• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Experten svarar: "Hur ska jag bli en i familjen?"

    Vår relationsexpert Ingemar Gens svarar på dina frågor om vänskap, kärlek eller familjeliv.

    Experten svarar: "Hur ska jag bli en i familjen?"
    Foto: Istock

    Jag räknas inte – hur ska jag bli en i familjen?

    Fråga: Jag känner mig så väldigt utanför i familjen. Vi, min fru och jag, är pensionärer sedan några år och den här känslan av att vara någon som ingen egentligen räknar med blir bara starkare och starkare. 

    Allt som angår barn och barnbarn, vänner och bekanta går via min fru. Tidigare försökte jag liksom tränga mig in, men nu har jag gett upp för det tjänar ingenting till. Till och med om jag någon gång ska vara barnvakt går det via min fru, eftersom barnen ringer och gör upp med henne och sedan meddelar hon mig. 

    Det känns så märkligt, att ha två barn, fyra barnbarn, och ingen av dem ringer någonsin till mig, utan kontaktar sin mamma som ibland, inte alltid, berättar för mig. Förr ringde jag ibland upp barnen, men det blev snart en lite avvaktande, konstig stämning så jag har slutat med det. Min fru pratar mycket hellre med sina döttrar i telefon än hon talar med mig. Jag har förklarat många gånger för min fru hur jag känner det, men hon svarar att jag bara är fånig och gnällig. 

    Nu har det gått så långt att jag funderar på att helt enkelt bara försvinna ur det här sammanhanget och försöka få till ett liv någon annanstans. Ingen kommer att märka det och det är förstås sorgligt, men det känns som om det inte kan bli värre än så här och att även om jag kommer bli helt ensam så är det i alla fall på mina villkor. Snälla, är det galet att vilja bryta upp vid min ålder?

    Arne

    Ingemar svarar: Jag kan verkligen förstå att det känns hopplöst och utanför, men att flytta rakt upp och ner är kanske lite väl drastiskt? Jag utgår från att du och din fru har pratat om det här många, många gånger och att din situation inte förändrats av det – men har du verkligen försökt allt? 

    För trots allt, där du bor idag finns det väl ändå en sorts liv och rörelse? Ni äter väl ihop? Delar kanske till och med sovrum? Även om kontakten med vänner och bekanta går via din fru, så träffar du dem, eller hur? Men allt det här har du väl redan tänkt på.

    Känslan av att vara ointressant finns kanske där hela tiden och du påminns om det vid varje tillfälle du blir förbigången, men du är ju onekligen barnvakt då och då. Jag är säker på att familjen skulle reagera om du bröt upp, bli förvånade och kanske rannsaka sig själva när du förklarat anledningen. Men priset du skulle tvingas betala, att sitta ensam någonstans, är väldigt högt. Fast det är klart, du kanske har fler anledningar än utanförskapet till att vilja bryta upp?

    Jag antar att dina tankar om att flytta inte är nya utan funnits där en tid. Om du upplever att sammanhanget du finns i idag inte är till någons glädje, att situationen ständigt blir tristare, att ingen egentligen har ditt bästa för ögonen och att du uttömt varje möjlighet till förändring, ja, då kanske alternativet att "börja om" någon annanstans, känns bättre. Men det är helt klart ett stort steg.

    Hur ska jag få henne att sluta med sminket?

    Fråga: För några år sedan träffade jag mina drömmars kvinna, och för sex månader sedan flyttade vi ihop. Vi är båda drygt trettio och min sambo är med barn sedan två månader. Vi är verkligen taggade, har bra ekonomi, bra jobb och så vidare. Jag älskar henne mycket. 

    Nu till mitt problem. Min sambo sminkar sig så otroligt mycket. I början tyckte jag att det var charmigt och häftigt att hon kunde fixa till sitt ansikte så, men nu känner jag att det är överdrivet att en stadgad kvinna som snart ska bli mor lägger på värsta "krigsmålningen" varenda dag. Det spelar ingen roll om hon är ledig och har tvättstugan, hon ägnar en timme åt sminket ändå. Jag har försiktigt påpekat att hon är minst lika vacker utan all mascara, eyeliner och foundation, men hon svarar mig inte ens utan fortsätter bara med sin rutin. Jag är orolig för att jag ska börja hänga upp mig mer och mer på det här sminkandet och att det ska bli trist mellan oss. Hur ska jag tänka, tycker du?

