Foto: Ingegerd, Peter och Kalle Dranz
Foto: Ingegerd, Peter och Kalle Kranz
Att de gamla grekernas vindgud Aelos skulle ha sin boning här känns osannolikt en dag som denna. I Liparis välkomnande och trivsamma hamn råder en härlig mix av lugn och aktivitet.
Bakom de färggranna båtarna reser sig kastellet med lodräta klippväggar och murverk som restes av spanjorerna under 1500-talet. Mycket av vår kunskap om den antika teatern grundar sig på fynd av teatermasker härifrån ön. Det kan man lära sig på det intressanta museet i kastellet. Över alltihop tronar katedralen.
Runt kastellet finns gamla fina kvarter och en av öns bättre restauranger. Vi passerar ett par turistbodar, några klädbutiker och keramikverkstäder innan vi hamnar på den ”stora” shoppinggatan i Lipari, Via Garibaldi, en trivsam gatstump med vackra hus, butiker och serveringar.
Det tar en timme att ta sig runt hela Lipari med bil, ön är bara 33 kvadratkilometer stor. Vägen slingrar sig högt över havet, med utsikt över dramatiska uddar, lugna vikar, hav och öar. Vid utsiktspunkterna finns oftast små stånd där man köper vitgrå, fjäderlätt pimpsten och blänkande svart vulkaniskt glas.
33 kvadratkilometer stor. Vägen slingrar sig högt över havet, med utsikt över dramatiska uddar, lugna vikar, hav och öar. Vid utsiktspunkterna finns oftast små stånd där man köper vitgrå, fjäderlätt pimpsten och blänkande svart vulkaniskt glas.
Vattnet runt öarna hör till det klaraste i hela Medelhavet, så många söker sig hit för att snorkla och dyka. Men det rika bottenlivet beror inte bara på det rena vattnet, vulkanismen har skapat fantasieggande grottor och skrevor där havsorganismer finner skydd. Mest populär av de fåtaliga badstränderna är Canetto med sin svarta lavastrand. Hit tar man sig lätt med lokalbuss eller taxibåt.
Liparis varma källor är kända sedan förhistorisk tid. Nära hälsobaden i San Calogero finns en bastugrotta från romartiden som i dag ingår i gyttjebaden. Men vid vårt besök är thermalbadet Term di San Calogero stängt på obestämd tid.
För den som vill vandra på Lipari bjuder det vulkaniska landskapet på ideliga överraskningar, till exempel Monte Pilato med Campo Biancos snövita klyfta och de blänkande svarta stelnade lavaströmmarna av obsidian vid Rocche Roses.
Under antiken var grannön Vulcano hemvist för eldens gud och på medeltiden trodde man att detta var helvetets förrum. Att vara så nära den mytomspunna ön utan att ta sig dit går bara inte, och båten från Lipari tar inte ens en halvtimme.
Passagerarna har vandrarkängor och ryggsäckar, utom några som är på väg till öns hälsobad. Alldeles oavsett vilka ambitioner man har är det fötterna som gäller för att ta sig fram här på ön. Den längsta och mest krävande utflykten går uppför vulkansluttningen till själva kratern i svavelgult, rött och svart med rök som letar sig upp ur sprickorna.
Romarna insåg tidigt vulkanens möjligheter och utvann svavel, alun och borsyra. Vi låter den alltmer intensiva svaveldoften leda oss till de bubblande lerbaden. I en liten damm med tjockt gulbrunt vatten sitter något tiotal människor och njuter av värmen, helt obesvärade av svavelångorna. Många har packat in sig med bottenlera, andra sitter vid en liten bäckfåra av bubblande hett vatten.
Vi måste också prova och snart har vi glidit ner i det 35-gradiga, knappt meterdjupa vattnet. ”Jaså, ni kommer från Sverige, men hur kan ni känna till vår Vulcano?” frågar några medelålders väninnor från Sicilien och berättar att de reser hit flera gånger om året. ”Vi har det trevligt tillsammans, samtidigt som vi blir av med alla krämpor och så blir vi ännu vackrare”, skrattar de.
Då vi motvilligt kliver vi upp ur det varma vattnet luktar vi som direkt uppstigna ur helvetet, men strax bakom dammen ligger det salta, rena havet. Till vår förvåning bubblar det och sjuder också här. Vi kliver ner i en gigantisk bubbelpool. Också här är det riktigt varmt och bubbelströmmarna kittlar vällustigt våra kroppar. En lätt svaveldoft sitter visserligen i hela dagen, men vi känner oss hälsosamma, starka och vederkvickta.
