Stina Ekblad tillbaka där hon började: ”Det här är trams – men trevligt trams”

Hon har länge varit en av de allra främsta. I snart fem decennier har hon stått på scenen och synts på bio och tv. I vår tar nyblivna pensionären Stina Ekblad sig an en operett – ”Hotell Vita hästen” på Folkoperan. En föreställning som hon har ett alldeles särskilt förhållande till. ”Det råkar vara det…

På ytan är ”Hotell Vita hästen” rätt tramsig, tycker både skådespelare Stina Ekblad och regissör Staffan Valdemar Holm. Handlingen är simpel: Leopold är hovmästare på värdshuset Vita hästen. Han är kär i värdshusvärdinnan Josepha, som spelas av Stina Ekblad. Hon avvisar honom eftersom hon är kär i doktor Siedler. Ungefär så. 

– Du hör ju själv, det är trams. Men det är trevligt trams. Det är trams som man kan göra något av genom att undersöka vad som finns där bakom. Men det finns inga gestaltande texter, och att gå från ”Trojanskorna”, som jag spelar på Dramaten just nu, till det här… ja, det finns nog inget större steg. Från världsdramatik till värdshusvärdinna. Kontrasterna gör att jag verkligen känner att mitt liv är rikt. För det är klart att jag tar mig an Josepha på samma sätt som jag tar mig Hekabe i ”Trojanskorna”. Vem är Josepha? Vad vill hon? Vad säger hon mig, och därmed publiken? 

Säger Stina Ekblad med den karak­täristiska rösten. Lugn och djup. Och finlandssvenskan på det. Hon är självklar och verbal, men också poetisk i sina svar på frågorna. Hon talar i hela meningar som jag kan skriva ner precis som de är, noterar jag när jag senare lyssnar igenom det inspelade samtalet. 

Vita hästen” har präglat Stinas syn på teater

Men vem är egentligen Josepha, den roll som Stina Ekblad spelar? 

– Hon är föreståndare på värds­huset, det är hon som bestämmer och därmed är hon en maktperson. Det är roligt, för det finns ju en kraft i det. När människor frågar hur mina rollkaraktärer är så brukar jag svara: ”Hon är som jag, och genom mig så ska hon bli som du”. Jag är övertygad om att allt finns i mig, för jag är människa och skådespelare. 

”Vita hästen” är skriven 1930, en tid då nationalismen började övergå till ­nationalsocialism. Operetten har absolut ett djup, men själv har Stina Ekblad mest rosiga associationer till den. 

Stina Ekblad, längst till vänster, i sin allra första roll på teaterscenen år 1975. Och det råkar vara i just ”Vita hästen” på Odense teater. Foto: Privat

– Första gången jag stod på scenen tillsammans med professionella skådespelare och fick möta en publik var i ”Vita hästen”. Jag var elev på en teater­skola i Odense och medverkade som statist. Det var så mycket lust och glädje. Jag kan fortfarande alla sångerna i ”Vita hästen” utantill – på danska. Bara tryck på en knapp så kan jag sjunga dem allihop. Jag kommer knappt ihåg någonting från mina 150, eller vad det nu är, andra pjäser som jag har medverkat i. Men ”Vita hästen”! Eftersom det var min allra första föreställning så präglade den mitt hjärta, men också min syn på teater. 

Det är mycket med den här uppsättningen som tilltalar Stina Ekblad. Att än en gång få jobba med Staffan ­Valdemar Holm, minnena av sig själv som ung, och inte minst – musiken. 

– Jag älskar musiker, det är ännu en anledning att vara här. Bara att höra dem värma upp… Att få vara i musiken, även om den är förhållandevis enkel. Den är trallande, men väldigt charmig. 

Gick i pension vid 68

Och nu ska du själv sjunga, säger jag. Och Stina Ekblad protesterar. 

– Jag sjunger inte. Eller det är klart att jag ska sjunga, gud bevars. Men jag kan ju inte sjunga, och det var det första jag sa till Staffan. Det är klart att jag är musikalisk, men jag har en väldigt begränsad, låg röst som jag inte kan drilla upp. Jag har mitt låga tonläge, jag kommer inte upp i sopranhöjderna. Så det får bli sprechgesang, talsång. Som tur är kräver inte den här rollen att jag är en drillande ekvilibrist. Dessutom har vi ju fantastiska sopraner som Elin Rombo och Alexandra Büchel att luta oss emot. Operasångerskorna får glänsa i sången, och vi skådespelare – däribland Jonas Karlsson och Lennart Jähkel – närmar oss sången på vårt sätt.  

Sedan några år tillbaka är Stina Ekblad formellt pensionär, hon är inte längre fast anställd på Dramaten.  

–  Just nu är jag kontraktsanställd, eftersom jag gör ”Trojanskorna”. Men jag har övergått till att vara frilans, och det känns så bra att bestämma över sig själv. Jag har ju tillhört Dramatens ensemble, och varit en del av det huset, i så många år. Under pandemin började jag känna att ”nu räcker det”. Jag gick i pension när jag fyllde 68 år. 

”Tar längre tid att lära”

Med åren har hon blivit mer sparsmakad med sin tid. Hon vet hur mycket tid och energi en föreställning faktiskt kräver. 

– Om jag ska lockas att gå in i en pjäs så måste lockbetet vara stort och fantastiskt. Ju äldre jag blir, desto längre tid tar det att lära mig saker. Jag måste ha gott om tid på mig att nöta en text, men också att komma in i gestaltningsarbetet. 

Staffan Valdemar Holm regisserar opererett, för allra första gången. Foto: TT

Regissör Staffan Valdemar Holm konstaterar att det är första gången som han tar sig an en operett. Men ”Hotell Vita hästen” är förstås så mycket mer än en traditionell musikteater. 

– Den är skriven 1930, och det vilar en slags desperat nostalgi över alltihop. En längtan tillbaka till tiden före första världskriget. På ytan framstår ”Vita hästen” kanske som en glad bagatell, men för mig handlar den om vår samtid. Det är något i vår värld, som vi känner den, som håller på att ta slut. Och vi vet inte vad som kommer härnäst. I ett sådant läge tycker jag att det passar bra att spela ”Vita hästen”. Jag tror att vi inte längre kan förstå vår omvärld med analys, utan att reaktion är att föredra. Under de kommande åren borde konsten ägna sig åt det emotionella snarare än det analytiska, och det tycker jag att vi gör i ”Vita hästen”. 

Dessutom är ”Hotell Vita hästen” en utmaning rent konstnärligt – för alla inblandade, säger Staffan Valdemar Holm med ett leende.

– Alla skådespelare är skitskraja för att de ska sjunga, och alla sångare är skitskraja för att de ska skådespela. Vi skapar föreställningen i en stämning av total otrygghet, och det kan sluta precis hur som helst.

”Hotell vita hästen”

Musikteatern spelar på Folkoperan i Stockholm. Premiär 19 mars. 
folkoperan.se

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top