    Sebastian

    Ingemar svarar: Hur många av Sveriges kvinnor som sminkar sig varenda dag vet jag inte, men det måste vara en hel del. Samtidigt blir ju hela befolkningen allt mer ungdomlig och till exempel pensionärer av idag ser ut och uppför sig på ett helt annat sätt än de gjorde när jag var barn. Du säger ingenting om att ni pratat om det här utan bara att du försäkrat henne om att hon ser minst lika bra ut utan allt sminket – kanske uppfattar hon det som kritik? 

    Det vore onekligen spännande att få höra vad hon tror skulle hända om hon gick ner i tvättstugan osminkad. Det känns som om hon uppfattar sig själv som "påklädd" först när hela makeupen är på plats. För att få veta orsaken till hennes noggranna, rituella målning måste du nog fråga henne. Men, jag vill påpeka att det här är kvinnan du valt att leva med och hon har inte utfärdat några löften om att sluta sminka sig.

    Så till slut; det är oerhört känsligt att kritisera någons utseende och vi drar oss i det längsta för det. Hon har rätt att göra som hon vill, och hennes makeup verkar viktig för henne. Du har förklarat för henne att hon är minst lika vacker utan sminket. Ni är ju inte så gamla än och säkert kommer barn och familjeliv förändra mycket av era rutiner i livet. Hur som helst så måste du acceptera och älska henne som hon är. 

     

    Hur får vi tillbaka glädjen med att äta tillsammans?

    Fråga: Jag har läst dina svar i många år och tycker verkligen att du svarar väldigt klokt och bra. Jag är en man med fru och vi har varit gifta i en herrans massa år. VI har två utflugna barn som idag har egna familjer och som har gett oss sex fantastiska barnbarn. Jag vill också med en gång säga att det allra mesta i vårt förhållande är förbluffande bra. Mitt problem är att min fru och jag allt mer sällan kan enas kring maten och att en av oss får böja sig och äta det som bjuds. Det låter verkligen som ett lyxproblem, vilket det ju också är, men det lägger faktiskt sordin på både vardag och fest. Det är inte lika kul längre att gå ut och äta, eftersom vi numera vet att en kommer att vara, om inte missnöjd, så i alla fall mind-re glad. Rent generellt kan man säga att min fru gillar små och många rätter medan jag tycker om det lite mer rejäla och traditionella. På vissa restauranger kan man få både och, men för det mesta är en tapasrestaurang just det och serverar inga klassiska rätter som typ "kött och potatis". Jag tycker absolut inte illa om tapas eller japanskt, men föredrar mer mat av husmanstyp. Kanske är det också så att jag är den som oftast drar det kortaste strået. Vad säger du, har du någon bot mot det här?

    Hälsningar från "Bifflasse"

    Ingemar svarar: Nej någon direkt bot mot olika smak finns förstås inte. Tycker man bättre om det ena än det andra så är det ju så. Ni är ju heller inga barn så jag utgår från att ni redan "provat på" som man brukar uppmana juniorer som har blivit tröttsamt ensidiga med maten. Det är nog inte alldeles ovanligt att kvinnor föredrar flera smårätter istället för en stor och män vice versa. Män förväntas äta mer och "rejälare", något som de ofta uppmanats till redan under pojkåren. Förr, när mat inte fanns i samma överflöd, var det viktigare att pojkarna växte och blev stora, och då fick flickorna ofta nöja sig med det som blev över. Ja, det finns forskare som går så långt att de hävdar att skillnaden i storlek mellan kvinnor och män beror på att flickor helt enkelt fått och får mindre med mat än pojkar. Det finns nämligen ingen biologisk förklaring till storleksskillnaden mellan könen.

    Synen på kvinnors och mäns olika matpreferenser stöds nog inte av någon vetenskaplig studie, utan är mer av en sorts allmän uppfattning. Och eventuella skillnader är nog mer knutna till land och kultur.

    Så till slut, man kan inte förändra andra och med det sagt är det nog uteslutet att du skulle kunna få din fru att föredra entrecote framför smårättersmåltider. Det som återstår, efter vad du beskriver att ni redan gör, är ju då att bli än mer generösa, genom att gå oftare på restauranger där ni båda kan bli nöjda – ja, allt annat är väl orättvist? I denna värld av överflöd måste det bara vara möjligt att hitta bra ställen som har både det ena och det andra. Och – vill ni verkligen excellera i era matdrömmar kan ni kanske någon gång då och då gå var för sig i annat sällskap?

    Och hemma kanske ni kan bestämma varannan dag vad ni ska äta? 

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!