Gatan där vi bodde var egentligen en gångväg, en av många i ett rutnät av låga huslängor med hyreslägenheter. Mitt över oss bodde en familj med barn i ungefär samma ålder som vår dotter. Mamman verkade vara en sådan som varje område, arbetsplats eller grupp har; en person med stort kontaktnät och superkoll.
När jag pratar med en sådan person kan det i mina öron låta som “Maria, du vet hennes man har ju Sofia med sitt ex… och hennes svägerska berättade att… de bor där mitt emot Hanssons… och han tränar ju juniorerna i fotboll, men Sara sa att…”.
Och jag har fullt sjå att hänga med, för jag är kvar på att undra vem den där Maria är, och var bor Hanssons?
“Jomen du vet vem det är när du ser henne, hon den blonda, som är syrra till Annika, hon som väntar tvillingar med Markus…”
Tämligen nyinflyttad blev jag så inbjuden till Tupperwareparty hos denna supergranne. Jaha, tänkte jag, nu har jag blivit min mamma, för jag mindes vagt från min barndom att hon hade gått på sådana tillställningar.
I magen kändes det som om jag inte ville gå. Det skulle vara fullt av människor jag inte kände, och vår ekonomi hade ändå inte utrymme för några dyra inköp. Samtidigt kändes det oartigt att tacka nej. Jag kunde knappast hitta på att jag var bortrest, min granne kunde se rätt in i mitt kök, och det verkade drastiskt att mata dottern i en mörklagd lägenhet.
Så jag gick dit. Som ett studiebesök, och för att få hälsa på fler av mina nya grannar. Givetvis kom jag hem med flera prylar, bland annat en ny nappflaska till dottern, så dyr att jag var tvungen att tycka att den var fantastisk, för att motivera min investering. Vad hände, jag som inte skulle köpa någonting?
I det här numret av Icakuriren tittar vår ekonomiexpert Annika Creutzer närmare på fenomenet med homepartyn. Vad man bör tänka på som gäst, eller om man själv vill vara värd för ett sådant. Och hur gör man om man kommer hem med något man impulsköpt – och sedan ångrar sig?
Jag hade behövt läsa den artikeln för 20 år sedan. Nu är det nog lite sent att lämna igen olivplockaren och den skrymmande stora hårdbrödburken.