Samhället är diminutivt, gatorna liksom bara ebbar ut i landskapet. Några butiker med kläder, någon med surf- och dykutrustningar plus ett par restauranger, det är det hela. I en liten vik bortom hamnen, bland uppdragna fiskebåtar, får vi bada helt ensamma. Vid den större stranden finns ett par serveringar men inte heller här råder någon trängsel.
Bortom sanden breder vilda kustklippor ut sig. De svarta och roströda lavaformationerna och de dramatiska klipporna ute i havet kontrasterar mot det azurfärgade vattnet. Här kan man vara helt för sig själv och bara njuta och se ut över de andra öarna som skiktar sig bort över havet, halvt osynliga i diset. Lipari ser vi närmast, inga problem. En ton ljusare, en aning längre bort, skymtar Salina, fast vi ser bara den ena av de två vulkanerna som gav ön sitt tidigare namn: Didyme, Tvillingarna. Allra längst bort måste det vara Filicudi och sedan Alicudi, den västligaste av dem alla. Och någonstans därute ligger också Stromboli och Panarea, men dem ser vi inte härifrån.
Men suget att också få se den berömda Stromboli är oemotståndligt. När vi närmar oss från nordväst syns lavan rinna längs Serra Vancuras sluttning och rakt ner i havet. En fascinerande upplevelse nu på dagen, men ett nattligt besök bjuder på ett fantastiskt skådespel i svart, djupblått och rött.
Längs stranden ligger fiskebåtarna uppdragna, här pågår hela tiden vardagliga aktiviteter samtidigt som turistbåtarna kommer och går. Öns fyrahundra invånare hänger över sina båtar, drar hem fisk från hamnen, pysslar bakom staketen. Trädgårdarna på östsidan är frodiga med mängder av blommor och grönsaker medan naturen i norr är barsk med sin svarta lava. Bakom vulkanen ligger ytterligare ett samhälle, Bartolomeo, och i sydväst lilla Ginostra.
Övernattningsmöjligheterna är få, det finns inte så mycket utrymme för andra än de bofasta. Det är först när det blir trängsel i de smala gränderna till båten som man inser hur många dagturisterna faktiskt är, annars sväljer stränderna och berget de nytillkomna.
Över en dubbel espresso ser vi människor arbeta på sina odlingslotter längs Serra Vancuras sluttningar, vana och obekymrade över underjordens krafter. Vulkanen är nästan kilometerhög och dominerar vart man än kommer på den lilla ön.
Men hela vår utmätta tid på Stromboli upplever vi mycket påtagligt att vi vandrar fram på en av världens mest aktiva vulkaner. Vulkanen sover inte, den skälver, bubblar av lavakok, skickar upp eldkvastar och sin eviga rökpelare och låter lavan flöda i outsinliga floder.
Fakta Eoliska öarna
De sju Eoliska öarna, eller Lipariska som de också kallas, hör till Italien och ligger norr om Sicilien. Lipari är den mest besökta och det är hit charterresenären kommer. Härifrån kan man lätt göra båtutfärder till de andra öarna i arkipelagen: Vulcano, Salina, Stromboli, Filicudi, Alicudi och Panarea.
Mat:
Allt det goda syditalienska. Bra skaldjur och fisk. Våga pröva på bläckfisk. Många restauranger på Lipari. Någon enstaka på Vulcano. Kapris är en specialitet man bör köpa med hem.
Sevärt:
Från sommarens nya chartermål Kalabrien går dagsturer (10–12 timmar) med besök på tre öar: Lipari, Vulcano och Stromboli, för 455 kronor. Bor man redan på Lipari ligger Vulcano bekvämt inom räckhåll med bra vulkanvandring, härliga varma gyttjebad och spännande natur. Till Stromboli går en fascinerande nattutflykt då man kan se lavan glöda och gnistor regna var femtonde minut! 390 kronor från Kalabrien.
Högsäsong:
Med charter kommer man bara hit under sommarsäsongen, annars är vår och höst också bra tid.
Hit reser:
Fritidsresor, i kombination med vistelse på Sicilien, Taormina eller Giardini-Naxos. Pris cirka 6 150 kronor. Från 2004 ligger öarna bekvämt inom räckhåll för till exempel dagsturer från det nya spännande Kalabrien, som också hör till Fritidsresors utbud. Pris från cirka 4 100 kronor.
Av: Ingegerd, Peter och Kalle Kranz
