Fråga relationsexperten: “Hur ska jag hantera mitt dåliga samvete?”

Linn Heed, leg psykolog, leg psykoterapeut och sexolog svarar på dina frågor om relationer.

Fråga: Hej Linn! Jag befinner mig i en situation som jag skulle vilja “bolla” med en utomstående expert. Jag vet inte om man kan kalla det ett problem, men det är i alla fall något som maler i mig och orsakar en del sömnlöshet.

Min mamma är sjuk sedan några år tillbaka, i demens. Numera bor hon på ett hem, och egentligen bor jag inte så långt därifrån, det tar mig en dryg timme att komma dit. Men det är som att jag inte riktigt tar mig för att hälsa på henne. Jag inser när jag skriver det här att det är över en månad sedan jag besökte henne senast.

Inte för att jag tror att hon har så mycket tidsuppfattning. Men ändå, hon lär ju inte ha så många år kvar.

Mina väninnor berättar om sina helgrutiner, de verkar besöka sina föräldrar mycket oftare än vad jag gör. Nu arbetar visserligen inte alla längre utan några har gått i pension. Jag jobbar fortfarande och har ett ganska krävande jobb.

Det är också det jag säger till mig själv när jag ursäktar att jag inte åker till mamma så ofta.

Att jag har så mycket annat.

Men ändå känns det som om jag förtärs inombords av skuldkänslor och dåligt samvete. Jag kan ligga sömnlös och föreställa mig mamma på sitt rum, ensam, förvirrad. Då kan jag gråta och bestämma mig för att jag ska hitta rutiner, börja åka dit. Ändå blir det inte av, för sedan rusar vardagen bara på.

I förbjudna stunder tänker jag att mamma inte var så varm och kärleksfull när hon var frisk, hon var tvärtom ganska krass. Och har man ingen jättenära relation till sina barn kan man kanske inte vänta sig full support av dem. Samtidigt skäms jag över att jag inte är den dotter jag hade önskat att jag var. En sådan som kom flera gånger i veckan, som pysslade och tog hand om henne.

Min syster är där oftare än jag, och det känns nästan som en tävling, som att hon vill vara den duktiga dottern. Vi har en bra relation och kan till viss del samtala om det här.

Men min syster har alltid stått närmare vår mamma, ibland när vi talar om vår uppväxt är det som att vi beskriver två skilda barndomar.

Om jag ska försöka formulera något slags frågor av allt det här så är det väl: Hur ska jag hantera mitt dåliga samvete? Bör jag hälsa på mamma, trots att hon ändå glömmer bort mig så snart jag åkt därifrån? Är det något undermedvetet i mig som gör att jag har så svårt att ta mig dit?

Tacksam för dina tankar kring min situation, som jag gissar inte är unik för människor vars föräldrar är gamla och sjuka.

Vänligen Maria Persson

Linn svarar: Hej Maria! Tusen tack fär ditt långa och ärliga brev. Jag är övertygad om att du delar känslan av skuld och skam med många andra människor i liknande situationer. När livets ändlighet gör sig påmind, så är det nästintill oundvikligt att blicka tillbaka och göra ett emotionellt bokslut. Det handlar om att förlåta och försonas och att hitta vägar och förhållningssätt framåt, utan att göra för mycket våld på sig själv. När rollerna växlas och man blir “mamma åt sin mamma” eller får ta ett föräldraansvar, så är det självklart att detta inte går obemärkt förbi.

Jag skulle vilja att du försöker bortse från din omgivning, både vänner och din syster. Vad de gör, och hur de gör, är egentligen helt ovidkommande. De drivs av sina känslor och normer. Därefter skulle jag vilja att du var snällare mot dig själv. Ge dig en klapp på kinden och sträck på dig. Du gör så gott du kan med hänsyn tagen till historien, er relation, din nuvarande livssituation och så vidare. I det här fallet är det också viktigt att känna att era möten blir kvalitativa, mer än kvantitativa. För även om din mamma glömmer bort, så fort du går, så kommer du att minnas känslan av ert möte. Det är också den känslan som du kommer att bära med dig framåt, även när hon inte längre finns i livet.

Var inte så hård och dömande mot dig själv, utan försök att se allt du gör och inte det du inte orkar eller förmår just nu. Det som är en realitet är att tiden är ändlig och att du behöver få dina möten med din mamma, så att du också kan känna att ni fick ett fint avslut på en lång om än brokig relation.

Kram och lycka till!

Vill du också ställa en fråga till Linn?

Mejla: relationsexperten@icakuriren.se

Eller skriv till: “Fråga experten”,Icakuriren, 169 91 Solna

Du kan vara anonym. 

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top