Julgröten räknas som den äldsta rätten som serveras på vårt svenska julbord. Hustomten förväntade sig ett grötfat med en stor klick smör vid årets slut, och i familjens grötkittel låg en liten skalad mandel gömd som ansågs bringa tur till den som fick den. I vissa hem byttes mandeln ut mot en liten ”grötdocka” i porslin.
Inom den svenska folktron var tomten, även kallad gårdsrå, den som vaktade gården, djuren och de människor som han bodde hos. Helst vistades den lille nissen med grå vadmalskläder och röd toppluva i stallet, och han kunde prata både med djuren och med små barn.
Ställde ut grötfat åt tomten
På julaftonen hörde det till att man ställde ut ett grötfat till tomten som tack för att han vaktat huset under året som gått. Fast från allra första början var det på nyårsaftonen som tomten skulle få sin gröt. Oavsett var det viktigt att det på gröten fanns minst en stor klick med smör och mjölk till.
En missnöjd tomte skulle man akta sig noga för. Han kunde både ställa till det rejält och göra så att kornas mjölk sinade eller rent av ha ihjäl någon av gårdens kor. Det fanns oändligt många skrämmande berättelser om vad en bitter och arg tomte kunde ta sig till om gröten uteblev.
Gröten drygades ut med spån och bark
Gröten har anor sedan förkristen tid och räknas därmed som den äldsta rätten på det svenska julbordet. Till en början gjordes den på de gryn, korn eller det mjöl som fanns till hands. Under krisår hände det rent av att man drygade ut gröten med både spån och bark.
Det var först i slutet av 1800-talet som risgryn började användas även i vanliga hem, eftersom det var en importerad vara och därmed dyrt. Risgrynsgröt var en lyx som tidigare enbart hade serverats vid de borgerliga julborden.
Till jul och till fest lyxade man till gröten genom att koka riset i fet mjölk och servera den med smörklickar, kanel och gärna gräddmjölk till. Extra god blev den med ägg i och ren grädde för den som hade råd.
Mandeln i gröten
Även i Danmark hör risgrynsgröten julen till och äts där med socker, en klick smör och kanel. I Finland har man julgröt som tradition, men där serveras den oftast med saftsås. På Island äts den till lunch på julaftonen och innehåller även russin, medan man i Norge serverar gröten med en klick smör i mitten, kallad smørøye.
Gemensamt för alla är traditionen med att lägga i, eller snarare gömma, en skalad mandel i gröten – något som man i Sverige började med i slutet av 1800-talet, eftersom man trodde att den som hittar mandeln i sin gröt skulle bli gift under året som följde.
I vissa fall kunde mandeln istället betyda att den som fick den skulle få tur eller få önska sig något. I våra grannländer och i Skåne har man haft traditionen att den som får mandeln även får en så kallad mandelgåva.
Grötdockor i gröten
Det har funnits mycket magi kring det här med julgröt och kanske framför allt att den absolut inte fick ta slut på julaftonen. Det skulle i så fall innebära både otur och ren olycka under det kommande året.
I delar av Sverige använde man under slutet av 1800-talet och fram till 1930-talet så kallade grötdockor, som man lade i gröten. En liten porslinsdocka fick då ersätta mandeln och symboliserade på samma vis tur för den som fann den. De fanns i olika storlekar men var oftast bara ett par centimeter långa.
Dockorna var handmålade, med hår, ögonbryn och ögon i svart och vitt, röd mun och rosa kinder. De tillverkades främst i Tyskland, där de kallades för ”Badepuppe”, och på engelska hette de ”Frozen Charlie” eller ”Frozen Charlotte”.
Den som fann en grötdocka i sin gröt skulle enligt traditionen vara den runt bordet som först blev gift. Samma docka användes sedan år från år om den som fick den inte valde att spara den eller ta den med sig hem. Dockorna fanns att köpa i leksaksaffärer, på marknader och i diversehandeln.
Rimtradition främst i södra Sverige
Att rimma till gröten är en annan tradition från 1700-talet och då främst i södra Sverige. I det gamla bondesamhället syftade rimmen ofta på de människor som levde där, och man drev gärna lite med varandra gårdar emellan. Det var heller inte alltid helt rumsrena rim utan kunde ha både en samhällskritisk och erotisk undermening.
Grötrimmen hade då ersatt de tidigare så kallade leverrimmen, som var en sorts måltidsrim som skulle presenteras innan man fick lov att ta av maten, framför allt till varje rätt som innehöll lever.
Ett stort fat med mat sattes då fram på bordet, varur var och en sedan tog med sin slev i tur och ordning. Först husbonden, som först sa sitt rim, och sedan de övriga tills man gått bordet runt. Den som inte rimmade fördröjde maten för de andra.
Den här formen av måltidsrim lär ha haft sitt ursprung i Tyskland under sen renässans och början av barocken. Då var det ett högreståndsfenomen, men snart blev det även en allmogesed.
