande lövtunn (0,38 millimeter) flygplanstitan och kalksten.
Helt utan fasadbelysning skimrar den i olika nyanser, från bländande silvervitt till dovt svartblått. Den är lika vacker dygnet runt och i alla väder.
Om sedan byggnaden ser ut som ett uppankrat fartyg, en strandad val eller ett rymdskepp på avvägar kvittar, fantasin får fritt spelrum.

Även om det är museet som gett Bilbao sin nya ryktbarhet vore det synd att nöja sig med den upplevelsen. På andra sidan det gamla varvsområdet, Abandibarra, skymtar det nybyggda Palacio de Musica, en massiv kub i rostrött stål.
Längre ner längs rian sveper gångbron Puente de Zubizuri sitt elegant vita spann mellan stadens två sidor. På kvällen tänds lampor som lyser rakt genom den halvgenomskinliga gångbanan. Vi är många som vänder och går fram och tillbaka, bara för njutningen att promenera över en så vacker bro.

Tunnelbanan är också helt ny och high-tech-elegant. När vi går ner i metron är det som att stiga in i ett rymdskepp av glas och blänkande aluminium. Designad i futuristisk, nästan science fiction-stil av engelsmannen Norman Foster. Alla dessa skapelser av världens mest nyskapande och djärvaste arkitekter gör vandringar i Bilbao till ett designäventyr av stora mått.

Men vart tog då den sjuhundra år gamla staden vägen i allt det ultramoderna? Ja, inte förlorade den sin själ. Den bara fortsatte, som den alltid gjort, att stå mitt i kontraster och motsättningar, med sin typiska blandning av olika epoker och byggnadsstilar. Vart vi än vandrar i staden öppnar sig gator mot omgivande gröna berg och kullar. Avenyer, gator och gränder kantas av de typiska inglasade balkongerna och svartglänsande smidesarbeten. Små torg och trappor i tidig 1900-talselegans blandas med intim spansk folklighet.

Alldeles innan vi kommer in i gamla staden ligger Börsen och den gamla tågstationen Estación de Santander i modernismstil (den spanska varianten av Art noveau) i glas och smitt järn. På andra sidan Rio Nervión och bron Puente del Arenal, där stadsborna skyndar mellan stadens nyare och äldre del, möter det vitskimrande operahuset Teatro Arriaga. Det byggdes under stadens storhetstid vid 1900-talets början med operan i Paris som förebild. Här finner vi också den röriga blomstermarknaden på Paseo del Arenal.

Siete Calles är gamla stans centrum och mitt i det härliga gyttret av hus, trånga gränder och små torg tronar den vita katedralen Santiago. Trots att stadsdelen är liten kan man förlora sig i timmar bland alla butiker och barer. Överallt vajar den grönvitröda baskiska flaggan. Gatuskyltarna är tvåspråkiga, på baskiska och riksspanska, och av gammal vacker typ med elegant guldram och vita reliefbokstäver på blå botten.

Baskiskan är ett språk med en lika gåtfull historia som baskerna själva. Fortfarande tvistar forskarna om folket och språkets rötter i en dunkel forntid i en oviss del av kontinenten. Kanske inte så konstigt då att nationalismen är stor i hela Baskien. Det egna språket har alltid företräde framför riksspanskan och förtroendet för centralregeringen i Madrid är begränsat.
Till och med fotbollslaget präglas av den baskiska andan. Atletico Bilbao är något så unikt som ett topplag i spanska ligan med endast baskier och utan ett enda utlandsproffs i laget. En söndagskväll på San Mamés, eller La Catedral som den kallas, blir en upplevelse även för den som normalt inte går på fotboll.

Baskiens röriga politiska liv får ett ansikte i gränderna där krav om amnesti för “politiska” fångar och polisens “wanted”-affischer med terroristporträtt syns sida vid sida. Men självständighets- eller terrororganisationen ETA har under ett årtionde förlorat det mesta av sitt stöd. Därför genomför de helst sina attentat någon annanstans än på hemmaplan, till exempel i Madrid. I Bilbao kan vi vandra omkring eller sitta på kaféer och barer utan att oroa oss det minsta.

Det baskiska köket hör till Spaniens allra bästa. Bacalao pil-pil, salttorkad torsk med små illstarka pepparfrukter, marmitakogryta på färsk tonfisk och potatis, bakad havsabborre och alla andra specialiteter som erbjuds är otroligt lockande. Fast allra roligast är ändå att gå på de små barer som serverar Baskiens specialitet: pintxos. De är som spanska tapas, ett slags smårätter som i ett oändligt urval brukar fylla bardiskarna. En pintxo kan vara i stort sett vad som helst som går att trycka ihop på en tandpetare eller stapla på en brödbit, gärna fisk och skaldjur.

