Din debutroman ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig” blev 2021 en av en årets mest omtalade titlar som sålde i över 100 000 exemplar och slutade som Netflixserie. Satt uppföljaren långt inne?
– Ja, det gjorde den verkligen. Eftersom det var första gången jag varit med om att något går bra i livet (typ) så fick jag mega-skrivkramp. I två år skrev jag om mening efter mening i de tre första kapitlen, sen tryckte min syster Adina ner mig på en stol och sa – nu får du skärpa dig! Bara skriv! Och efter det kom ”Judas”.
LÄS ÄVEN: Nya böcker i vår – 34 boktips
I tolv år letade du efter kärleken, men i nya ”Judas” är du inte längre singel. Berätta!
– Nej, i februari har jag varit tillsammans med min kille i fem (!) år. Att få träffa en kille efter så många års sökande som ville ha mig lika mycket som jag ville ha honom var en fantastisk känsla. Hans värme, stöd, humor och inte minst kropp. Innan honom hade jag inte förstått hur oöm dicken på en kille är. Att man praktiskt taget kan göra tusen nålar på den utan att det gör ont för killen. ”Judas” är skriven i samma ton som ”Halva Malmö” men handlar om förväntningarna när man går in i en relation efter så lång tid ensam, och insikten om att man kanske inte var så bra flickvän som man trodde…
”Judas” är skriven i dagboksform. Är det ett tacksamt format?
– Ja, det var i alla fall det som fick mig ur skrivarkrampen. Att få ösa ur sig tankar och funderingar kring kärlek och om det är grönare på andra sidan? Sedan finns det ju vissa problem, flera karaktärer i boken baserar sig på riktiga personer och det gör att man alltid måste navigera i vilka upplevelser man får låna från folk och inte.
LÄS ÄVEN: Amanda Romare skrev om alla killar som dumpat henne: ”Plötsligt har jag någon som vill vara med mig”
Förra året var du även aktuell med SVT-serien ”Tvångstango” som handlar om din ocd. På vilket sätt påverkade ocd:n ditt dejtande?
– Jag har varit rädd för denna fråga, att behöva reflektera över hur mycket ocd:n påverkat mitt dejtingliv. Förmodligen för det är mycket mer än vad jag trott tidigare. Strävan efter perfektion i kläder, social förmåga, sms… Att jag pressade och förnedrade mig så mycket för att försöka lösa allt, göra allt bra, få killen att gilla mig tror jag har mycket med min ocd att göra. Att jag inte kan släppa taget. Och det är sorgligt att inse att min egen hjärna skadat mig så mycket. Samtidigt, utan ocd:n kanske jag inte hade orkat härda ut och vänta in min kille.
