Birgitta Wännström, 52 år, är producent och ligger bland annat bakom Kristallenbelönade tv-serien Gåsmamman. Maken Kent Wännström, 63 år, är journalist och har haft en rad höga tjänster på SVT Nyheter. Han har bland annat varit utrikeschef och korrespondent i olika krigszoner.
– Vi har delat så mycket och stöttat varandra i allt. Jobbat i närliggande branscher, men ändå inte konkurrerat, konstaterar Birgitta.
Trodde han var utarbetad
Vi träffas på Birgittas kontor. Hunden Rudolf ligger under skrivbordet, väggarna är tapetserade med bilder av familjen samt körscheman för olika filminspelningar. Över skrivbordet hänger dotterns målade tavla: “Störst av allt är kärleken”. Birgitta jobbar mycket och är ännu mer tidspressad nu när allt ansvar för barnen vilar på hennes axlar. Med ett leende gör hon klart från början:
– Jag har ett nytt möte om en halvtimme. Men vi pratar fort i 30 minuter.
Birgitta sätter sig tillrätta och försöker minnas årtal och tågordning:
Kent jobbade mycket i samband med valet 2010. I princip satt han på två tjänster samtidigt, och tidvis arbetade han nästan dygnet runt. När valnatten var över kände han sig trött. Utarbetad. Han bestämde sig för att ta långledigt. Så småningom återvände han till jobbet, men han kände sig fortfarande inte okej.
– Han var sig inte lik. Han åkte till jobbet tidigare och tidigare om morgnarna. Till slut gav han sig iväg vid femtiden. För att han behövde förbereda sig så mycket, och för att han kände sig så osäker.
Kent blev snart sjukskriven för utbrändhet.
– Men det var någon klok person, jag minns inte vem, som tyckte att han skulle testas för alzheimer. Vi misstänkte inte alls det. Kents mamma hade visserligen haft något slags demens, men det handlade inte om diagnostiserad alzheimer. Dessutom var ju Kent så ung och inte heller särskilt dålig. Men sommaren 2012 fick vi diagnosen.
“Vi”. Birgitta uttrycker det så. För det var ju en diagnos som skulle komma att drabba hela familjen. Det insåg Birgitta redan då. Då var hon 46 år, Kent 56 år, och barnen – tvillingarna – skulle snart fylla 10.
– Det var en total chock, framför allt för mig. Kent är en ganska cool person, han tog det rätt balanserat. Det gjorde däremot inte jag. Jag fick ett riktigt bryt. Vi berättade inte för barnen förrän först något år senare. Eftersom Kent har diabetes också, skyllde vi på att den hade blivit sämre. Vi fick rådet av läkare och psykologer att vänta med att dra in barnen, att smälta beskedet själva först. När vi väl berättade för barnen var det ingen stor grej för dem. De tog det väldigt bra. Det jobbiga för dem har ju kommit senare.
“Skam och skuld kring flytt”
Kent blev sjukskriven i samband med diagnosen och sedan dess har han inte jobbat.
– Jag måste säga att vi fick ett otroligt bra stöd från dag ett. Jag kan faktiskt inte klaga på något alls. Vi erbjöds psykologhjälp, vi fick en jättebra läkare på Huddinge sjukhus, och Kent fick bromsmediciner. Det är så där man önskar att det ska gå till.
Därefter tog några bra år vid. Kent var fortfarande pigg och orkade engagera sig i barnen. Han var hemma när de kom hem från skolan. Kunde hjälpa till med läxor och sitta ner och prata.
– Det var alltid någon hemma, också i perioder då jag var ute och reste. Det var en trygghet för dem. Det var aldrig några problem. Tack vare att Kent fick en tidig diagnos har hela processen varit långsam, säger Birgitta.
Först i augusti i år flyttade Kent på heltid till ett boende, till Stora Sköndal i Stockholm.
– Han testade växelvård tidigare, men på ett annat boende. Det var rörigt. Växelvård är svårt med den här sjukdomen. Det blir lätt förvirrat och osäkert – “Var är det jag bor egentligen?”
Är det något råd Birgitta vill dela med sig av, så är det att inte ha någon som är demensjuk boende hemma för länge.
– Att bo hemma är överskattat. Jag tycker att dementa snarare ska flytta tidigt än sent. Jag tror att många håller kvar sin partner hemma. De gör det för sin egen skull, för sina egna känslors skull. Det behöver inte alls vara det bästa för den sjuka att vara hemma. Det är så mycket skam och skuld runt det här med flytt.