Plaza Nueva är platsen där alla flockas på lördagar och söndagar, efter lunchen, men före middagen. Torget, med mängder av uteserveringar och ett intensivt folkliv, omges av palmer och vackra valv under de gamla husen. Barnen leker medan föräldrarna pratar med vänner över ett glas. Gubbar i baskrar sitter och röker eller spelar kort. Förälskade par tittar varandra djupt i ögonen på bänkarna.

Under de tidiga kvällstimmarna börjar folk samlas på stadens otaliga barer. Redan mellan sju och nio är trängseln stor och lokalerna räcker sällan till. Folk älskar att stå ute på gatan, vare sig det finns något bord eller inte. De olika barernas gäster flyter ihop i ett enda myller av glada, stojande människor.
Alla står med glaset i ena handen och sitt tilltugg i den andra. De typiska låga och breda vinglasen, zuritos, är anpassade till Bilbaobornas barvanor. Inte för mycket i glaset, man ska ju snart vidare till nästa bar och nästa och nästa.

Några av Bilbaos pintxobarer har nått sådana höjder att de kommit med i Guide Rouge. Med viss bävan lämnar vi våra invanda barer för att testa några giganter. Vi borde begripit bättre: detta är Bilbao, detta är Baskien, detta är Spanien. Ingen bryr sig, inte en tillstymmelse till höjda näsor, eller ens högre priser.

Vi kan inte hejda oss. Hur ska man kunna välja? På och under de glasade diskarna exponeras otaliga varianter, den ena smakligare än den andra. Man skulle kunna barrunda sig fram här i staden i månader och ändå bli överraskad av nya smaksensationer.
Det är knappast någon risk att bli stående bortglömd i ett hörn, vare sig man talar spanska eller ej. Snart är vi indragna i samtal och diskussioner, om kultur, politik, mat och fotboll och allt annat som hör livet till.

Resfakta Bilbao

Bilbao ligger i norra Spanien och har 1,2 miljoner invånare. Språken är spanska och baskiska.
ETA slåss med terrormetoder för ett självständigt Baskien. Men riskfaktorn är extremt låg för turister i Bilbao. Svensk mobil fungerar, men telefonkort gör ringandet mycket
billigare.

Resa dit

Med SAS lågprisflyg Snowflake kostar det 595–1 795 kr enkel. www.flysnowflake.com
Med Iberia från 2 400 kr tur och retur. www.iberia.com

Boende

Hotellutbudet finns på www.euskaditurismoa.net och www.paisvascoturismo.net
För boende i den vackra naturen, testa “Turismo rural”,
www.basquecountrytourism.net
och www.nekatur.net

Ta sig runt

Nästan allt intressant ligger inom gångavstånd. Taxi är billigare än i Sverige. Tunnelbanan måste provas, om inte annat för sin elegans och sina high-tech-designade nedgångar.

Sevärt

Guggenheimmuseet. Stängt måndagar, annars öppet 10–20.
Abandoibarra, Bilbaos “docklands” där gamla skeppsvarv ersatts med modern arkitektur.
Zubizuribron, tio minuters promenad från Guggenheim, för sin läckert lätta design.
På Museo de Bellas Artes, Plaza del Museo 2, visas en fin samling av spansk och internationell konst. Stängt måndagar och mellan 13.30 och 16.
Alldeles nära ligger stadens andningshål, Parque de Dona Casilda de Iturriza.
Gamla Stan, Casco Viejo, för barer och stämning.
Plaza Nueva, för sina vackra valv och alla sina barer och kaféer.
Saluhallen, Mercado de la Ribera, både för arkitekturen och för sitt fascinerande utbud.
Calle de la Ribera. Santander-stationen för sin färgrika modernistiska arkitektur. Ta bergbanan till Monte Artxanda och upplev staden från ovan.
Ta tunnelbanan till hamnen och se den “hängande” bron,
Puente Bizkaia.
Gå på fotboll då Athletic Bilbao har hemmamatch på Campo de San Mames. Under sommarmånaderna vilar ligan.

Utflykter

Urdaibai, naturreservat med klippor och sandstränder. Kusten har många vackra, dramatiska och intressanta miljöer. Inlandet med gröna betesmarker, skogar och berg är också värt någon dag.

Shopping

Basandere, Calle Iparraguirre 4, (nära Guggenheim) med baskiska varor från vin och mat till hantverk.
Txorierri, Calle Artecalle 25 (Casco Viejo) för lokala delikatesser.
Gran Via, med sidogator, är den stora shoppinggatan med mängder av olika butiker.
Gamla stan erbjuder också mycket, men mer spritt.

Äta

Cafe Boulevard, Arenal 3, för den härligt insuttna stämningen. Cafe Iruna, Jardines de Albia.
Cafe La Granja, är stans kanske mest traditionella kafé, Plaza Circular.
För pinxtos (baskiska tapas), pröva barerna runt Plaza Nueva, till exempel Victor Montes eller generellt i Casco Viejo/Gamla Stan. Rio Oja, Perro 4, Xukela, Perro 2 och Gatz på Calle Sta
Maria 10, är några favoriter.

Av: Ingegerd och Peter Kranz