Var tredje sekund får någon en demensdiagnos i världen. Det betyder nästan tio miljoner nya sjukdomsfall bara det här året. För att få en bild av hur mycket det här kostar kan man låtsas att demenssjukvården är ett land. Det skulle då vara den 18:e största ekonomin i världen, med ett högre marknadsvärde än både Apple och Google. Dessutom räknar man med att antalet människor som får en demensdiagnos kommer att fördubblas vart tjugonde år, eftersom vi blir äldre och äldre.
I det här numret av Icakuriren uppmärksammar vi internationella alzheimerdagen, och jag försöker ta in de här siffrorna. För politiker och andra makthavare är det här viktiga fakta, för att fatta rätt beslut och rusta för kommande vårdbehov.
Ändå är det helt andra siffror som rör sig i mitt eget huvud. Inga miljoner, inga tusental, inga sådana mängder. Bara en pappa, som fick sin
alzheimerdiagnos för fem år sedan, och en mamma, som ser sin make långsamt försvinna in i sjuk-
domen. Att vi har läst att man lever i genomsnitt sju år efter att man fått sin diagnos, är en siffra som varken jag eller mina syskon kan sudda bort ur minnet. Mina tre syskon, som jag kan prata med, och som går igenom precis samma sak som jag själv.
Jag imponeras av min pappa, som beslutat sig för att prata öppet om sin sjukdom. Inte gömma, inte skämmas, inte tysta ner. Inte göra
demensen till en onämnbar fiende. Sjukdomen blir inte mindre dödlig för att man försöker tiga ihjäl den.
Det är en utmaning att försöka leva ett så fullt liv som möjligt efter en demensdiagnos, och jag är övertygad om att det blir lättare om man delar. För mitt i det tunga och oundvikliga finns också ljusglimtar, av samvaro och kontakt. Man blir bra på att njuta av stunden, och vara glad för det som är.
Till alla er anhöriga, sjuka och all fantastisk personal som jobbar med dementa sänder jag en ros. Det är en tröstande tanke att veta att vi är många som kämpar.