Bra stöd av personalen
Kent är fortfarande pigg. Han känner igen alla. Familjen förstås, men också alla vänner. Han kan vara med på fester, och han var hemma i jul.
– Igår var han och jag ute och åt middag och firade att vi har varit tillsammans i 24 år. Det var jättemysigt. Han frågade hur det är med barnen, och han var nyfiken på mitt jobb. Men det fysiska kan vara lite problematiskt för honom. Ibland hakar det upp sig med besticken. Och det tar lång tid för honom att klä på sig.
Han vet om att han har alzheimer?
– Jaja. Vi pratar mycket om det. På middagen igår pratade vi om att vi har en sån bra relation och att vi älskar varandra så mycket. Att vi absolut gör det bästa vi kan under de här förutsättningarna. Vi konstaterade båda två att han har det bra där han bor. Att de som jobbar där är så otroligt fina och stöttande. De är tydliga med att de aldrig kommer att sitta och räkna hur mycket jag är där och hälsar på. De säger till mig: “Ta hand om dig och barnen. Sätt dem först. Kent har det bra här, du måste tänka på er nu.” Det kunde inte vara bättre.
Har Kent aldrig ångest?
– Han hade det förut, framför allt när han åkte fram och tillbaka mellan hemmet och boendet. Då fick jag rådet att låta honom landa i boendet och att åka och hälsa på honom istället, och ta ut honom på roliga utflykter. Så att han inte ser att den enda gången det blir roligt är när han är hemma. Det var ett jättebra råd.
Barnen då?
– Vi har två fjortonåringar som har det tufft, det är klart. De saknar sin pappa mycket, samtidigt som de tycker att det är jobbigt när han är hemma. Kent kan ju inte ta sig för något, och han har ingen initiativförmåga. Och när jag ska hålla koll på allt blir jag stressad. Allt det här märker ju barnen.
Kan ni känna er orättvist drabbade, eller rentav bittra?
– Absolut inte bittra. Där-emot finns det en enorm sorg i att veta att vi inte får uppleva framtiden tillsammans. Kent har väl en förhoppning om att det ska komma en bot. Han försöker hålla sig i form. Han prenumererar fortfarande på DN och Fokus, och han tittar på nyheter på tv.
Hur tänker du om framtiden?
– Jag lever här och nu. Jag bär på en stor sorg, jag saknar min man så mycket. Jag är ledsen över att vi inte får bli gamla tillsammans och se våra barn växa upp. Kent har ju barnbarn också, han har två barn från ett tidigare äktenskap. Vi har alla jättebra kontakt. Att inte få dela den här stora, fina familjen med honom… det är en stor sorg.
Kan du också känna skuld över det?
– Absolut inte. Det här är ju inget som jag kan rå över. Men sorgen finns där – hela tiden.
Ser du en framtid med en ny partner?
– Jag tänker att jag aldrig kommer att träffa en ny person och dela det som jag har delat med Kent. Vi är så otroligt nära. Folk i min omgivning säger till mig att det inte finns någon anledning till att jag ska vara ensam resten av livet, och jag tänker: “Nej, absolut inte.” Men just nu har jag ingen tanke på att träffa någon.
Varit öppna om sjukdomen
Skam och skuld är inte Birgittas grej. Från dag ett har de pratat öppet om sjukdomen. Dottern har till och med galghumoristiskt döpt pappa till “Kent dement”.
Birgitta tvekar inte en sekund över att vara med i reportaget.
– Nej, gud nej. Det här tycker jag är jätteviktigt. Jag vill göra allt jag kan för att sprida information om sjukdomen.
Inte heller Kent har hymlat med sin sjukdom.
– Inte alls. Men han är en mogen person som har jobbat mycket med sig själv genom åren. För länge sedan gick han igenom tolvstegsprogrammet för att han var alkoholist. Han har bevakat många krig. Han har helt enkelt varit med om mycket och är därmed en väldigt cool person. “Det är som det är”, är hans inställning.
Också barnen har varit öppna med sjukdomen.
– Matilda, vår dotter, har på eget initiativ tagit tåg och buss och åkt och hälsat på sin pappa. Hon har tagit med honom till Buttericks och köpt saker till halloween. De har varit och handlat i Farsta. Hon skäms inte för pappa för att han har svårt i rulltrappan. “Jag bitchblickar om någon tittar på oss”, säger hon bara.