Beth, 72, har börjat på karate: ”Det är så roligt, vi har väldigt fin gemenskap”

Det är onsdag förmiddag och inne i dojon pågår ett intensivt träningspass i karate. Ropen studsar mellan hallens väggar när gruppen lägger sin koncentration på att följa mästarens steg, sparkar och slag i exakta rörelser genom luften. Med stadigt böjda knän förflyttar sig deltagarna barfota fram över mattan. 

Men det är inte fråga om ett gäng unga vältränade killar som vässar sin förmåga att slåss. Nej, i Budokan på Campushallen i Skellefteå är det seniorer, de flesta en bit över 60 år, som står för de välkoordinerade rörelserna. 

En av deltagarna är Beth Fahlgren, 72 år, som efter fyra månaders karate är entusiastisk.  

Smidighet, koordination, balans och styrka tränas i karate

– Smidighet, koordination, balans, styrka – när man blir äldre är det förmågor som försämras. Allt detta tränas i karate. Och det är så roligt, vi har väldigt fin gemenskap!

Beth Fahlgren är en av de tio personer som just har börjat i den nya seniorträningen. Medelåldern är runt 68, någon är förtidspensionär, vissa har tränat förr och några är, som Beth, nybörjare. 

För Beth är det en gammal dröm som går i uppfyllelse: 

– I min ungdom tänkte jag länge börja med judo, men jag var för blyg, så det blev aldrig av. Och sen har jag tänkt att jag inte skulle platsa, med min ålder, knäprotes och allt. Men nu märker jag ju att vi alla i gruppen är lite halta och lytta! 

Skapar träning och gemenskap

Inspiration till karaten fick Beth från sin dotter som utövar sporten sedan länge. För ett år sedan började också hennes barnbarn. 

– Hon är 11 år och blev helt hängiven! Jag såg vilken enorm självkänsla och vilket självförtroende det gav henne. Det verkade ju jätteroligt! 

Ordförande i Guldstaden shotokan karateklubb är Ewa Andersson. Tillsammans med vice ordförande Lena Wahlberg och klubbens Sensei Anders Davidsson är hon initiativtagare till seniorgruppen.

– Lena och Anders ville testa att starta en grupp för äldre, framförallt för att många sitter hemma och har ingenting att göra. Grundtanken var att skapa träning och gemenskap. Men det var lite svårt i början. Folk tror att man ägnar sig åt att ”slå ihjäl varandra” – det är den vanliga missuppfattningen. Men vi lyckades väcka ett intresse.

Ewa Andersson har själv svart bälte, men har vid 65 års ålder ryggproblem, så att hjälpa Sensei i den nya senior­gruppen passar henne utmärkt.

– Vi har ett lugnare tempo och hjälper varandra. Det dryper inte av svett och mycket tid läggs på teori. 

Bra hjärngympa med karate

En annan deltagare är Margareta Davidsson. Hon är syster till tränaren och blev till slut – vid snart 66 års ålder – övertalad att börja. Även hennes sambo har hakat på. Efter många år inom äldrevården upplever hon att kroppen tagit ganska mycket stryk. Hon har även haft besvär av både artros och en krånglande axel, något som hindrat henne från både löpning och simning. Nu, efter förmiddagens karateträning, känner hon sig mjuk i hela kroppen, stelheten är som bortblåst, säger hon. Dessutom känner hon sig ”vansinnigt slut i huvudet”:  

– När jag kommer hem från träningen är jag mer slut i huvudet än i kroppen. Under terminen har vi tränat på en kata, ett komplicerat rörelsemönster på cirka 20 steg med olika steg, slag och vridningar. I början tänkte jag ”nej men det här kommer ju aldrig att gå!” Varje arm ska göra sin sak, benen något annat, sedan ska man vrida höften – det är enormt mycket att hålla reda på! Det är ju jättebra hjärngympa i vår ålder. 

Karate är en urgammal stridskonst med starka traditioner från Japan. Det finns olika grundstilar med olika filosofi och tekniker. 

– Många tror att man ska göra illa sig, men det finns även en risk att skada sig om man går över gatan. Det här handlar om ”skin touch”. Men skulle det bli allvar vet man hur man försvarar sig, säger Ewa Andersson.

Tränar koncentration

I stilen shotokan råder också en stark hierarki, där de med högre rang alltid ska hjälpa de med lägre. Därför kan nybörjare som Beth och Margareta träna tillsammans med erfarna med svart bälte – som Ewa.

– Läromästaren, Sensei, har ett stort ansvar att vara ett föredöme och vägleda. Man kan vara otränad eller ha funktionsvariation, här rättar man sig efter sina förutsättningar. I vår förening tränar vuxna och barn tillsammans. Det är bältesgraden som avgör hur långt man kommit, säger Ewa. 

Ett pass inleds med uppvärmning, stretching av höfter och knän. Därefter är det grundtekniker i steg, slag, blockeringar, svep, sparkar och kast som utförs mot en eller flera motståndare. Man strävar mot styrka, snabbhet och självkontroll. 

Som senior kan man inför vissa sparkar få instruktioner att hålla sig mot väggen för att inte göra sig illa och kunna göra rätt, berättar Ewa. Har man värkproblematik eller har opererat höften kan man inte göra höga sparkar på samma sätt eller ta ut rörelsen helt.

Inre harmoni med karate

Karaten ökar inte bara balans och styrka, man tränar också enligt Ewa sin förmåga till bättre koncentration och ja, till och med inre harmoni. 

– Man bygger upp sig för andra sammanhang i livet. Man lär sig tänka på ett helt annat sätt, man får självsäkerhet och vågar säga vad man tycker. Du lär dig läsa av en situation, att möta andra människor och se dem i ögonen. Att inte jaga upp dig, utan att gå in i ett lugn. 

Varje onsdagspass i dojon avslutas med en uppskattad kaffestund och småprat. 

Beth och Margareta har båda lärt känna nya människor och upplever att det är trevligt att göra något ihop. Men visst har också själva träningen gett blodad tand. Margareta säger:  

– Jag har väl aldrig tänkt att jag skulle göra något annat än att bara träna på, aldrig hålla på med gradering eller så. Men nu är jag nog lite taggad… jag har ju vitt nybörjarbälte, men kanske siktar jag mot rött ändå.

Och till Beth kommer då och då hennes barnbarn över och hjälper henne att träna på sin kata. Beth är glad över att ha fått det gemensamma intresset över generationerna. Men det mest positiva är, enligt Beth, att karaten har visat att det aldrig är för sent att lära sig något nytt. 

– Titta på mig, utifrån sett har jag inga förutsättningar. Jag hade inte tränat någonting innan, jag hade inte ens gått på någon pensionärsgympa. Jag är 72 år, aningen överviktig och har en knäprotes – jag borde ju inte hålla på med det här! Men om jag kan, så kan väl nästan vem som helst?